Vem är Harry Winter?

För ungefär sex år sedan läste jag en bokserie som var något utöver det vanliga. När jag säger läste som menar jag det självfallet men vill att ni ska föreställa er någon som ligger på sängen och inte ser eller hör något annat. Jag tror nog jag läste i tjugo timmar oavbrutet. Serien är inte värd något nobelpris och den är inte heller särledes välskriven. Det som utmärker det hela är att den beskriver en verklighet som hade kunnat bli. Inte fullt ut men ändå så att det känns. Jag var allvarligt förbannad på karaktärerna i boken (i synnerhet politikerna) blev arg och ledsen när en del folk dör. Det hela handlar om Sovjetunionens fall och hur det kunde ha gått.

I de flesta sovjetiska planer som behandlade "Krigsfall Väst", krig mellan Warszawapakten och NATO, gällde det att så fort som möjligt begränsa USA:s tillförsel av trupper till Europa över Atlanten. För att göra det behövs Norge och för att ta Norge ligger Sverige i vägen. Och gör det än. För att citera Rommel: "När man för världskrig måste man tänka kontinenter, inte länder.

Hur som haver handlar serien om att Sovjet startar ett begränsat krig i Norden för att förhindra inrikes splittring (mycket raljant; ni som nyligen läst, rätta mig gärna). Oförmågan att se hot, oviljan att göra någonting åt det hela, handlingsförlamningen som kommer ur en alliansfrihet och en styvnackad vägran att tala högt om vad som faktiskt kan ske gör att Sverige står relativt oförberett och ensamt mot björnen i öst. Det går relativt illa, trots att vi på den tiden hade 32 Brigader.

Serien heter Operation Garbo och skrevs av Harry Winter, en pseudonym för tre författare; redaktör Lars Christiansson, docent Ingemar Dörfer och Överste Bo Hugemark. Jag har alltid undrat, då dessa herrar verkade vara synnerligen insatta. Den sistnämnde har idag publicerat en debattartikel i expressen, vilket ledde till att jag skrev detta.


Utöver detta har idag riksdagen röstat igenom att slopa värnplikten. Detta gör de innan utredningen om personalförsörjningen, som ska utgöra ett beslutsunderlag, är klar.


Idag har jag för övrigt författat ett brev, där jag vänligt men bestämt avsäger mig vidare kontakt av finansiell art med Svenska kyrkan. Att jag inte gjort det hittills beror nog mest på lathet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0