När jag läser Expressen och Aftonbladet är så far jag känslomässigt fram och tillbaka mellan en avsky för allt vad folk heter och en oerhörd fascination för att folk faktiskt betalar pengar för att läsa smörjan. Egentligen är det samma sak. Ändå så läser jag båda dessa tidningars nätupplaga så gott som dagligen. Det gör jag av flera skäl; dels så tar dessa tidningar relativt lätt på frågan om det som skrivs är sant eller inte, vilket leder till att de oftast får ut en händelse först. Efter några timmar kan man sedan läsa vad som faktiskt hänt, med vettiga analyser och bakgrund till händelsen i en riktig tidning. Dels så tror så många att vad både Expressen och Aftonbladet skriver är sanning, vilket leder till att det närmast blir det. Låt mig utveckla. Fågelinfluensan, galna kosjukan och SARS var några av de "nyheterna" dessa tidningar drev både hårt och länge . Det i sin tur leder till att folk blir rädda, vilket i sin tur leder till att politiker känner sig piskade att agera. Underlåter de att göra så, hänger samma tidningar ut dessa politiker som inte bryr sig om folks presumtiva lidande varmed dessas chans till omval minskar kraftigt. Därmed bekräftar politiker att farhågorna om pandemi är sanna och historien tar sin gång. Hur många har dött i dessa ovan nämnda sjukdomar? 500? 1000? Hur som helst för få för att allvarligt oroa sig. Därmed anser jag att tidningar av detta slag är ett hot emot demokrati, samtidigt som fria ordet är en av demokratins stöttepelare. Läskigt blir det dock när just media på ovan redovisade sätt indirekt börjar styra politiker.

Förmodligen är dessa tidningar så populära genom sin unika blandning av skräck, livsstilsråd, ding-ding-världhistorier och råd för att döva samvetet. Nedan ett axplock ur dagens tidningar:

Miljontals datorer kan skadas av virus i natt

-  ointressant om man har uppdaterat virusskydd

Falukorven - fylld av "hemligt" kött

- Korv. Sedan urminnes tider allt som blev över ifrån slakten. Inpackat i tarmar. Sedan kan jag väl i och för sig hålla med om att vatten o de kemiska ämnen som binder det inte bör finnas där. Köp inte korv med stabiliseringsmedel.

Dricksvatten brinner direkt ur kranen  

- Ja, förmodligen...

Man försökte lura in pojke i skåpbil med godis
- Förutom syftningsfelet, det var mannen som hade godiset, inte skåpbilen, är detta ännu ett bra exempel på skräckhistorier.  " Pojken gick ensam hem från skolan. Detta är inte att rekommendera. Det är bra om föräldrar säger till sina barn att gå två och två eller tre och tre hem från skolan. Ännu bättre är förstås om föräldrarna kan hämta sina barn, säger Krister Sehlstedt."  Tänk alla ni som gått ensamma från och till skolan. Ni var förmodligen en hårsmån från ett öde värre än döden. Varje gång.

Så farlig är din telefon
 - Busringning till Hells Angels? Nä, man kan få cancer på hörselnerven. Jag kan inte undvika att tänka hur bra folk hade det för tusen år sedan. Folk måste levt i flera hundra år! Idag får man cancer av allt.

Som sagt, bara ett axplock. Jag avslutar med en artikel ur Aftonbladet, med rubriken "Uppsalamaffians ledare anhållen". Nu har jag inte bott i staden men jag misstänker att "den så kallade uppsalamaffian" bara är kallad så av just media, i synnerhet sensationsmedia. Att nu ledaren kallas "tjock-Steffe", är visserligen skoj men historien i sin helhet är inte särskilt spännande.

För att anknyta till överskriften är det alltid skoj att se tidningarna komma på nya ord. Vad i helvete är "superfakta"?

"Förlåt. Det blev lite dumt. Jag dabbade mig." Så kan man säga. Eller så kan man påstå att man inte hade en aning om vad som sker i en organisation man på något sätt är ansvarig för. Personligen kan jag tycka att det inte spelar någon roll om man blev lurad eller inte när man formellt är ansvarig. Bit ihop, svälj skammen och sedan ge den som lurade dig ett helvete för det. För denne är ju också ansvarig, dock inte utåt. Det är lite intressant att se ett agerande hos svenska makthavare som påminner inte så lite om femåringars agerande i sandlådan; så länge saker går bra är de minsann ansvariga för allt, går det åt skogen har de inte det minsta med saken att göra. Är det någonting vi inte behöver rent generellt i Sverige, eller någon annan stans heller, så är det dåligt ledarskap. Gång på gång visar de människor som är ansvariga för Sveriges väl och ve att de inte tar det ansvaret.  Det är riktigt skrämmande. Tyvärr är det inget undantag att folk beter sig på det sätt LO-Wanja nu senast gjort. Beteendet grundar sig nog mycket på uppfostran. Barn som tidigt lär sig sina rättigheter men inte skyldigheter tror jag kommer att få svårt att ta ansvar. Media har inte direkt någon hämmande effekt på idiotin. Om man exempelvis vräker i sig 900 burkar Red Bull per år kan jag tycka att man får skylla sig själv om man inte mår bra av det.  I skrivande skull anser närmare hälften av 127683 röstande att Energidrycker skall ha 18-årsgräns. Ansvaret blir alltså föräldrarnas och/eller butiksinnehavarens. Är inte tanken att barn gradvis skall få mer och mer ansvar tills de blir myndiga? Är inte detta ett led i att bli vuxen? Just nu rör vi oss åt motsatt håll, vilket leder till katastrof så länge man förutsätter att man är en ansvarstagande ung, vuxen individ vid 18 års ålder. Ärligt talat, ju mer jag tänker på det, desto räddare blir jag. Tvinga barn att ta mer ansvar för sig själva eller höj myndighetsåldern till 21 igen. Nog tycker jag att "barn ska få vara barn" men för varje rättighet följer skyldigheter. Vill man betraktas som vuxen får man leva upp till det med och ta det ansvaret som därav följer.



