Under den senare medeltiden var det populärt med avlatsbrev. Dessa erbjöds efter bikt, botgöring och absolution som ett slags världsligt bevis på att absolution delats ut. Efter hand kunde man få i alla fall en partiell avlat genom att ge pengar till fromma gärningar och därifrån var steget inte stort att direkt betala för avlatsbreven. Denna försäljning hade flera fördelar. Utan att anstränga sig annat är ekonomiskt kunde syndare köpa sig absolution och således döva både ånger och samvete. Kyrkan tjänade pengar på breven (förmodligen snarare enskilda stift och biskopar), som skrevs av munkar (gratis arbetskraft), och köparen mådde bättre utan ansträngning. Om man föreställer sig hur man, med dagens metoder kan förenkla processen är vi nästan framme vid Facebook. Nu vet jag i och för sig inte vem som övertar kyrkans gebit men köparens roll är tämligen klar; Medelsvensson.

Mitt resonemang bygger på följande: De flesta grupper som skapas direkt efter att något dramatiskt inträffat ger sitt stora stöd till offren. Tusentals går med i gruppen som sedan lavinartat ökar i storlek. En sak som man direkt kan avfärda är att det som gruppen sägs stödja blir hjälpt. Ingen blir frisk för att någon tänker på en, vetenskapliga experiment har till och med kommit fram till att man blir sämre av förbön om man vet om det (rädsla att svika de som bett för en). Ingen blir mätt av en stor Facebook-grupp, ingen blir mindre skadad, våldtagen eller allmänt taskigt behandlad. Man skulle kunna hävda att det är trevligt om man finns i andras tankar och det kan jag hålla med om. Men hur många grupper handlar om svenska offer? Hur många av offren kommer över huvudet taget få reda på att en Facebook-grupp tillägnats just dem?

Då återstår ju bara att fastställa att grupperna är främst till för dess medlemmar. Ett enkelt och bekymmerslöst sätt att döva sitt samvete medelst musklick.

Inom Facebook-världen finns en annan liknande sak som är än värre; statusmeddelande, vari det hävdas att någonting sker och avslutas med ”bara 1 av 5 kommer klistra in detta i sin statusrad. Är du en av dem?!”

Till saken hör att det nästan alltid rör självklara saker som ”varje dag våldtas 15 barn” eller ”pensionärer har det inte så bra som de förtjänar”, ”cancer är dumt”, eller motsvarande. Tro fan att jag håller med. Men varför ska jag ens bemöda mig att klicka på en knapp eller kopiera ett statusmeddelande. Jag behöver inte det för att framstå som samvetsgrann. Jag vägrar att delta i dessa samvetets kukmätartävlingar och skrattade högst av alla när gruppen ”vi skänker två kronor per medlem till jordbävningsgrupper i Haiti” bytte namn till ”Svenska Nekrofiliföreningen”.  Man blir inte en sämre människa för att man inte klickar på knappar.

I ett liknande ämne är det i Thailand vanligt att man köper fåglar, fiskar eller sköldpaddor i syfte att frige dem. Man vill ju göra något gott. Det ironiska därmed är att man bidrar till infångandet i allra högsta grad, då dessa djur från början endast fångats in för detta ändamål

När man pratar om invandrare så tänker de flesta på folk som kommit till Sverige från ställen utanför Europa, men det kommer ju en hel del folk även från Europa. Varför är dessa inget ”problem” exempelvis för SD? De om några tar våra jobb och fruntimmer, driver upp huspriserna och skor sig på oss. Eller?

När det gäller invandring från västerländska industrinationer så märks inte det. Ingen bryr sig det minsta om deras integration och om hur viktigt det är att de hamnar i områden med många svenskar så att de snabbt kommer in. Ingen bryr sig ifall de smockar upp paraboler för att kunna se på tv på tyska, holländska, engelska eller vad det nu må vara.

Föreställ er en stadsdel med exempelvis holländare. De som bor där är holländare, till närmare 100%. Skulle ”vanliga svenskar” sky att gå dit? Skulle man, varje gång stadsdelen nämndes berätta om hur man blev påhoppad i tunnelbanan av dessa träskobeväpnade tulpanätare? Knappast. Snarare skulle det vara en relativt oexotisk stadsdel av radhus, en – och tvåplansvillor än något förortsgetto. Alla kanske inte pratar den bästa svenskan men de talar i alla fall engelska eller tyska och de har inga direkt skumma saker för sig.

