Igår drog Israel igång en civilförsvarsövning av rang. Det som simulerades var raketbeskjutningar från Gaza och Libanon, simultana anfall med robot från Syrien och Iran, palestinska självmordsbombare en masse och naturkatastrofer. Delar av dessa hemskheter samtidigt. De som övades är dels räddningstjänster, politiska organ som var tvungna att ta beslut i det simulerade händelseförloppet och även också civilbefolkningen som skall ta sig till skyddsrummen när luftförsvarssirenerna börjar tjuta. Övningen ska hålla på i fem dagar, varefter den självfallet ska utvärderas. Om man nu ignorerar de tydliga signaler Israel sänder ut till sina grannar, finns det fortfarande en grundläggande tanke bakom stora övningar som dessa. De räddar liv. Det går aldrig att teoretiskt räkna ut till punkt och pricka hur människor reagerar. Om en ambulans tar sig till sitt mål på 10 minuter i normalfall, är det inte alls säkert att den hinner fram på 30 minuter när skiten träffar fläkten. Förutom att finslipa rutiner och få möjligheten att upptäcka brister i planerna är människan sådan att hon har större chans att klara sig om hon har gjort det hela en gång tidigare. I Sverige övar vi inte av olika skäl. Det vore kanske inte så dumt med tanke på hur dåligt krisberedskapen var exempelvis vid Tsunamin. Det ska nu vara bättre då rutiner fått en översyn. Om det inte testas vet man dock aldrig. Förr stod en hel del av informationen i telefonboken. Det gör det än idag men då knappt någon använder telefonboken längre spelar det en mycket liten roll. Dessutom är det bara en liten del av det som brukade står där som återges idag. Fundera på det när larmet går vid 1500 idag. Var finns ditt skyddsrum? Vad betyder signalen?

Jag tror inte att det är så bra att vi är så oerhört indoktrinerade i tron att aldrig något kommer att hända. Inte så att det finns någon anledning till panik men går det på röven gör det det ordentligt, främst för att det är fult att öva för det hemska.
Källor: Al- Jazeera, Räddningsverket