Länk till Red Bull - pundaren

I debatten om flumskolan anser jag att målet förloras ur siktet. Det viktigaste kan omöjligtvis vara att alla tar studenten eller ens lär sig Viskan, Ätran, Nissan, Lagan utantill. (Jag har aldrig förstått varför, dessa åar är ju larvigt små jämfört med exempelvis Lule älv) Målet enligt mig måste vara att barn och ungdomar senare klarar sig i arbetslivet. Med detta i åtanke anser jag att debatten som sådan nästintill är överflödig. Det uppträdande som inte accepteras på en normal arbetsplats, kan inte heller accepteras i skolan.  Kom inte för sent, lämna in uppgifter i tid, stör inte, lös tilldelade uppgifter, visa hänsyn och respekt, tala i hela meningar. Självfallet behöver elever stöd men de behöver krav också.  Överbeskyddade från barnsben kommer eleven till skolan som under nio till tolv år gör sitt yttersta för att dölja att denne inte kan något genom att ignorera problemen . Så får barn exempelvis godkänt i ämnen de inte klarat av för att förhindra att de sticker ut. Detta leder till att de hamnar efter mer och mer, tills det inte går att rätta till längre. En elev på gymnasium vars engelskkunskaper ligger på en sjätteklassares nivå har inte längre möjligheter att ta igen det förlorade, men trillar så småningom ut med en studentexamen.  Studentexamen är således inte längre värt något, då nästan alla får den. Det leder till att det blir närmast omöjligt att inte läsa på gymnasium till förmån för en yrkesutbildning. Alla skall med.

Vidare ställer jag mig oerhört frågande till hur det kan vara så att en frivillig utbildning som gymnasiet är, inte kan ställa krav på eleverna att uppföra sig. Det är bara att kasta ut dem därifrån. Det är helt frivilligt att deltaga, följ reglerna eller gå hem. Skolan i dess nuvarande form leder till att begåvade barn tycker det är tråkigt, barn med särskilda behov ignoreras och anser det är för svårt medan den stora massan flyter med. Behandlas alla lika blir det sällan bra.

Va e de för fel på folk? E de tillräckligt att folk fatta va man säger eller ligger de mer i de?

Nog har jag förståelse för att man använder förkortningar för långa ord i allmänhet men att korta ner "det" och "vad", vinner man inget på. Förutom att måla upp en bild av att man verbalt befinner sig på en åttaårings nivå. Själv gillar jag vissa förkortningar; jag blev uppriktigt förtjust första gången jag skrev "SjvTpFo" utan att tänka mig för. Det finns dock ett värde i att korta ned ord som sjukvårdstransportfordon, då det är ett långt ord som tar tid och plats. "Vad" faller inte under samma kategori. För en gångs skull tror jag inte att de som skriver så här är lata. Jag tror att de inte bryr sig, vilket om möjligt är ännu värre. Det är inte nog att kunna tala med varandra så att den andre förstår innebörden.  Innehållet i det som framförs tolkas av mottagaren och bedöms efter olika kriterier, bland dessa också språket. I syfte att få gehör för sitt budskap bör man framföra det rätt. Det är helt enkelt så att man uppfattas som dummare än vad man är om man inte kan skriva rätt. Åt andra hållet fungerar det också. Man uppfattas som smartare än vad man i själva verket är om man besitter en grundläggande förmåga att bruka språket rätt. Det gynnar mig.

Den senaste antimobbingkampanjen som dragit igång innehåller en hel del humor. I videon, går en tjej igenom en korridor, förmodligen på en skola och sjunger stillsamt. Mycket puttenuttigt och man kan ju inte annat än att tycka synd om henne, för det är ju en liten gullig tjej. Ingen normal människa kan ju förstå att just hon blir mobbad. Och däri ligger själva poängen. Hade det varit en liten, tjock, finnig, allmänt ful unge med skränig röst, hur många skulle tycka synd om huvudpersonen i den utsträckning man nu gör? Det roliga är ju att "friends", som ligger bakom videon, (Det är en svensk organisation, varför heter den inte "vänner"? )verkar ha insett detta. ALLA medverkande är relativt snygga människor. Inte en tjockis, punkare, skelögt eller ens någon med glasögon i hela videon. Skojigt, tycker jag och påstår att det bidrar till hur idealet skall vara, något som inte direkt minskar mobbingen. Hur det nu är med det, folk kommer alltid att bli mobbade. Personligen tycker jag att skoluniform är enbart positivt vilket kan bero på mitt stora ointresse för mode rent allmänt. Tänk vad skönt det kan vara att dra på sig samma uniform varje dag och slippa fundera på vad som matchar. Tänk vad pengar man sparar!