Det finns en stor skillnad mellan olika invandrare, men det talas inte om invandringen ur industrinationer för den är till den största delen problemfri. De söker sig hit själva, har oftast både pengar och en god utbildning och de hamnar inte i migrationsverkets händer. Dessutom ritualslaktar de inte små hundvalpar i badkaren, vässar framtänderna och ger sig ut på räder i syfta att gruppvåldta våra väluppfostrade ungdomar och allt vad de gör enligt kvällspressen. Som i nästa andetag tycker det är skandalöst att rasismen frodas i Sverige. Vilket den inte gör i och för sig men man får lätt den bilden.

Åter till migrationsverket: Tänk dig att du, med din utbildning och din självbild får för er att flytta till ett land som exempelvis Tyskland, och möter på landets migrationsverk som gör följande: Ger dig lite pengar och bussar dig till en barackby där du får en säng tilldelad. Än så länge tycker du kanske inte att det är så farligt. Kanske tycker du det då du två år senare sitter kvar i samma barack, alternativt i en liten hyreslägenhet och dag efter dag får gå till en sur kärring som visserligen fått uppgiften att lära er språket men dels inte bryr sig nämnvärt om hon lyckas eller ej och dessutom över tiden pratar med dig som om du vore sju år gammal. Ingen har besvärat sig att fråga vad du vill och du har inte behövt lyfta ett finger utom att traggla glosor, sitta still och hålla käften. Ingen vet dessutom vad du har för utbildning men utgår ifrån att du väl förmodligen vaktat får någonstans i ett land som har isbjörnar på gatorna. Jag tror du börjar bli less på det och kanske försöker prata med någon om att du faktiskt har en utbildning och vet att det är skriande brist på sådana som du i landet. Du får svaret att utan integrationskurs får du inga pengar och du kommer heller aldrig få jobb – eller uppehållstillstånd. ”Man måste ju ge för att få något. Inget är gratis”.

Faktum är att det i Sverige mig veterligen inte finns några som helst register över vilken utbildning folk som kommer hit har, eller vad de gjort innan. Inom EU går det, idag, att få sin utbildning erkänd, i vissa fall efter ett kunskapsprov. Kommer man utanför blir det svårt även om den utbildning man besitter säkerligen kan vara minst lika bra om inte bättre än den som erbjuds i Sverige.

Vad man kan se är i alla fall att integration fungerar snabbare om den inte är påtvingad i synnerhet om man har rätt hudfärg. Invandring till Sverige från västeuropeiska länder har pågått med högre eller lägre intensitet sedan flera hundra år och i princip aldrig har detta varit ett problem. Problemen uppstod först när det för första gången landade en neger i Sverige utan att vara hithämtad som attraktion. En stor del av dessa problem beror på att vi nu, liksom då, tror att dessa arma flyktingar inte kan ta hand om sig själva. Det om något är ett tecken på en nedvärderande människosyn. Jag brukar sällan ta upp sådana saker för de flesta gånger är det larv men i detta fall anser jag det vara viktigt; i synnerhet då vi går miste om kompetens. Det är skillnad på människor och människor, och så skall det vara. Men att behandla invandrare som barn för att de har mörkare hy och göra det tvångsmässigt gynnar ingen. Utöver det måste vi sluta att dra alla över en kam; det måste finnas språkkurser för såväl låg- som högutbildade. Jag är rätt säker på att de högutbildade som kommer skulle kunna stå arbetsmarknaden till förfogande inom några veckor bara de får ta eget ansvar och inte behandlas som barn. Utöver det bör Sverige aktivt rekrytera folk i bristyrken över hela världen och eventuellt betala både biljett och språkutbildning. Vi är inte så konkurrenskraftiga som vi tror och våra försök att hjälpa i samspel med ett socialistiskt tänk om att alla människor är lika och inte får vara annat leder till oerhörda kostnader utan att få valuta för pengarna.

EDIT - ändrat "grodätare" till "tulpanätare" på uppmaning av en holländsk ättling. Tnr021141

I den senaste tidens kritik riktad mot den katolska kyrkan på grund av dess företrädares övergrepp mot barn har många yttrat sig och en stor del verkar eniga om att ett av problemen är kyrkans löfte om celibat. Detta har fått en Kardinal, som i DN fått beteckningen ”vicepåve”, att dementera just detta och i stället komma med en ny förklaring; nämligen genom att påvisa en koppling mellan homosexualitet och pedofili. Detta är lite besynnerligt på en hel del sätt, främst för att problemet inte blir mindre på grund av detta utan kvarstår i samma utsträckning.

