I många mediala sammanhang, liksom på nätet, nämns begreppen FRA och IPRED om vartannat. Det hävdas att båda lagarna "kränker den personliga integriteten" . Det finns dock en avgörande sak som gör att jag är pro FRA och kontra IPRED, varför jag helst skulle vilja se att de behandlas för sig. FRA-lagen ger Försvarets Forskningsanstalt (som dock inte lyder under myndigheten Försvarsmakten) möjlighet att på lagligt sätt inhämta information i syfte att värna om riket och dess intressen. En negativ aspekt är att det innebär att också folk som inte planerat spionage eller statskupp kan bli elektroniskt avlyssnade. Det anser jag vara fullkomligt ointressant, då FRA är ett statligt organ. Det innebär att de inte har nog med pengar att avlyssna alla (förmodligen har de knappt pengar att sköta sina huvudsysslor, så effektiva som myndigheter i gemen är) utan koncentrerar sig på det jobb de är satta att lösa. Vidare är det fullkomligt ointressant om FRA skulle läsa mina mejl, avlyssna mina telefonsamtal eller följa den väg mitt bankkort tar på semestern, eller för den delen min mobiltelefon. Vad skulle de göra med den informationen? Starta en blogg och hänga ut folk? Knappast. Med tanke på den mängd information som varje sekund byts över internet är det imponerande att de lyckas hitta vissa godbitar. Förmodligen lyckas de ibland. Vi vanliga dödliga kommer aldrig att få reda på det, av säkerhetsskäl, vilket gör det än lättare att kritisera myndigheten. Det är alltid samma visa; för att försvara demokratin måste man ibland göra inskränkningar i den personliga friheten.  En klyscha om någon men betänk att vi faktiskt har lagar och demokrati är inte innebär att man får göra vad man vill. Totalförsvarsplikten är ett exempel på en inskränkning av den personliga friheten i syfte att kunna försvara demokratin.

IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive)är en lag som instiftats för upprätthållandet av upphovsrättlagen. Det som stör mig med denna är att det är en lag som till synes försöker bromsa teknikutvecklingen i syfte att stora mediedistributörer skall kunna leva kvar i 80-talet och håva in pengar. Gällande musik så är intäkterna från cd-försäljning försumbara för artisten utan den stora förloraren på illegal nedladdning är just skivbolag, mm. Teknikutvecklingen har gjort att betydligt mer film, serier och musik än tidigare konsumeras, gratis, medan försäljningen har minskat. Dock inte proportionellt. På 80-talet var man tvungen att hyra en film eller se den på bio för att bedöma om den var bra nog att köpa. Det behöver man inte längre. Mycket snabbt kan 4-5 filmer ses varefter man kan göra en bedömning om den är värd att köpas. Detsamma gäller för musik. Förespråkarna hänvisar till lagliga nedladdningssajter men dessa är långt ifrån så effektiva, omfattande eller användarvänliga som de numera illegala alternativen. De flesta skulle nog med glädje betala en slant i månaden för att fortsätta ligga på förkant gällande serier, film och musik. Slutligen kan användandet av lagen leda till absurda utpressningsförsök, där enskilda individer hotas med rättegång om inte en summa betalas. Summan, så resonerade en av antipiratbyråns advokater i rättegången mot The Pirate Bay, bestod i summan av samtliga verk som laddats ner x 150 kronor om, om jag mins rätt. Det innebär att de på fullaste allvar tror att man hade köpt skivan, filmen, mm om man inte hade laddat hem den. Samma argument som har använts när TV, privatradio, MC eller VHS slog igenom används igen. Absurt.