Folkets makt

Till årets begivenheter hör självfallet valet. En stor händelse som kommer att ha betydelse för oss alla framöver. Alla prognoser pekar än så länge på en jämn valkamp men spelar det någon större roll vad vi röstar på? Det var flera år sedan jag bestämde mig för att rösta på det partiet som jag ansåg var minst skadligt för Sverige. Det blir allt svårare då alternativen antingen är helt ute och seglar eller i princip har samma åsikter, bara inte samtidigt. Så har exempelvis sossarna i opposition kritiserat beslut efter beslut som regeringen fått igenom varvid man samtidigt påpassligt glömt att det var i princip samma linje man själv drev i regeringssits. Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet och Socialdemokraterna flyttar åt höger och drar med sig vänstern med Ohly i spetsen som visst inte är kommunist längre, han är bara emot ägande i allmänhet. De enda som inte får vara med och leka är Sverigedemokraterna som alla skyr som pesten då de, om man får tro media och etablerade politiker, är onda.

Min poäng är att vi idag har tre olika valmöjligheter: Alliansen, Axelmakterna (hur folk kan ha låtit bli att driva med den uppenbara liknelsen övergår mitt förstånd) och Det Onda Partiet. Politiken i de två stora blocken byter inriktning allt eftersom då politik inte längre verkar handla om att Sverige i allmänhet och sveriges befolkning i synnerhet ska få det bättre utan snarare om att vinna nästa val, dvs. makt.

Har man väl vunnit ett val går en stor del av tiden åt att dels säkra nästa val, dels stävja oppositionen som i sin tur inte har några problem att svartmåla saker de kort innan stått bakom. Det om något tyder ju på att det inte är tanken som räknas utan vem som för fram den för tillfället. På ett liknande sätt ser det ut inom partierna där enskilda förväntas vara partiledningen trogen i de aktuella frågorna. Är det demokratiskt? Representerar politikerna folket då? I synnerhet då valet står mellan att rösta på två block och jag antingen får köpa att den eller de politiker jag ogillar kommer med i potten eller rösta på ett annat block. Återstår då att köpa hela säcken med grisar eller att låta bli. Hur som haver känns det inte som om man har inflytande på vad som sker.

Det hela leder oomkullrunkeligen till den situation vi sedan en längre tid har; svaren från den politiska eliten är intetsägande, då ett klart ”ja” eller ”nej” kan skrämma väljare vilka är avgörande. Alltså pressar partierna mot mitten där man undviker att säga något kontroversiellt, alternativ låter randpartierna göra dessa uttalanden för att fånga även dessa röster. Det värsta är att det är så logiskt.

Då direkt demokrati är närmast ogörligt finns folkomröstningar. Folkomröstningar är inte bindande utan rådgivande vilket innebär att en sittande regering kan välja om de vill underordna sig folkets vilja eller ej. Men det spelar ofta ingen större roll för sådana kan man ju göra om tills resultatet passar. Irland fick folkomrösta om EU-konstitutionen. Flera gången till och med, för de förstörde för alla andra som vaknade en morgon och fick höra att deras land skrivit på. Det är inte EU-konstitutionen jag är irriterad över just nu, det är politikers folksförakt jag är irriterad över. Om sossarna vinner valet har jag svårt att tro att det är Monas goda idéer eller partiets kvarvarande klasstänk som fört dem till seger utan missnöjet med den nuvarande regeringen, som inte lyckades hejda en världsomfattande finanskris vid våra gränser.

Det som saknas är i mina ögon ledaregenskaper. Förmodligen saknas även insikten om att våra politiker är satta att leda oss och att de måste agera såsom ledare. Ledare är inget man blir vald till det måste man bli själv och det är inte enkelt men stora hörnpelare i ledarskap är föregångsmannaskap, tydlighet och kompetens. Att som näringsminister lyfta en relativ hög lön från en egen firma som dessutom går i konkurs vittnar inte om kompetens. Att säga sig ha skapat ett nytt arbetarparti och samtidigt som man höjer skatten på snus och öl sänka den på vin är bara dumt. Det må vara en fördom att rika människor oftare pimplar vin och mer sällan öl men beslutet känns bara klantigt. Till syvende och sist handlar ledarskap om att prioritera och härvid vara tydligt; något som de flesta misslyckas kapitalt med.

Situationen leder ockå till att Sverige som stat sköts enligt fyraårsplaner, en av orsakerna för att vi inte har någon säkerhetspolitisk plan alls i nuläget. I alla fall kan inte jag skönja någon. Då jag inte kan se någon lösning på dilemmat hoppas jag att politikerna tar sig i kragen, står upp för vad de tror på och sätter Sverige främst, inte partiet. Att vän da kappan ef ter vinden är ingen dygd, det är ryggradslöst. Tills dess får jag väl fortsätta som jag gjort tidigare och rösta på det parti jag tror gör minst skada.

EDIT- Jag SÄRSKREV. Fy vad jag mår dåligt. Tnr. 201915

Kommentarer
Postat av: Sandra af Munkakvarn

Ett av dina bästa inlägg! Känner precis som du. Nu återstår bara att räkna ut vilket pari som är minst skadligt för miljöpartiet har jag gett upp hoppet om. Junilistan känns ganska harmlöst eller pensionärspartier...

2010-02-21 @ 19:16:58
URL: http://munkakvarn.blogg.se/
Postat av: Lindberg

Har en hel del mer att skriva om just det men gav upp efter detta inlägg då jag tyckte att det blev för ostrukturerat och för osammanhängande. Tack ändå. Just nu finns det ett parti som i alla fall hycklat intresse för säkerhetspolitiken eller Sveriges avsaknad av en vettig sådan.

2010-02-21 @ 19:30:25
URL: http://minsvartvitavarld.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0