Om ett barn blir utsatt för en prästs övergrepp borde det vara ett lika stort problem om gärningsmannen är homosexuell, heterosexuell, gillar att tafsa på grisar i läderbälten eller tänder lite extra på norrländska vissångare med thailändskt ursprung. Barnen har likförbannat farit illa.
Spelar det någon större roll var problemet grundar sig i? Det kan förvisso förvärra den allmänna bilden av kyrkan, då de präster som begår övergrepp rimligtvis inte bara svikit sina medmänniskor utan även Gud. Det sistnämnda är dock inte upp till människan att döma utan enbart att fördöma.

Det ligger i och för sig i samhällsandan att offerförklara gärningsmän till höger och vänster genom att ange orsaken till deras brott med en dålig uppfostran, knarkberoende med mera men sett ur detta perspektiv är det bara löjligt. Det går faktiskt att hjälpa själen om köttet är vekt genom att reducera det. Kastration alltså.

Kardinalen hade lika gärna hade kunnat skylla på djävulen, även om många kanske redan menar att han gör det.

Det är för övrigt svårt att bli förvånad över att något sådant har hänt efter hundratals år av förtryck, tortyr, rättsövergrepp, maktmissbruk, krig och avrättningar. Det som är förbryllande är just över att folk blir överraskade.

För en tid sedan skrev jag om Jill Ahlström, tjejen som sade upp sig för att jobbet hon hade ”inte var [hennes] grej”. Överskriften på nämnda inlägg var ”Nej, det är inte systemet, du är bara dum i huvudet.” . Jag har, hör och häpna, ändrat mig. Det är fortfarande idiotiskt av henne att bete sig på det sättet men jag måste se henne som en produkt av samhälle, ett samhälle som hela hennes uppväxt har berättat för henne att hon kan bli vad hon vill. Problemet med den inställningen är att den är helt befängd och jag ska försöka förklara varför. I grunden beror det på det enkla faktum att människor inte är lika, hur ofta vi än säger det och hur gärna vi än vill tro det. Människor har olika förutsättningar som beror på genanlag och miljö och varken det ena eller det andra kan lämnas därhän när en människa beskrivs.

Det finns de som har synnerligen goda förutsättningar att bli exempelvis fotbollsproffs och om förutsättningarna under uppväxten var de rätta och med en inte helt försumbar del tur kanske de blir det. Men kan alla bli fotbollsproffs? Knappast. Lika lite som att alla kan bli artister, astronauter eller brandmän. Ändå luras barn att tro det, i stället för att tidigt låta dem inse att det faktiskt finns skillnader och ta vara på sina bättre egenskaper. Ingen skulle någonsin få för sig att låta sig opereras av vem som helst och jag vill gärna tro att piloten på det planet jag sitter är lämpad att framföra det.

Då jag är relativt övertygad om att alla kan hålla med om ovanstående ställer jag mig frågan varför det ställs krav på lämplighet när man skall bli kirurg men inte i skolan? Hur kommer det sig att i princip alla anses lämpliga att ta studentexamen? Hur kan man släppa ut barn med denna examen i fickan, helt övertygade om sin egen förträfflighet, utan att ha utsatts för någon sorts gallring? Ordet kan anses vara negativt men jag hävdar att det skulle vara bra för alla.

Resultatet av att alla tror de är lika mycket värda innebär bland annat att knappt någon kan tänka sig jobba med jobb som är vitala för samhället men som betraktas som lågstatusyrken. Ingen kan heller tänka sig att arbeta för en i mina ögon skälig lön för ett jobb som vare sig kräver utbildning eller någon speciell begåvning.

Det kan verka som att jag lägger skulden på skolan här men skolan är bara det vi i samhället gjort det till. Skulden läger jag hos föräldrarna. De har inte uppfostrat sina barn ordentligt. Med uppfostran menar jag härvid inte att de lärt sina ungar att tacka för något de fått eller bordskick utan att handskas med livets svårigheter. Det innebär främst att barnen får lära sig att livet inte är rättvist, men att man kan bidra till att göra den bättre.  Tyvärr lär sig barnen ofta inte detta utan blir, på grund utav välvilja, myndiga som vare sig kan ta ansvar för sina egna handlingar eller inser sina begränsningar. The road to hell is paved with good intentions…

Överskriften skulle i det tidigare inlägget varit ” var ”Nej, det är inte systemet, dina föräldrar var bara dumma i huvudet”.

De generaliseringar jag gjort är för övrigt fullt överlagda och om texten kränkt någon, hör gärna av er. Bara så kan jag få reda på om jag gjort rätt.

