Denna sommar fick jag ett ryck och påbörjade en av de perioderna i vilka jag läser en hel del. Bland annat har jag plöjt igenom 8 böcker av Lee Child som handlar om den före detta militärpolisen Jack Reacher. Grejen är den att alla böcker är vansinnigt lika varandra. Han har inget hem utan reser runt i staterna och tar lite ströjobb, råkar hamna i en situation där folk dör, dräper några elaka skurkar, träffar en tjej, löser det hela och reser vidare. Inget banbrytande utan tvärtom mycket svart och vitt. Det hela funkar dock och lämpar sig utomordentligt för slöläsande på sommaren. Som läsare hamnar man aldrig i en situation där saker och ting blir särledes komplicerade; protagonist, antagonist och, hrm, sidokaraktärerna är vansinnigt enkla, handlingen är enkelt uppbyggd och man blir sällan besviken. Klimax är utdraget och ofta olidligt spännande vilket har lett till många nätter med dåligt sömnläge för min del. Det är nästan att jag skäms för det är inga litterära mästerverk men som lightprodukt istället för att dumglo på tv fungerar de alldeles utmärkt.

För ungefär sex år sedan läste jag en bokserie som var något utöver det vanliga. När jag säger läste som menar jag det självfallet men vill att ni ska föreställa er någon som ligger på sängen och inte ser eller hör något annat. Jag tror nog jag läste i tjugo timmar oavbrutet. Serien är inte värd något nobelpris och den är inte heller särledes välskriven. Det som utmärker det hela är att den beskriver en verklighet som hade kunnat bli. Inte fullt ut men ändå så att det känns. Jag var allvarligt förbannad på karaktärerna i boken (i synnerhet politikerna) blev arg och ledsen när en del folk dör. Det hela handlar om Sovjetunionens fall och hur det kunde ha gått.

I de flesta sovjetiska planer som behandlade "Krigsfall Väst", krig mellan Warszawapakten och NATO, gällde det att så fort som möjligt begränsa USA:s tillförsel av trupper till Europa över Atlanten. För att göra det behövs Norge och för att ta Norge ligger Sverige i vägen. Och gör det än. För att citera Rommel: "När man för världskrig måste man tänka kontinenter, inte länder.

Hur som haver handlar serien om att Sovjet startar ett begränsat krig i Norden för att förhindra inrikes splittring (mycket raljant; ni som nyligen läst, rätta mig gärna). Oförmågan att se hot, oviljan att göra någonting åt det hela, handlingsförlamningen som kommer ur en alliansfrihet och en styvnackad vägran att tala högt om vad som faktiskt kan ske gör att Sverige står relativt oförberett och ensamt mot björnen i öst. Det går relativt illa, trots att vi på den tiden hade 32 Brigader.

Serien heter Operation Garbo och skrevs av Harry Winter, en pseudonym för tre författare; redaktör Lars Christiansson, docent Ingemar Dörfer och Överste Bo Hugemark. Jag har alltid undrat, då dessa herrar verkade vara synnerligen insatta. Den sistnämnde har idag publicerat en debattartikel i expressen, vilket ledde till att jag skrev detta.

Utöver detta har idag riksdagen röstat igenom att slopa värnplikten. Detta gör de innan utredningen om personalförsörjningen, som ska utgöra ett beslutsunderlag, är klar.

Idag har jag för övrigt författat ett brev, där jag vänligt men bestämt avsäger mig vidare kontakt av finansiell art med Svenska kyrkan. Att jag inte gjort det hittills beror nog mest på lathet.