Idol är ytterligare ett tv-program jag inte följer men jag har förstått att det finns och på ett ungefär hur det är uppbyggt. Det verkar som om den säljande idén är att vem som helst kan bli en stjärna, bara denne kan sjunga. Pyttsan, säger jag. Är man ful, bemödar man sig icke. I alla fall har jag svårt att tänka mig att man sitter framför idol och plötsligt känner att det nog var befogat att köpa en wide screen tv bara för att få plats med hela artisten.  Om ni anser att någon ful människa någon gång hamnat i en position att ha en chans att vinna i andra mediala positioner än när det gäller frågesporter, hör av er.

Sandras senaste inlägg på sin blogg, Munkakvarn, behandlar någonting ytterst viktigt, intressant och till stor del kontroversiellt. Det handlar i allmänhet om rätten att få barn och i synnerhet om förståndshandikappades rätt till detta. Frågan är om det är en mänsklig rättighet att föröka sig eller inte.  Den naturliga reaktionen bör ju vara att det är barnets bästa som skall sättas främst, hela tiden. Redan den vägen är dock ytterst svår att följa, för vad är barnets bästa? Återigen handlar det om statliga riktlinjer och gränsdragningar av professionella tyckare. Emedan det kan anses fel att förståndshandikappade skall ha rätt till barn, är det rätt att människor med ärftliga sjukdomar skall ha det? Hur är det med knarkare? De kan vara mycket intelligenta men har ju visat att de inte kan ta hand om sig själva. Har folk som varit rattfulla visat att de är för ansvarslösa för att skaffa barn?

Fortsätter man i de tankarna hamnar man snabbt i frågor om det ligger i ett barns intresse att själv födas med en defekt varvid det lika snabbt uppenbaras att man inte kan diskutera vad som helst, inte ens på teoretiskt nivå. Yttrandefrihetens självcensur kan man väl kalla det, för det är definitivt inte rumsrent att diskutera eugenik.  Det finns två former av eugenik, positiv och negativ. Det förstnämnda är att främja fortplantning av individer med påstått goda egenskaper och negativ eugenik är att förhindra att påstått dåliga egenskaper sprider sig. Med andra ord vad varje hund. - katt eller hästuppfödare ägnar sig åt.

Kopplat till människor blir det något helt annat. Min tro är att orsaken att detta ej kan diskuteras grundar sig i att den humanistiska grundsynen är så oerhört djupt rotad. Alla människor är lika mycket värda. Att ifrån den tanken dra slutsatsen att alla har samma förutsättningar är pudelns kärna. Vi går så långt för att sudda ut skillnader i förutsättningar att det i vissa fall slår slint.

Vidare läsning: Tvärsnitt (Tidning utgiven av Vetenskapsrådet)

Nu har forskare i USA äntligen funnit något av vitalt intresse - fettgenen. Denna gen är enligt svt ansvarig för att omvandla kakorna man äter till fett. Äntligen! Dumma jag har hela tiden trott att det var mitt fel att jag blir tjock av att trycka i mig kakor. Det är alltså fettgenen. Varför gör inte regeringen något? De borde omedelbart testa hela befolkningen för att se vem som har genen och skydda dem. Varför reagerar inte media? De borde omedelbart skapa en upplysningskampanj i löpsedelform:

Fettgen funnen - DU kan vara drabbad!

Nåja, det kommer nog. Till dess kan jag fortsätta uppröra mig över Christer Elmehagen. En reporter frågade honom varför han hade tagit emot bonusen från AMF:s styrelse, varpå han svarade att den erbjudits honom. Därpå tyckte reportern att Elmehagen ju kunde ha tackat nej. Smart inlägg. Journalisthögskolan är visst inte vad den borde vara den heller. Just nu sitter jag och funderar på hur mycket av min lön jag skall lämna tillbaka, så att jag inte uppfattas som girig. Risken är ju annars att en feriepraktikant i Uddevalla (de får visst sämst betalt i Sverige) någonstans blir upprörd.

Ett privat pensionssparande verkar vara en god idé. Problemet blir nog att hitta någon som investerar mina pengar i vapenhandel. Det är en rätt stabil marknad.