Vanliga människor dör på ett vanligt sätt, insjuknar och dör så småningom eller råkar ut för en olycka och går hädan ospektakulärt.  Om en man eller kvinna från pöbeln, från leden av vanliga människor ändå skulle dö på ett ytterst ovanligt och våldsamt sätt, så höjs denne vanligtvis till att nog ha varit speciell ändå. Vi definierar kändisskap inte bara genom prestationer i livet utan också i döden, vilket får sitt uttryck i det bisarra att en ovanlig människa inte kan dö på ett ”normalt” sätt. Folk i gemen vägrar inse att en viktig människa kan dö på ett plumpt sätt. Däri ligger nog en stor del av förklaringen till att olika dödsfall genom historien, trots att det bevisligen inte ligger något bakom, ofta leder till konspirationsteorier. Sådana tycker jag är intressanta och underhållande men de bör tas med en skeppa salt. Några dödsfall som omgivits av vansinniga teorier och grubblerier de sista 300 åren är Karl XII död vid Fredrikshald, Elvis på toa, Palme på Drottninggatan, Buddy Holly, Richie Vallens och J.P. Richardson i ett flygplan, Marilyn Monroe, sedermera hennes påstådda älskare John Fitzgerald Kennedy, Dag Hammarskjöld och många fler. Gemensamt har de att de varit kända och därför på något sätt upplevts som immuna mot vanliga olyckor och dödsfall.

Orsaken jag idag tar upp detta är olyckan som kostat den polska presidenten, arméchefen, centralbankschefen samt ett stort antal dignitärer livet. Även om det visar sig att olyckan inte berodde på sabotage är jag övertygad om att spekulationerna kommer i närtid. Vidare tror jag att den ryska säkerhetstjänsten kommer vara den första att beskyllas.

En slutsats kan man i alla fall dra när det gäller denna olycka; hur miljömedveten man än är det aldrig en bra idé att samla ett lands högsta chefer i ett transportmedel.

Lyssna på detta ljudbildspel på Svd. Rubriken för att ta sig dit lyder: "Sverige har fått sin chans" och därunder står det "19-åriga Jill Ahlström har sökt jobb i ett år. Nu åker hon till Norge för att pröva lyckan där"
Vad hon på detta ljudbildspel säger är att hon kort efter studenten fick ett jobb på ett telefonförsäljarbolag och jobbade där i två måiadert, men "det var inte min grej så jag slutade. Och efter det så har jag varit arbetslös."
Stackars tös.
Vad är poängen? Det finns jobb men inget som passar min begåvning? Jag vill ju jobba med media! Eller bli artist!
En känsla smyger sig på att de barndomsdrömmar man själv hade om att bli lokförare eller vad som helst som glömdes bort för att det helt enkelt inte var rimligt glöms inte bort idag. "Jag skall bli artist, "jobba med media" eller fotbollsproffs. Annars får det vara."


För att citera Rehnskjöld vid Poltava: "Det går galit, det går galit!"


EDIT- Rättat. Tnr. 172221

Efter att något händer i världen som fångar medias intresse kan denna nyhet hålla världen i ett fast grepp i ett tag för att sedan ersättas med någonting annat. Det är ett känt faktum men det innebär inte att det är rätt. En stor nyhet som kan få konsekvenser för oss borde åtminstone sitta som notislapp på någon journalists dator, så att denne sedan kan följa upp vad som har skett till dags dato med jämna mellanrum. Än en gång hävdar jag att sådant inte sker för att prioriteringen ligger på aktuella skeenden, trots att det oftast rör sig om sådant som av de flesta skulle klassificeras som ”skvaller”. Om man skulle välja att inrikta sig mot nyheter utom skvaller skulle förmodligen också äldre nyheter fortfarande finnas kvar, om än i marginalen, för häri ligger nyhetsmedias styrka; att inte låta det som skett falla i glömska. Ty ibland finns det parter som mycket väl vinner på medias korta minne. Ett exempel är gåtan om MV Arctic Sea. Minns ni henne? Jag skrev, oerhört kortfattat, om händelsen här, när det begav sig och släppte det lika fort. Främst för att jag, efter att ha läst en del bloggar, kommit fram till att det inte var själva händelsen som var nyheten utan att det kunde ske; att vår ytövervakning var så dålig och vad det faktum att vi inte har kontroll över vårt territorium innebär för oss som nation. Det var det egentligen hela tiden relativt tyst om och efter att MV Arctic Sea återtagits av den ryska marinen glömdes också den händelsen bort, envisa rykten till trots att hon smugglat vapen, eventuellt luftvärnsrobotar av typen S-300, med destination Iran.  The Times online skrev om detta och påpekade då att luftvärnsrobotarna skall ha sålts av ryska före detta militärer med kopplingar till den undre världen och att Mossad tipsat Moskva som hann upp och bordade henne efter en insats med både yt – och undervattensfartyg. Vad hände med de åtta kaparna? Fyra estländare, två ryssar och två letter väntar troligtvis på rättegång, alternativt är de dömda och gömda. Här är några frågor som media skulle kunna gräva lite i:

1)      Har Iran fått några luftvärnsrobotar av typen S-300?
2)      Vad hände med de påstådda kaparna?
3)      Vad motiverade en så stor insats av den ryska marinen?
4)      Varför fick besättningen, kaparna och två undersökningsenheter samsas om inte mindre en tre Il-76:or med möjlighet att tillsammans lasta ca 150ton?
5)      Hur duglig är vår förmåga att övervaka svenskt territorium?
6)      Vilken slutsats kan man dra av händelser liksom denna i kombination med det faktum att vi sitter med en säkerhetsanalys från 2008 som blev inaktuell i princip innan den redovisades?

Det finns en hel del mer att ta fram om denna och andra historier men generellt verkar det vara viktigare att berätta om Annas hemliga flört än om Irans kommande status som kärnvapennation. De artiklar jag funnit på nätet om denna historia är allesammans daterade mellan slutet av augusti och början av september 2009.

Chefsingenjören har tagit upp denna och två andra historier på sin blogg, som är mycket läsvärd.


EDIT - Ändrade en mening. Tnr 142042

Tidigare har jag varit en smula irriterad på rubriksättare. Numer tycker jag i alla fall att en, eller två, av dem borde brännas på bål, androm till varnagel. Det handlar om att riksdagen genom en omröstning har skrivit historia, bokstavligt talat. Jag kommer till den biten alldeles strax men först måste jag lufta min vrede mot nämnda rubriksättare som i DN och Svd (är det samma person, månne?) hävdar att ”Riksdagen erkände folkmord på armenier”, vilket snarast betyder att de förklarat sig skyldiga till detta. Det går, om det inte spelar någon större roll i sammanhanget, att eventuellt, kanske, måhända på fyllan, att mer allmänt använda ordet "erkände" som synonym till ”bekräftade”. Men inte om det handlar om att man dräpt bland annat 1,5 miljoner armenier.

Hur som haver så har regeringen röstat och fastslagit att det som hände 1915, i de sista åren innan det Osmanska riket gick under i sällskap med det tyska och österikisk/ungerska dito, de facto var ett folkmord. Enligt 1948 års folkmordskonvention.  Problemet har varit att Turkiet, som det Osmanska rikets historiska arvinge, vägrat befatta sig med frågan eller kategoriskt nekat att det var ett folkmord. Vilka konsekvenser för Sveriges förhållande med Turkiet detta kommer att ha, återstår att se. När den amerikanska senaten höll på att göra likadant kallade Turkiet hem sin ambassadör; ett ytterst kraftfullt uttryck inom diplomatin.

Hur den svenska riksdagens agerande kommer att mottas i Turkiet återstår att se men jag anser det generellt vara skrämmande om man genom omröstning kan bestämma historisk fakta. Vilka blir konsekvenserna av detta? Kommer man fastslå att sovjetunionens agerande gentemot tyskar i de dåvarande östra tyska områdena var folkmord? Tyska ordens härjningar i Baltikum? Fransmännens aktioner i Algeriet? Romarnas förintande av Kartago? Regeringen har egentligen inte skrivit historia per se utan snarare fastslagit vilken subjektiv hållning folk i framtiden kommer att inta gentemot den händelse. Samtidigt ställer man Turkiet i hörn varifrån det kommer vara mycket svårt att ta sig.

Det bör vara så lite politik som möjligt bakom historiebeskrivningen även om detta är en utopi; segraren skriver alltid historien.

”Vae Victis, ve de besegrade”, som Brennus sägs ha yttrat vid plundringen av Rom.


EDIT - Turkiets ambassadör i Sverige, Zergün Korutürk, har kallats hem. Dessvidare så var det inte den amerikanska senaten som röstade i USA utan dess utrikesutskott.Tnr 112010'

EDIT2 - Lite om konsekvenserna på DN, SvD, Tnr. 121035