Alldeles nyss var jag och handlade för det stundande pizzabaket. I samband med detta införskaffades också linfrön då dessa saknades för gårdagens bak av bröd. Då jag nu subtilt lyckats påtala min egen förträfflighet kan jag nämna att det finns en sorts myslibar i den lokala butiken. I denna finns bland annat linfrön. Också hasselnötter, havregryn och annat. Alltsammans till det beaktansvärda priset av 89 kronor per kilogram, drygt 37 kronor och 90 öre per skålpund alltså. I förpackning kostade linfrön drygt 30 kronor per kilogram, vilket får mig att ställa frågan vem i helvete får för sig att köpa mysli i lösvikt, och vilka andra prissättningar är helt hysteriskt idiotiska. Uppenbarligen så finns det idioter som köper mysli i lösvikt, annars hade priset a) varit lägre och b)inte upptagit så många hyllmeter. Vem? Det skulle bli billigare att köpa ett halvkilo av varje ingrediens och sedan slänga typ 350 gram än att köpa mysli i en godisbar för mysli. Efter lite snokande i affären hittade jag nästa grej; kaffe. Malet, vakuumförpackat kaffe kostar typ 65 kronor per kilogram medan hela bönor av samma sort kostar 109 kronor per kilogram. Är det transportkostnaden, månne?  Det sistnämnda tar ju mer plats. Irriterande hur som helst, då det blir oerhört mycket godare att mala själv. Kanske det är därför det är dyrare. Nåja. Hur som helst är den första prissättningen knasig.

Tonsättning. Uppenbarligen funkar det inte med tonsättning. I alla fall inte i Moskva. Det är kul att se på finalen, främst för att uppröra sig över vansinnigt dåliga låtar, framförda i oerhört bruten engelska av vansinnigt skrålande dårar, iförda vettlösa kreationer. Även årets upplaga var inget undantag. Nu slipper vi skiten ett år till, även om jag misstänker att det segrande bidraget kommer att spelas till leda i radio. Apropå det, idag är det årsdagen av att vi missade en hel massa olja och därmed en hel del pengar. Unionsupplösning. Ytterligare ett historiskt faktum att gräma sig över.

Redan tidigare har jag hävdat att man skall akta sig för att använda sig utav ordet "kränkt", då det är på mycket god väg att förlora sin innebörd. Skulden härtill lade jag då i allmänhet på människors bristande språkkänsla och i synnerhet på kvällspressen. Det står jag fortfarande för men tror att det finns ytterligare en aspekt jag inte har behandlat; folk är livrädda för konflikter. När vi är arga kommunicerar vi helst genom lappar och kritik riktad mot sakfrågor uppfattas som kritik mot person. Varifrån detta kommer vet jag inte. Måste man vara omtyckt av alla? Måste man tycka om alla? Det kan omöjligt vara så. Vårt umgänge med varandra bygger inte på att vi skall gilla alla och sky konflikter utan att vi respekterar varandra tillräckligt mycket att kunna kritisera. Annars går det åt skogen. Flinande som fån vandrar vi mot avgrunden. Effekten av att inte våga kritisera blir i långa loppet att fel som uppstår bibehålls och blir normgivande. Det läggs miljoner på kurser om konflikthantering, som förvisso är bra men det glöms bort att nämnas att konflikter inte enbart är av ondo samt att alla konflikter inte behöver lösas. Internet är hemskt, då man kan vara anonym och mobba varandra påstås det ibland i kvällspressen. Och? "Oh, nej. En person på internet tycker inte om mig. Mitt liv är förstört", för att citera Knatten. Det spelar väl ingen roll.