Att det finns kedjebrev stör mig egentligen inte. Det som stör mig är kamrater, vänner och bekanta, som utan att tänka det minsta skickar vidare dessa idiotiska påhitt. Allt för ofta trillar dessa förbi min inkorg.  Därifrån går de igenom minst två filter; Trovärdighetsfiltret och sannolikhetsfiltret. Det förstnämnda fungerar så att jag omedelbart raderar alla meddelanden som helt enkelt inte är trovärdiga. Dessa meddelanden varnar exempelvis för att jag blir utesluten ur msn, fb, mm om jag inte omedelbart skickar det vidare, eller påstår att jag kan få en massa pengar av bill gates för att Apple och AOL går ihop till ett företag. (Vad Bill gates har med dessa företag att göra förstår jag inte men detta meddelande finns i hundratals variationer och allt ifrån mobiltelefoner till datorer och pengar kan vinnas). Trovärdigt? Nja.

Om det nu är halvt trovärdigt, hur sannolikt är det? Hur i helvete skulle någon få reda på om ni vidarebefodrar dessa meddelanden till era vänner? Vore det så enkelt, varför retar sig folk på FRAlagen? Om det skulle stämma skulle företaget i fråga gå i konkurs omedelbart. Är det för bra för att vara sant, så är det inte sant.

Inte heller alla brev om våldtäktsdroger, borttappade barn eller cancersjuka tanter har ett uns av sanning i sig. Jag tar risken att dö i förtid, drabbas av olyckor eller att små kattungar lider fruktansvärt än att skicka dem vidare. Det finns sätt att göra något bra, att verkligen hjälpa folk. I 99% av fallen förutsätter det dock att man reser sig upp, går bort från datorn och på allvar tar tag i saken.

Avslutningsvis finns det ytterligare en sak man kan göra. Man måste dock lägga några sekunder på det.

www.justfuckinggoogleit.com

Skolan i Sverige är verkligen fantastisk. Den ger barnen verkligen vad de behöver, en grundläggande förståelse för demokrati, nämligen att individen är viktigast och att alla ska med. Den lilla, lilla nackdelen med skolan verkar vara att bildningsgraden sjunker snabbt. Sedan engelska infördes som obligatoriskt språk har vi blivit bättre och bättre på engelska. Tills nu, då denna generation är sämre på engelska än sina föräldrar. Detta bör dock vägas upp av det faktum att de tidigt får vara självständiga.  Att leva handlar om att välja och här lär sig barn och ungdomar verkligen. Problemet är att människor också ofta är lata och den enkla vägen inte alltid är den bästa. Men vad gör det så länge man har friheten att välja bort allt jobbigt, allt där man riskerar att dra en nitlott, inte behöver lära sig något, och inte behöver lämna in uppgifter i tid. Det viktigaste är ju att de gör så gott de kan efter sin förmåga.

Härliga tider, när dessa genomklipska, ansvarstagande ungar tar över ledartröjan och leder Sverige mot nya djärva mål!

Detta Youtubeklipp föranledde för övrigt mitt skrivande denna gång.

Faktum är att ett imperiums livslängd är begränsad. Någon gång börjar de utvecklas, når sin pik och förfaller därefter. Bland annat kan detta ses på Kina, Grekland, Egypten, Rom, Osmanska riket, Japan, Storbritannien och Sovjetunionen. Orsakerna för dessa stormakters förfall har varierat oerhört, liksom dess livslängd. Det faller sig alltså naturligt att anta att även USA förr eller senare kommer att förlora sin maktposition.  Det samma kan eventuellt sägas om Europa någon gång framöver men i nuläget är Europa ingen maktfaktor att räkna med, makten är alldeles för decentraliserad och för många viljor styr åt olika håll. Betraktar man EU:s agerande under Georgienkrisen förefaller detta uppenbart. Den stora frågan är dock vad som sker efter att USA förlorat sin position. Ett maktvakuum kommer alltid på olika sätt att fyllas, antingen delas den upp av flera olika aktörer eller så träder en eller kanske två storspelare in på scenen. De tre nu existerande staterna som skulle kunna ta den platsen är enligt mig Kina, Indien och till viss mån Ryssland.

Kina är nog den stat som överlägset snabbast kan agera, då de inte begränsas av folkets vilja och har störst muskler. De kan redan nu som USA:s största fordringsägare kan ställa krav, och utökar sin maktsfär oerhört, framför allt i Afrika. Som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd kan de dessutom effektivt förhindra att deras åtagande störs. Än en gång kan detta ses i Afrika, i synnerhet Sudan.

Indien har, liksom Kina, en oerhört stor befolkning men än betydligt mer välutbildad. Dessutom är Indien en militär stormakt med kärnvapenkapacitet.  Tekniskt, ekonomiskt och militärt är Indien den dominerande aktören i området. Det som ligger Indien "till last" är att de inte verkar ha några stormaktsambitioner.

Ryssland har de senare åren visat tydliga tendenser att återigen ta den plats i världen Sovjetunionens hade. Demokratiprocessen har snarast varit negativ och det har satsats mycket på att modernisera den ryska försvarsmakten.  I nuläget lider Ryssland oerhört under finanskrisen och de resurser som finns utnyttjas bara delvis. Ryssland har definitivt stormaktsambitioner och allt landet företar sig utanför dess gränser är utrikespolitik, från energileveranser över schlagerfestivalen till fotbolls-VM.

