Peter Englund skrev igår ett kort inlägg i sin blogg som jag funderat lite kring. Det handlar om biografier, och hur det samtida biografiskrivandet har förändrats. Biografier handlar visst mindre och mindre om stora människor, snarare om misslyckade diton.

Antingen så menas med att det att fler och fler stora historiska figurer på ett tydligare sätt blir avklädda sin storhets mantel med det att man visar på de mindre goda sidorna och personliga svagheter denne hade, eller att personen som behandlas i sig aldrig varit någon storhet. I det förstnämnda fallet, så ser jag det som en tidstypisk trend att påvisa att exempelvis Karl X var ett notoriskt matvrak, som Peter själv gjort i Den Oövervinnerlige. Tidigare biografier har annars ofta haft en släng av nationalromantik (när det gäller exempelvis våra stormaktskungar och krigare från denna epok) och är ofta skrivna av personen själv eller någon som haft ett syfte med berättandet utöver berättandet i ärligt uppsåt.

Jag tror mer på den sistnämnda tanken. Biografier om folk som inte är kända utan snarare ökända. Rånare, skattefifflare, deltagare i dokusåpor eller andra obskyra program och den sortens kändisar får mer och mer utrymme i media och därigenom är steget litet att de tar mer plats i litteraturen.  Jag är rädd att gränsen mellan orden "känd" och "ökänd" allt mer har suddats ut. Huvuddelen av dem som idag kallas kändisar hade förmodligen fått sitta i stocken för inte allt för länge sedan, eller blivit jagade till skogs. Så är det inte längre. Tyvärr. Nu blir i stället biografier skrivna och även om jag kan tycka att det kanske är bra, androm till skräck och varnagel, så blir effekten nog den motsatta.