Ett gammalt kriterium för vänner har sedan urminnes tider varit att de kan berätta för en att man gjort fel, att skorna inte matchar tröjan eller vad det nu kan vara. Det är relativt enkelt; vill jag inte ha ett svar, frågar jag inte. Det borde vara så generellt. Kritiken mot att språkbruket i skolan är hårt är symptomatiskt. Så fort man beslutar om att förbjuda svordomar, blir det något man kan använda för att verkligen bevisa hur tuff man är. Språk behöver användas för att utvecklas och det är föga troligt att ett skolbarn som slänger sig med könsord knallar in på banken en dag 20 år efter studenten och brölar "ge mig ett lån din fitta!". Om denne nu skulle göra det, så skulle nog snart insikten komma att lån av pengar och könsord inte går ihop. Man kan kalla varandra för otals kroppsöppningar och fortfarande vara vänner men börjar man använda samma språk på okända människor kommer nog även dessa vänner att försvinna. Att inte tycka om alla innebär inte att man nedvärderar dem. Att inte gilla vad dessa gör innebär inte att man nedvärderar dem, så länge det är sakligt. Det hela handlar mycket om språk, varför språkundervisningen är oerhört viktigt. Hur skall man kunna kommunicera med varandra om orden inte betyder samma sak? Ju sämre språkförståelse någon har, desto större risk att någon blir förolämpad. Om man då tar åt sig allt direkt så blir det sällan bra.

David Eberhardt, författaren till I trygghetsnarkomanernas land, är aktuell med en ny bok som handlar om hur vi inte längre kan ta ens den minsta gnutta skit av någon. Ingen tar skit i de lättkränktas land heter den och redan nu har den fått uppmärksamhet i media. Läs igenom artiklarna och läs även kommentarerna så ser ni hur rätt han har. Folk som bli upprörda över artikeln kan inte ha det lätt.

Läsning: Aftonladet, Aftonladet, Expressen

I brist på bättre och utan att ha blivit slagen av vishetens slev så blir detta ett "hänt idag"- inlägg. Först ut: Dilemmat med den fete katten. De två katter som huserar i det jag kallar hem är något av motpoler. Det ena är en näpen bondkatt, tuff på distans men med alla rovdjursinstinkter intakta. Det andra är en korsning mellan en stor katt och en bäver. En tjock sak, svart som synden med ett lysande gult öga. Hade han förlorat det andra i en vildsint kamp med ett lodjur hade det varit en sak men det föll offer för en tumör. För tjock att hoppa upp någonstans och för lat att ens försöka plägar han ligga på rygg i hallen eller vardagsrummet, mer hundlik än de flesta hundar i den storleken. På grund av storleken har min bättre hälft bestämt sig för att han behöver motion. Det behöver han som fiskar behöver vatten. Problemet är dock att han inte rör sig om han inte vill. Om det surrar flugor kring huvudet på honom och det blir irriterande går han därifrån. Inte en tillstymmelse till kattlika reflexer. Det enda vi kan tänka oss för att tvinga fram lite rörelse är att flytta matskålen. Efter en del dividerande så är nu tanken att ställa matskålen på städskåpet i köket och bygga någon form av elegant trappa upp dit. Vid närmare eftertanke så kanske man kan nyttja en del i konstruktionen som hylla att ställa kokböcker och dylikt. Med dylikt menar jag eventuellt alla porslinsfigurer som skulle råka hitta sin väg in hit. De skulle platsa alldeles lysande i den fetes väg. Kanske, kanske, kan de ramla ner och gå sönder då. Denna konstruktion tänkte jag hur som helst skissa lite framöver.