Hur det går återstår att se men det tåls att tänka på att den nuvarande världsordningen med stor sannolikhet är förgänglig. Själv tror jag att det andra Kina, Taiwan, ligger mycket pyrt till om USA skulle kollapsa.

När jag någon gång läste om OPEC (Organization of the Petrolium Exporting Countries) så började jag fundera. Eurons införande var nära förestående inom EU och förespåddes bli en stark valuta, betydligt stabilare än den då svängande dollarn. Vad hindrar OPEC att binda oljepriset till euron? Vad skulle det innebära för USA? Min fullkomligt okvalificerade gissning var att USA:s ekonomi skulle kollapsa. Idag tror jag inte att jag hade så fel. Framför allt med tanke på USA:s gigantiska statsskuld och dess i mina ögon inte så lite märkliga monetärpolitik

Pengar rent generellt ersatte byteshandel, eftersom det var praktiskt. Kortfattat och raljant ser utvecklingen ut så här: Inledningsvis bytte man saker och bedömde kostnader efter vad man hade för referensramar. Ett ägg är mindre värt än en höna, en höna är mindre värt än en yxa och en yxa kan bytas bort mot en liten silverring. Smycken i ädla metaller kom så småningom att bli måttstocken för alla varor, och smyckets vikt avgjorde värdet.  Detta ledde till att mynt börjades präglas. Dess värde bestod fortfarande av vikten. Av olika rutiga o randiga skäl ersattes myntens metall till legeringar och mindre värdefulla metaller. Värdet garanterades dock av staten som kunde lämna ut guld till samma värde som mynten. Detsamma gällde sedlar. Tills de nationella guldreserverna börjades avyttras. Numera är det alltså enbart folks tron på pengarna som håller uppe dess värde. Om tron förloras på pengarna (vars faktiska värde är oerhört långt ifrån det reella) går dess värde ner. En liter mjölk blir alltså inte direkt dyrare utan pengarna blir mindre värda. Det krävs 10 kr för en liter mot 8 kr innan. Av den anledningen är det viktigt att begränsa antalet sedlar och mynt på marknaden. Vid årsskiftet 2008/2009 fanns det ungefär 372 miljoner utelöpande sedlar till ett värde av 106,3 miljarder kronor.  Om man skulle fyrdubbla detta skulle pengarna bli betydligt mindre värda på en gång. Därför är det rätt höga straff för falskmynteri och det är inte ok för alla att äga en sedelpress.  Betänk för övrigt att det finns aktier med. Dessa kommer jag att avhandla separat någon gång, då denna företeelse i mina ögon är urbota dum.

USA har nu gått ut med att man ska täcka olika kostnader genom att öka pengamängden på marknaden med några hundra miljarder dollar. Efter detta har jag inte hört eller läst några reaktioner alls, besynnerligt nog. I och för sig är en nervärdering av den egna valutan bra för exporten, (varför vi kan vara tacksamma för att vi inte har euro utan har visst inflytande på vår ekonomi) men detta verkar helt vansinnigt. Tyskland försökte 1944/45 att producera mängder med $ och £ för att få USA:s och Storbritanniens ekonomier att kollapsa. Nåväl, själv är bäste dräng. Samtidigt som detta sker har budgetunderskottet för år 2008 nått 438 miljarder dollar. Prognosen för år 2009 är ännu värre - 1800 miljarder dollar.  Det är ca 14 500 miljarder kronor. Huvuddelen av krediterna bärs upp av Kina. Vad slutet blir på denna historia vet jag inte men det kommer oomkullrunkeligen bli spännande.

Källor: Sveriges Riksbank, Svd

Som jag tidigare skrivit om har vi lyxen att fördöma hur folk betedde sig bara någon generation tillbaka. Detta har lett till en fartblindhet som gör att vi inte kan se vad vi gör för fel. Vissa saker borde dock vara uppenbara. Som exempel vill jag nämna den afrikanska småkakan, negerbollen. Är den verkligen ett problem? Tydligen är den det enligt många. Det finns ju dem som tar illa vid sig och känner sig kränkta. Möjligtvis, men är det inte ett större problem att olika minoritetsgrupper gång på gång blir särbehandlade och hanterade med silkesvantar? Vad jag menar är att problem inte får kallas problem för att det kan vara kränkande. Är det extra synd om folk för att de har ett ickesvenskt ursprung? Varje gång någon blir särbehandlad, inte för att åtgärda de problem de har, utan för att de är annorlunda, ökar klyftan. Föreställ er att ni flyttar från där ni nu bor, tvärs över Östersjön och bosätter er i en mindre stad i Estland. Problem? -Jovars. Er utbildning gäller inte längre, ni får inte längre på egen hand söka arbete, ni blir slussade mellan olika utbildningar där ni inte lär er något och varje gång ni blir förbannade för att ni inte ens får möjligheten att ta ett jobb när det erbjuds, får ni en klapp på huvud. Ni förstår ju inte vad som är bra för er. Det gör däremot den Estländska staten. Situationen är absurd men det är bara att skratta och vara glad, ty ingen kallar längre köttbullar för "svenska bollar".