I förrgår läste jag en bok, Krigets färger av Arkadij Babtjenko. Det är verkligen skrämmande läsning. Författaren berättar med inlevelse om sin tid som värnpliktig i Ryssland, under Tjetjenienkrigen. Jag trodde allvarligt att förhållanden så småningom blivit bättre i den armé som i 50 år stod redo att försvara kommunismen. Boken tyder dock på det motsatta. Pennalism verkar vara den drivande faktorn bakom allt. De gamla värnpliktiga misshandlar regelbundet de yngre, underofficerarna misshandlar de äldre, officerarna misshandlar underofficerarna, löjtnanterna får stryk av kaptenerna, majorerna av överstarna. Förutom misshandeln finns det en annan sak de har gemensamt; stöld. Alla verkar stjäla vad de kommer åt för att senare avskriva det som förluster i strid. Soldaterna säljer sina vapen och ammunition till fienden, kvartermästarna säljer mat medan soldaterna slaktar hundar som de äter. Bataljoncheferna säljer lastbilar med innehåll, regementscheferna hela konvojer och vapensystem.  Vad som i synnerhet skrämmer är den underliggande känslan av smuts, ohyra, blod och människoförakt som genomsyrar boken på ett gripande sätt.

Det hela går helt i linje med andra böcker om dagens Ryssland. Skrämmande läsning, som borde öppna ögonen på dem som tror att Ryssland går mot en öppnare demokrati. Är man intresserad av vad som sker i det stora landet i öst är detta mycket intressant läsning. Anna Politkovskajas Putins Ryssland och Lars Gyllenhaals  Ryssland och den svenska nedrustningen kan varmt rekommenderas för dem som är intresserade.

Peter Englund skrev igår ett kort inlägg i sin blogg som jag funderat lite kring. Det handlar om biografier, och hur det samtida biografiskrivandet har förändrats. Biografier handlar visst mindre och mindre om stora människor, snarare om misslyckade diton.

Antingen så menas med att det att fler och fler stora historiska figurer på ett tydligare sätt blir avklädda sin storhets mantel med det att man visar på de mindre goda sidorna och personliga svagheter denne hade, eller att personen som behandlas i sig aldrig varit någon storhet. I det förstnämnda fallet, så ser jag det som en tidstypisk trend att påvisa att exempelvis Karl X var ett notoriskt matvrak, som Peter själv gjort i Den Oövervinnerlige. Tidigare biografier har annars ofta haft en släng av nationalromantik (när det gäller exempelvis våra stormaktskungar och krigare från denna epok) och är ofta skrivna av personen själv eller någon som haft ett syfte med berättandet utöver berättandet i ärligt uppsåt.

Jag tror mer på den sistnämnda tanken. Biografier om folk som inte är kända utan snarare ökända. Rånare, skattefifflare, deltagare i dokusåpor eller andra obskyra program och den sortens kändisar får mer och mer utrymme i media och därigenom är steget litet att de tar mer plats i litteraturen.  Jag är rädd att gränsen mellan orden "känd" och "ökänd" allt mer har suddats ut. Huvuddelen av dem som idag kallas kändisar hade förmodligen fått sitta i stocken för inte allt för länge sedan, eller blivit jagade till skogs. Så är det inte längre. Tyvärr. Nu blir i stället biografier skrivna och även om jag kan tycka att det kanske är bra, androm till skräck och varnagel, så blir effekten nog den motsatta.