Jag kan tänka mig att gå lite oftare på bio. Det finns en minimal biograf här i närheten, byggd någon gång innan Jesus gick på vattnet och idag var jag där och såg Änglar och Demoner. Den var helt ok. Inte lysande men ändå underhållande. Framför allt var den bättre än boken, vilket mig veterligen är första gången jag tyckt det om en film baserad på en bok. Boken var visserligen spännande och Dan Brown kan upprätthålla spänning under en lång tid och blanda det med spännande fakta, i detta fall om Vatikanen men samtidigt är han inte någon bra författare. Det kan vara så att mycket har försvunnit i översättningen men han verkar sakna känsla för språket och karaktärerna är platta. Verkligen platta. Det som skiljer ut Robert Langdon från mängden är att han är hypersmart, vet allt och har en Musse Pigg - klocka. Det är allt. I filmen gestaltas han av Tom Hanks vilket gör det lite bättre, då han är Tom Hanks. Hans andra filmer ger Robert Langdon lite djup. Det retar mig också att man inte har någon som helst möjlighet att vara med om att få lösa ens en liten bit av de mysterier som blir lösta; bara Langdon kan det. Däri har filmen och boken något gemensamt. Vad bättre är, har man ändrat slutet något. Den som var skurk i boken är skurk i filmen men man har låtit bli att filmatisera det absurda som i boken räddar Langdons liv bara några sekunder från en säker död. Det tackar jag för. Först trodde jag att jag läst fel, men det hade jag inte. Det hade lika gärna kunnat stå att ett tefat kom ner och räddade Langdon i grevens stund, likt Brian blir räddad undan romarna vid ett tillfälle i den underbara filmen Life of Brian.(Varför kyrkan hade något emot den filmen övergår för övrigt mitt förstånd; den handlar ju inte om Jesus utan om en snubbe som blir förväxlad med honom.) Hur som helt hade jag en trevlig stund på biografen men en lagom underhållande film som för övrigt är recenserad av Björn, om ni vill ha någon annans åsikt.

Just nu för tillfället kommer jag inte på någonting att skriva om. Ingenting alls. Det står helt still. Så, kom med idéer om vad jag skall skriva eller så tar ni helt enkelt och stänger av datorn och läser en bok. Är den läsvärd, rekomendera den.

Anki hittade en bild som mycket väl belyser det jag tog upp i inlägget Kort om livet.

Det andra jag skulle göra som chef över Sverige är att avskaffa radiotjänst. Jag förstår mig inte på hela tanken. Det är INTE frivilligt att betala. Har man en TV eller Radio så skall man betala. Varför öppnar man då på ett så idiotiskt sätt möjligheten att vägra? Jag tycker det är ett vettigt system att medborgare finansierar reklamfri radio och TV men tillvägagångssättet är under all kritik. Bort med Radiotjänst och myten om pejling. (En TV sänder inte ut signaler, den tar emot signaler. Det enda man borde kunna pejla in är ett elektromagnetiskt fält. Samma sak med radio.) Ersätt det hela med skatt. Jätteenkelt. Har du en TV eller Radio? Kryssa i rutan på deklarationen. Inte? Då får du några slantar med skatteåterbäringen. Enkelt, billigt och påstridiga fönstertittare får göra något vettigt med sina liv. Idag går det att läsa i DN hur Radiotjänst kräver TV-avgift av företag som har övervakningskameror. Idiotiskt men helt rätt. Som lagen är skriven betalar man för att man kan använda tekniken för att se på TV, inte för att man gör det. Dras det på skatten så skiter du inte i att betala TV-avgift, du fifflar med skatten, vilket inte är lika rumsrent i samhället.

Till dess att jag blivit chef, skärp er och betala.

De flesta har träffat på henne (för ofta är det en hon, lika illa är det dock med en han). Hon finns i affären, i biokön, hon står plötsligt bakom en när man redan sitter på en fullmatad buss och när man var mindre kom hon och skulle stå nära för att rätta ens läxor. Damen med för mycket parfym. Det har alltid varit en plåga för mig med starka dofter och jag vägrar konsekvent att gå in i butiker som enbart säljer sådana. Jag får kväljningar och blir illamående. Dessutom känns det lite som om jag fått en bindel bunden kring ett av mina sinnen. Parfymen döljer allt. Om orsakerna kan jag bara spekulera, då det idag, för det mesta, inte finns någon större anledning att dränka sig för att dölja den otvättade kroppen; de flesta marinerar sig i parfym efter duschen. Den förklaring som återstår är vanans makt och social uppfostran. Det börjar i puberteten, när hormonstinna fjortisar efterapar i princip allt dåligt vuxna gör. Förutom att de börjar röka och dricka verkar de hälla litervis med parfym över kroppen. Detta verkar sedan avta med åldern, trots att undantag finns, och återkommer på ålderns höst Om detta beror på att dessa gamlingar förlorat lukten vet jag inte, obehagligt är det hur som helst. Nu är det också utbrett med användandet av parfym hos killar och män, gamla damer är dock dem jag främst kopplar till stanken av parfym. Ärligt talat tror jag inte att användare av parfym funderar över om de behöver den eller ej, det skall användas parfym, då det alltid har använts. Utöver det faktum att jag ogillar starka dofter, tror jag inte att det är bra ur parningssynpunkt, rättare sagt hittandet av den rätta. Enligt undersökningar så använder vi näsan omedvetet vid val av partner för att urskilja de bästa genetiska anlagen och så hitta den vi, undermedvetet, vill para oss med. Om man inte tror sig tillhöra förlorarna i den genetiska tombolan har man nog mer att vinna än att förlora på att avstå från parfym.