Igår visades på "Uppdrags granskning" något intressant. Det handlade om att det i Sverige föds fler och fler barn med genetiska defekter. Detta kunde härledas till att många föräldrar till dessa barn var släkt. Så långt inga problem. Själv kan jag ju tycka att det är självklart att man inte skaffar barn med släktingar men i andra delar av världen är det sociologiskt och ekonomiskt ytterst viktigt att göra så. Och här blev det problem, för det vore ju diskriminerande att ta tag i detta då det inte drabbar främst invånare i en mindre by i norrbotten utan folk med annat etniskt ursprung ( Försök för övrigt att beskriva "etnisk" utan att använda ordet..) Jag tror att befolkningen i Sverige mycket snabbt hade blivit informerade med riskerna om det hade varit "ursvenskar" som var drabbade. Det värsta är att allt sker i bästa välvilja. Maciej Zaremba har återigen skrivit en tänkvärd text om den misslyckade integrationen.  

"The road to hell is paved with good intentions"

År 2004 uppgick hovets apanage till 90 miljoner kronor. Det innebär att varje svensk betalade in mindre än en tia till Hans Maj:t. Nu är ju den faktiska summan lite högre, då inte alla i Sverige levande människor betalar skatt. Ungefär 6 miljoner av dem är dock mellan 16 och 65 år. Om vi, för sakens skull, säger att hälften av dessa, ca 3 miljoner människor betalar skatt, så blir dessa stackare lidande och får tillsammans stå för Sveriges statschefs apanage. Den gigantiska summan uppgår till ca trettio svenska kronor. Per år. Att strunta i att ta den där ölen på krogen precis innan hemgång en enda gång bekostar allstå ett kungahus som gör Sverige till ett land utöver det vanliga. Tyvärr har jag inte hittat några siffror på vad kungafamiljen i rent reklamsyfte innebär för Sverige.

Utöver det faktum att det är larvigt lite som Kungahuset faktiskt kostar, utslaget på en tredjedel av dem som är bosatta här, är det min fasta övertygelse att ett kungahus i kris och krig skulle ge en stabilitet, vara en fast institution för svenskarna som en president inte skulle kunnat.  Betraktar vi våra grannländer Danmark och Norge under den tyska ockupationen framstår det som solklart, trots att den Norska familjen uppehöll sig i England.

Så länge man väljer att inte se några problem, vägrar inse att det kan bli illa längre fram i tiden, finns lyxen att gnälla över petitesser och gnälla, ja det kan vi.

Källor: World factbook, DN

... av Maciej Zarembas artikelserie om invandring och integrering. Läs dem, fudera,diskutera och kommentera gärna så får jag vara med.
Del fyra
Del fem

En sak jag länge funderat på är hur väder påverkar människor. Att man kan få förfrysningar och dö vid sträng kyla är inget som uppmuntrar till någon djupare tanke. Att humöret ändras så oerhört vid väderlek som allmänt betraktas som sämre, är dock intressant. Visst är det lite trist med slask, regn, blåst med mera, men för det mesta är vädret på inget sätt direkt gränssättande men får ändå vissa att bli nedstämda och på dåligt humör.  Man borde ändå vänja sig då vi i Sverige faktiskt har väder, varje dag året runt. Dagarna med bara solsken bör dessutom rimligtvis vara mera sällsynta än de utan. Att ha sol året runt borde därmed vara som att ha födelsedag varje dag, inte särskilt märkvärdigt alls. Det klimat vi har, med temperaturskillnader upp emot 60 grader, borde tvärtom göra oss mer flexibla och anpassningsfähiga än folk från länder med mer moderat väder. Det finns utöver det kläder att tillgå som i mångt och mycket låter oss bortse ifrån vädrets inverkan. Trots detta finns det folk som verkar ta rådande väderlek som en personlig förolämpning. Beror det på att det är typiskt svenskt att klaga på saker utom vår kontroll för att därmed hävda en plats i Sveriges största kollektiv, kollektivet "Dem Det Är Synd Om"?

För några veckor sedan var jag för övrigt i Österbotten. Det är trevligt att se att folk har mössa på sig när det är kallt. På sydligare breddgrader fryser man visst hellre än att förstöra frisyren. Det verkar finnas en temperaturgräns för dumhet.

Det känns orimligt att inte kommentera utnämningen av en ny överbefälhavare men frågan är om maktskiftet innebär någon egentlig förändring. Att Sverker Göransson har sina rötter i Armén är förvisso trevligt men frågan är om det gör någon skillnad.