Hur kommer det sig att hur många böcker som än ligger och väntar på att bli lästa så kan jag inte låta bli att snoka reda på och införskaffa fler? Kan det vara en kompensation för min avsky mot shopping, måntro? Likheterna finns där förvisso; jag dras till bokstånd och dito affärer, jag kan inte låta bli att rota i lådor innehållandes böcker, jag blir glad som en lärka (varför nu de skulle vara speciellt glada) när jag hittar ett exemplar av en bok jag länge funderat på att införskaffa och beställer jag en bok över nätet så går jag varje dag och ser förväntansfullt ner i brevlådan, trots att jag vet att den omöjligen kan ha hunnit fram. Problemet är som sagt att jag införskaffar böcker i en raskare takt än jag läser dem, vilket leder till att vissa böcker står olästa i mina hyllor år ut och år in och därifrån dagligen påminner mig om att jag är en dålig människa. Det finns en uppsjö av böcker jag anser att jag verkligen borde läsa, både deckare, faktaböcker, romaner och böcker som anses höra till världslitteraturen. Jag skäms över att jag aldrig läst Dostojevkijs Brott och straff och skäms likaledes över att jag fortfarande inte påbörjat Hans-Joachim Noacks biografi om Helmut Schmidt. Där emellan kan jag nämna minst 25 andra böcker som jag också borde läsa och som jag redan har i min ägo.  Jag ska läsa dem så småningom, men då jag hela tiden drar hem nya litterära mästerverk (i och för sig ofta populärlitteratur, men ändå)förblir de olästa. Slutsatsen är således att jag måste isolera mig med mina böcker, utan någon möjlighet att införskaffa nya. Om sanningen skall fram är det dock ett relativt angenämt problem som knappast platsar ens under epitetet "I-landsproblem".

EDIT - Om en mening börjar med ordet "hur" bör den självfallet avslutas med ett frågetecken och inte med en punkt. Tnr. 261617

Idag är det världsbokdagen. I Norrbotten firas den en hel vecka och elaka tungor (min) hävdar att det beror på att de inte läser så snabbt. Hur som haver tänkte jag i alla fall uppmärksamma detta och dagen till ära färglägga några sidor i den bok jag äger.

Enligt den allvetande Wikipedia så är dagen en temadag instiftad av UNESCO 1995 för att uppmärksamma boken och upphovsrätten. Osökt kommer man då in på nyheten om att domaren som dömde The Pirate Bay kan ha varit jävig. Trodde han att ingen skulle upptäcka det? Varför sade han inte som det var? Idiot. Nog om detta, det får banne mig bli ett eget inlägg.

Nu senast läste jag Peter Robinsons I djävulens sällskap, ytterligare en bok med kriminalkommissarie Banks vid rodret. Det är en lättläst lektyr och jag erkänner villigt att jag har perioder då jag slöläser en bok i stället för att se på tv eller att häcka framför datorn.  Idag tog den boken slut och de sista kapitlen läste jag med spänning. Det roliga med Robinsons böcker i denna serie är att det går åt skogen allt som oftast. Visst, de löser morden men samtidigt är det mycket på det personliga planet som inte stämmer. Jag undrar om de dricker så mycket i verklighetens engelska poliskår.

Närmast ligger Roslund och Hellströms Flickan under gatan. De brukar inte vara så lättsmälta men skall läsas innan jag ger mig i kast med de första banden i en ny serie om det första världskriget jag har ståendes i hyllan. Peter Englunds Stridens skönhet och sorg gav mersmak och väckte min kunskapstörst inom denna period som jag visste förvånansvärt lite om.

Idag är det torsdag och därför ska det handla om mat, närmare bestämt matvaruförfalskning. Då jag i skrivande stund är osäker på om det blir ett boktips eller allmänt gnäll om hur illa det är ställt med det mesta väljer jag att kringgå problematiken och behandla bådadera.

Som jag tidigare skrivit om här, är produkter av alla de slag inte vad de varit. Det fuskas hejvilt för att senare marknadsföras som högkvalitativa produkter. Detsamma gäller för mat. Det finns olika aspekter av fusk här men den främsta anledningen till att det fuskas är självfallet vinstmaximering. I klartext innebär det att man använder så billiga råvaror som möjligt, förlänger hållbarheten till ett maximum och där det går drygar ut sin produkt med exempelvis vatten. Är det vatten insprutat i produkten används stabiliseringsmedel för att köttbiten eller vad det må vara över huvudet taget skall hålla ihop. I princip allt innehåller tillsatser som är onödiga för konsumenten. Nästa gång ni har handlat, kontrollera hur många av era varor som exempelvis innehåller arom. Aromer används för att kompensera ett naturligt smakämne i syfte att spara pengar. Dessutom har man i den industriella processen tillsatt så många kemikalier att maten helt enkelt inte smakar gott utan aromer. Aromer framställs på konstgjort sätt och behöver inte på något sätt ha något att göra med ursprungsprodukten förutom att smaken påminner om denna. Vaniljarom kan exempelvis framställas utav bland annat rötad gran. Det stora problemet är att vi har vant oss. För 60 - 70 år sedan utdelades det hårda straff på matvaruförfalskning. Idag höjer knappt någon på ögonbrynen