Användandet av parfym i allmänhet och överdrivet användande i synnerhet ramlar in på plats # 9 i min lista över saker jag genuint ogillar.

Efter den senaste skolmassakern i Tyskland planerar nu den tyska regeringen att förbjuda paintball. Sporten går ut på att skjuta på varandra med färgkulor och är en internationell sport. Det intressanta, eller tragikomiska, i detta att just paintball inte haft någonting med massakern att göra, så vitt man vet. Gärningsmannen spelade gärna våldsspel på datorn och ägde ett par soft air - vapen. Paintball kan man i och för sig tycka vad man vill om men att förbjuda det helt utan några kopplingar till brott verkar helt vansinnigt. Hur är det med den gamla hederliga leken polis och tjuv? Borde inte den förbjudas, då den uppmuntrar till kriminalitet. Halva gänget springer ju faktiskt undan från polisen.  Medan paintball blir straffbart, ändras inte vapenreglerna alls, vilket innebär att slutsatsen man dragit av skolmassakern och de åtgärder man kan komma att vidta för att detta aldrig ska upprepa sig alltså inte är att göra det svårare för folk att komma åt riktiga vapen, utan att förbjuda en sport. Det går att skada sig under en paintball-match. Man kan skjuta sig själv i ögat om man tar av sig masken, man kan få en kula på pungen och man kan vricka fötter mm. Att tro att ett förbud minskar risken för att någon med vapen i hand går bärsärkargång kan inte betraktas som annat än ren idioti. Vad blir nästa steg? Vi närmar oss snabbt den utopiska värld som visas i Demolition Man; allt som är skadligt är förbjudet.



Amerikansk painball-spelare. Vad annars?

Mer läsning: DN, Die Zeit, Die Zeit

Allt vi gör grundar sig i princip på något sorts regelverk, som styr våra liv. I grunden är det både viktigt och vettigt. Ett problem som kan uppstå är dock när regler blir överspelade av samhällsutvecklingen men inte tas bort. Regler, befallningar och lagar har en tendens att skapas medan gamla regler inte sållas bort. Förmodligen är det så för att ingen bryr sig. Införandet av en speciell lag eller regel kan vara viktig för någon, då opinionen (oftast skapad av media) kräver det. Man arbetar aktivt med införandet och sedan ligger den där. Nästa opinion kräver ytterligare åtgärder som hörsammas vilket i slutendan mynnar ut i ett samhälle som inte längre tillåter sunt förnuft. Hur kringgår man detta? Kan man ha ett bäst före -datum som tvingar de styrande att se över om en regel fortfarande är vettig eller ej? Något borde göras åt saken, innan förmågan att tänka själv blir överflödig.

Att straffskalan är lite skev ibland blir speciellt tydlig när medhjälp till upphovsrättbrott döms hårdare än diverse våldsbrott. Det behöver dock inte alltid vara av ondo. Jag kan tänka mig att straff generellt kan vara hårdare men hur vore det om dumma brott döms oproportiellt hårt? Behåll straffskalan som den är förutom vid brott som begås av ren idioti. Vandalisera en buskur och sitt i arbetsläger i ett år. Det finns nämligen brott som inte kommer att minska hur mycket man än höjer straffen; alla brott där gärningsmannen har det något att vinna. Men när inget står att vinna på brott, skadegörelse, klotter, vandalisering, brott där gärningsmannen begår brottet i ren djävulskap, kanske skulle kunna minska om straffet vore oproportiellt högt. Det borde ju krävas så oerhört lite eftertanke att bara strunta i att kasta en sten in i ett skyltfönster eller skära sönder ett säte på tåget. Allt att förlora, inget att vinna. Nog är det så att risken att åka dit är rätt liten men även om man gör det är straffet nog överkomligt. Skulle det inte vara det, kanske vetskapen om ett kännbart straff ge några sekunder att tänka igenom beslutet att förstöra.