På nyheterna igår (Dagens eko, 090306, 1745) yttrade sig generallöjtnanten om bland annat personalförsörjningen som denne såg som en av de största utmaningarna. Det är anmärkningsvärt att se hur värnplikten nu skall ersättas av ett system baserat på frivillighet trots att många länder som lämnat det förstnämnda systemet varnat för detta. Inte bara att det blir dyrare med fast anställd personal, rekryteringen kommer att bli en svår nöt att kläcka och dessutom påverkas försvarsmaktens möjligheter till rekrytering påtagligt av marknadskrafternas föränderlighet. De ekonomiska ramarna skall precis räcka för att få detta att gå ihop. Fan tro´t. Så länge som politiker lägger sig i allt som rör försvaret, från förbandsstrukturer till anskaffning av enskilda materielsystem, kommer inget att bli bättre. Att Försvaret bland annat betalar tillbaka en stor del av budgeten varje år för att bekosta marknadshyror på mark och byggnader som sedan länge är betalade gör det hela inte direkt enkelt.

Det återstår att se om vår nya ÖB har kraft och ork att gå emot strömmen och ryta ifrån. Jag vet inte vad det är som behövs göras men Försvarsmakten måste få arbetsro i syfte att återigen bli trovärdiga som en försvarsmakt. Detta kräver enligt mig att man tar försvaret av Sverige på allvar. Insatser utomlands får aldrig bli en huvudsyssla.

Det militära försvarets uppgifter är att:

• försvara landet mot väpnat angrepp,
• hävda Sveriges territoriella integritet,
• genomföra internationella fredsfrämjande insatser,
• stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

(Källa: Regeringen )
Denna ordning känns inte igen när verksamheten betraktas, tyvärr.

Tennis hör inte till de sportgrenar jag följer på något sätt. Framför allt inte när nu hockeyns slutspel dragit igång. Davis Cup - matchen mellan Sverige och Israel i malmö hade förmodligen passerat obemärkt förbi, om inte fritidsnämnden i Malmö hade bestämt sig för att på allvar blanda politik och idrott och besluta att matchen skulle spelas utan publik. "På grund av säkerhetsläget, hette det, men samtidigt sades att beslutet kunde ses som en politisk markering mot Israel", skriver Claes Sjödin i DN. Vem är det som blir drabbad av åtgärden i första hand? Enligt mig är det främst spelarna, som spelar en landskamp som ingen får följa. Därefter de människor som ändå är genuint intresserade av sporten och vill stödja sina respektive land. Det finns ändå mekanismer att ta ställningar till andra länders agerande men detta verkar enligt vissa komunpolitiker inte räcka och tar saken i egna händer. Sossebloggaren Morgan Johansson kritiserar bland andra Carl Bildt för att denne inte agerat starkare. Är inte Herr Bildt utrikesminister? Så vitt jag vet är det Lena Adelsohn Liljeroth som är kulturminister och hon ansvarar även för idrottsliga frågor. Därmed anser jag att det skulle varit tjänstefel av Bildt att yttra sig. Det är otvetydigt så att många tror att sakfrågan är folkmord, Israels agerande i Gaza. Snacka om att övervärdera en tennismatch.

Ryssland är ett land som jag anser friskt blandar politik och sport, med framgång. Ett oerhört sovjetiskt påfund kan tyckas men uppenbarligen fungerar det. Idrotter med framgångspotential understödjs och används som utrikespolitiskt verktyg . Jag har dessutom stöd för mitt tyckande, bland annat här. I väntan på Davis Cup- matchen konstaterar jag att ett par komunala politiker gör samma sak, fast tvärtom. Om man gör ett sådant ställningstagande som de nu gjort, bör man nog ta i ordentligt och en gång för alla fastslå att idrott och politik hör ihop. Stryk alla bidrag till idrotter där Sverige inte har framgångspotential och satsa ordentligt på ett fåtal. Inför ett "bonussystem" till framgångsrika idrottsmän och utöka forskningsanslagen för statlig doping. Det ligger ju trots allt i rikets intresse att Sverige vinner....

Här måste jag kort nämna upp de grupper som tycker att politik och idrott är två sidor av samma mynt, eller rättare inte bryr sig om den sistnämnda. "Kamratskap Karlskrona" kommer att delta i "stoppa matchen"-demonstartionen och slår därmed sina bruna påsar ihop med ""extremnationalistiska och antisemitiska Hamas-anhängare samt totalitära grupper som Revolutionär Kommunistisk Ungdom" (SvD). Är det någon utöver mig som tycker det är löjeväckande att extrema grupperingar från höger-och vänsterkanten förenas i sitt hat mot Israel?

Idrott och politik hör inte ihop. Vissa skärningspunkter kan inte undvikas men detta agerande är löjligt. Själv hoppas jag för övrigt att vi spöar skiten ur Israel i denna politiska landskamp. Inte på grund utav Israels tidigare agerande utan för att jag alltid hoppas Sverige vinner i idrottssammanhang.