Om detta och mera skriver Mats-Erik Nilsson i sin bok "den hemlige kocken". Dessutom visar han på vad som döljer sig bakom ord som "Hemlagat", "Nybakat", "Färskt" och "Naturligt". Vidare avslöjar han vad jag tycker är rent fusk. Ett exempel på detta är balsamvinäger, som kostar runt 700kr och uppåt för 100ml. Det som står i affären är vanlig vinäger som blandats med druvmust och färgats med brun karamellfärg. För någon vecka sedan såg jag en flaska balsamvinäger- tryffel. Den var dyrare än balsamvinäger och innehöll en tryffelarom. Dock ingen tryffel.

Mer läsning: Den hemlige kocken, aftonbladet

Inlägget får nog ligga under "böcker" ändå.

Min länge efterlängtade beställning trillade nyss ner i brevlådan, Nordstedts etymologiska ordbok. Mycket spännande. Om jag nu bara kunde komma ihåg vilka ord jag hade tänkt slå upp...
Hur som helst är risken stor att det i närtid dyker upp en hel radda med spännande ord. Jag tycker det har blivit något öde under den kategorin. Om inte annat så kanske bläddrandet i detta verk hindrar mig att i framtiden använda mig utav franska låneord i större utsträckning. Utom "kommunism" och andra ord som hindrar ifrån att någon över huvudet taget förstår vad jag menar. Det är nog svårt nog som det är ibland.

Ett bra tag nu har jag funderat på att slänga in ett boktips i bloggen. Skälen till detta är flera; dels så anser jag att böckerna är bra och vill varmt rekommendera dem, dels tycker jag folk läser för lite. Även om det låter mig framstå som synnerligen beläst kan man ju se det från mitt synsett. Utöver det så anser jag i vissa fall att de bör läsas av så många som möjligt, helt enkelt för att jag tycker att folk bör inse hur saker och ting ligger till. Detta är en sådan bok.

Tidigare har jag nämnt skolan och dess daltande med barn (här). Alla elever far dåligt av att prestationsskillnader helt enkelt ignoreras. Detta daltande kommer att leda till att dessa barn står handfallna när de för första gången konfronteras med arbetslivet. "Dagens skola ger oss därmed okunniga, otrygga och urförbannade före detta elever." Det leder vidare till att de generellt inte kan ta ansvar för sitt liv förrän i 20-25-årsåldern och knappt då. Media, hävdar jag, har här ett stort ansvar de inte tar, genom att genomgående kalla offer under 30 för "ungdomar". Gärningsmän över än 18 beskrivs däremot som "män" eller "kvinnor"(jag hörde häromdagen ordet "gärningskvinna". Kom igen! Kan inte en kvinna få vara gärningsman?).

David Eberhard är överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid St:Görans avdelning och undersöker statens sjukdomstillstånd, diagnostiserar och föreslår behandling av den sjukdomen som spridit sig genom alla samhällsskikt och riskerar att handlingsförlama Sveriges befolkning som kollektiv. I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet är ytterst läsvärd, trots att den i delar blir lite tjatig. Författaren bevisar att han har rätt gång på gång. Men då han har rätt i vad han hävdar, är det överkomligt. Hävdar jag.

Jag hade mycket gärna avslutat med en av författarens föreläsningar jag råkade se på tv förra året men Svt verkar ha slängt den.