Enligt DN och Svd (från TT) har ett tjugotal svenskar rest till Somalia för att där strida för islamistgruppen al-Shabaab, varvid "en handfull" har stupat. Det skulle då vara dåligt för Sveriges rykte, vilket jag kan hålla med om. Svenskar har dock i alla tider dragit i härad av olika skäl. Krimkriget, Danmark- Preussen 1864, Preussen-Frankrike 1871, det första världskriget, Spanska inbördeskriget, andra världskriget, Korea, Vietnam, Israel och så vidare, till våra dagars konflikter i Balkan för att nämna de sista 200 åren. Trots en relativ liten befolkning kan man nog hitta en svensk i var enda större konflikt som pågått sedan vi tog steget över östersjön och började dräpa andra folk än danskarna. I senare tid verkar det dock som om de främsta utövarna av denna verksamhet verkar vara svenskar med utländskt påbrå. Är det först då det blir medialt intressant? Är problemet att de stödjer fel sida? Antingen är det förbjudet för svenska medborgare att ta värvning i någon annan armé eller stridande part i vilket fall det bör lagföras som brott, eller också så är det inte. I det senare fallet är jag intresserad av hur detta bokförs, då en svensk ostraffad medborgare kan bli säkerhetsklassad att ta del av hemliga handlingar och dylikt. Var ligger den individens lojalitet om denne redan visat sin beredskap att offra sitt liv för något som inte ligger i Sveriges intresse? Många frågor, färre svar. Det skulle vara intressant att ta reda på vad som driver de enskilda individerna till att ta ett sådant beslut. Förmodligen är det dock, som de senaste 500 åren, jämnt blandat från individ till individ mellan bland annat ideologisk övertygelse, äventyrslusta och tro. Allt går i cirklar.

Jag kan för övrigt inte låta bli att fundera över vilka skrik det hade blivit om svenska soldater, skickade av regeringen, hade dödats. Också de hade varit frivilliga krigsmän.



Svenska legoknektar anno 2009 och 1630