Ett kort citat ur DN som sammanfattar denna dumhet rätt bra får avsluta detta inlägg:

- Vi står här för att demonstrera mot att Israel får spela matchen trots att ockupationen av Palestina fortsätter, säger William som inte vill säga sitt efternamn och som har varit medlem i ISM [International Solidarity Movement], sedan 2004..
Länkar: (SvD), (DN). (Al-Jazeera), (Die Zeit), (iHT)

Hur mäter man effektivitet om ingenting produceras? Om statliga pengar går till exempelvis universiteten för att tillgodose behovet av lärare, hur bedöms summan? Hur mycket pengar skall gå till just detta universitet? Det logiska är ju att ge universitetet pengar per antagen student eller pengar för utexaminerad lärare.  Ju fler lärare, desto mer pengar. Enkelt! Detta innebär dock i sin tur att ju lägre kravs som ställs på eleven, desto mer pengar, då Universitetet de facto förlorar pengar för varje elev som inte når upp till kraven, som inte är lämpliga som lärare av olika anledningar.  Även om det inte är ett uttryckligt mål att "se genom fingrarna" på studenter som inte borde undervisa, tror jag lätt att man hamnar i den fällan. Ju mer pengar man har desto bättre utbildning kan man ju faktiskt bekosta!  

Nu tror jag inte att lektorer och dylikt tänker på pengarna per se, när de godkänner elever som lämnar in sina uppsatser efter deadline bara någon dag för sent. Stackarna hade ju bara otur med skrivaren, bilen, barnvakter, hälsotillståndet, vädret, bakfylla eller så har hunden tuggat i sig försättsbladet, böckerna har tagit slut och har till råga på allt glömt ta sin skrivkrampsspruta.

Detta beror snarare på det allmänna kravlösa samhället än den ovan nämnda logiska kullerbyttan. Om barn från tidig ålder får höra att det inte är dem som har brister i någonting, hur ska man då som vuxen inse att det faktiskt är ens eget fel om man försover sig? Det finns lärare på gymnasienivå som idag inte får underkänna elever som lämnar in arbeten efter utsatt tid. Bara de lämnar in sina alster skall dessa bedömas.

Åter till utgångsläget för detta inlägg. Hur mäter man effektivitet när inget produceras? Jag vet verkligen inte. Även om jag gärna vill ha förslag och ska fundera vidare så är jag osäker på om det finns någon vettig lösning på detta. Jag hoppas bara att brandkåren inte får betalt efter antal brander de släcker...

Avslutningsvis vill jag nämna några försök som är minst lika dåliga:

• Försvarsmaktens interndebitering. Resultatet är att det är billigare att exempelvis köpa ny materiell utifrån, med "riktiga" pengar vartannat år än att "hyra" denna från FMLOG, trots att materiellen i fråga är betald flera gånger om.
• Amerikanarnas försök att beskriva effektivitet i strider medelst "kill ratio". Uppenbarligen vanns Vietnamkriget med råge och i Irak går det ännu lysande.
• Polisens krav att låta si och så många bilförare genomgå utandningskontroll per månad, vilket leder till att folk får blåsa utanför dagis i rusningstid.
• Sovjetunionens planekonomi. Bland annat hade ett företag fått order om att tillverka ett visst antal kilogram sängar per år. Sängarna levererades självfallet i gjutjärn.

Det finns nog en mängd liknande exempel. Roa mig gärna med att berätta.

Det blir inget egentligt inlägg här idag, enbart några länkar till en ny artikelserie skriven av den polskfödde författaren Maciej Zaremba, "Svensk? Var god dröj!" och "Mät din snorre". Även denna gång har han lyckats med att göra mig fly förbannad på denna institutionella dumhet som frodas i vårt rike. Förutom att hanterandet av folk i mina ögon visar på ett utbrett människoförakt är det ett resursslöseri utan dess like.

En annan fundering jag har är hur de tjänstemän som upprätthåller idiotin är funtade. I mina ögon borde det vara en plikt som arbetstagare att efterfråga syftet med mitt arbete, dels för att utröna vilka friheter jag kan ta mig, dels för att kunna få ut effekt ur min insats.  Arbetsmoral kan omöjligt enbart handla om att komma i tid och arbeta tiden ut. Det måste vara bättre om man arbetar hälften av tiden men löser tilldelade uppgifter.

Läs gärna Sandra Hilas blogginlägg om AMS, som delvis behandlar inkompetenta tjänstemän och missa inte Maciej Zarembas andra artikelserier, framför allt "Först kränkt vinner" på DN.

Se, det blev lite textmassa ändå...

Betraktar man historien så är det oerhört konstigt att människor som levde förr inte insåg hur fel de hade om det mesta. Vi som lever nu har ju koll på allt och fördömer gärna forna människors beteende. Därvid spelar det föga roll om vi betraktar erövringen av den amerikanska västern, eller koloniseringen av Afrika. Människans lika värde betraktas idag, i vårt land, som självklart och från den utgångspunkten ser vi ner på alla som inte har samma uppfattning.  Återigen, beaktat hur forna tiders människor såg ner på dem som levde ännu tidigare faller det sig naturligt att göra så. Man kan skönja ett cykliskt moralbeteende som yttrar sig framför allt genom att nedvärderar tidigare levande människor. Dessa var ju barbarer.  Cykliskt, därför att hög moral oftast sammanfaller med välstånd. Utan välstånd har människan inte råd med hög moral utan faller tillbaka på sina mest primitiva beteenden - att överleva till varje pris.

För att slutligen avgöra vad som är rätt och fel finns det bara en sak att göra. Vänta och se.