Nu finns det folk som vaknat och insett att den svenska Försvarsmakten går mot ett yrkesförsvar. I dagens Svd beskrivs detta och försvarspolitikern Åsa Lindenstam skriver upprört i sin blogg om det samma. Även om jag är tveksam till att personalförsörjningen går i hamn på ett bra sätt anser jag kritiken vara något sen. I cirka 10 år har man kämpat med näbbar och klor för att inte slakta guldkalven värnplikt, ty den innebar "folklig förankring". Själv anser jag att det är rätt lätt att se den folkliga förankringens förfall; den försvinner samtidigt som Försvarsmakten börjar göra reklam. Med 32 147 män och 400 kvinnor som värnpliktiga spreds 1996 evangeliet i de svenska hemmen. 2008 togs 6805 män och 461 kvinnor ut till värnpliktstjänstgöring. Ändå säger man att värnplikten är viktig för folkförankringen. Inställningen är något skev. Försvaret angår alla, då alla i Sverige levande är totalförsvarspliktiga i händelse av kris och krig. Vill man ha en ordentlig folklig förankring bör huvuddelen av alla unga göra sin plikt. Annars blir försvaret något som inte huvuddelen av befolkningen inte anser sig ha något att göra med. Att ropa "folkförankring" och peka på en värnpliktskull som innefattar några procent av alla män i en årskull är inget annat än hyckleri. Lika mycket är det hyckleri att beställa en utredning om värnpliktens framtid och redan innan resultaten kan presenteras bestämt sig för att skrota densamma.

Tyvärr är hela agerandet, som i så många andra fall, både logiskt och idiotiskt. Om jag vill äta en trerätters middag med vaktlar och oxfilé och jag är beredd att betala trettio kronor för den, så blir det makaroner och falukorv, hur mycket jag än kräver annorlunda. Svårare än så är det inte. Smakar det, så kostar det.


Källa: Pliktverket