Trots den idiotiska titeln är denna artikel rätt så intressant. Inte så mycket innehållet utan grunden till den. Artikeln handlar om en kvinna som gick i kloster när hon var 16 och som 30-åring lämnade klosterlivet för att ånyo ansluta sig till det liv de flesta av oss känner oss hemmastadda i. Då det är Aftonbladet som ligger bakom hade jag inte förväntat mig en djupare analys men man kan ändå själv börja fundera. Vad gör vi fel? När man har gjort på ett visst sätt tillräckligt länge har man oftast accepterat problemen och ser inte de enklaste lösningarna. Det borde finnas en hel del saker som då denna person ställer frågan om varför man gör på ett visst sätt. Är svaret inte uppenbart kanske det sättet vi trott var rätt inte är vidare smart. Hur skulle hon gjort? Varför? Det hade varit intressant och kanske lärorikt att prata om en hel del med denna före detta nunna.

Betraktar man sitt eget samhälle är det svårt att vara objektiv, då man är en del av det. I en så skyddad verkstad som klosterlivet verkar vara, är man inte delaktig och kan därför betrakta alla de dumheter vi gör, förundras, studera, reflektera och kanske förbättra samvaron. Det kanske inte så att denna ex-nunna skulle kunna bidra till magnifika upptäckter men jag tror nog att andra perspektiv kan hjälpa oss att utveckla och att rätta till.

Dragit ett steg längre borde det forskas mer på hur andra uppfattar vår kultur och hur vi uppfattar andras diton. Vi utgår ifrån att vi är norm, på helt felaktiga grunder. Om hur vi ser på oss själva och tidigare generationer skrev jag om här och den där beskrivna tanken är applicerbar inte bara på tidigare generationer utan i viss mån också på andra kulturer.

Det finns saker som stör mig i vårt underbara, avlånga land. (Det borde ha varit närmast kvadratiskt. Att Finland fipplades bort så lättvindigt grämer mig) Många saker är fantastiska men som vanligt är det ingen som intresserar sig för dessa. Dessutom överväger de saker som är synnerligen positiva, så den listan skulle bara ta onödigt mycket plats på internet. Dåliga saker i Sverige kan nog räknas upp, så här kommer en till lista; listan över saker jag skulle rätta till om jag vore chef. Först ut är två myndigheter jag omedelbart skulle upplösa, nämligen Arbetsförmedlingen (AF), och Försäkringskassan (Fk) samt kommunernas Socialkontor (Soc). Det är idioti och ett resursslöseri utan dess like att dessa myndigheter får existera sida vid sida och delvis lösa exakt samma uppgifter. De skulle läggas ner med omedelbar verkan och ersättas med en enda myndighet som jag, finurligt nog men oerhört fantasilöst skulle döpa till Socialkontoret. Det är bara dumt att döpa eller att döpa om en myndighet till ett modernt klingande namn med ny logotyp som sedan skulle behöva göra reklam för sig så att folk känner igen namnet och logotypen, när människor ändå inte har något annat att välja på. Har man monopol, behöver man inte göra reklam. Dessutom kommer alla i kontakt med denna myndighet förr eller senare, så skammen att gå till Soc kommer att bli förlegad. Arbetsförmedlingen har redan tidigare varit ett skämt och namnet är en paradox i sig. De tidigare myndigheterna kommer att ha ett samkört register, vilket förmodligen skulle innebära en nedgång av fusket samt att det inte längre går att skicka folk från en instans till nästa. Det är ibland betydligt värre i andra länder men det är knappast en ursäkt för att systemet fungerar så dåligt som det gör. För ett par år sedan var jag arbetslös en kortare period med obligatoriska besök på Af. Personalen bad mig, efter att de tyckte att mitt cv såg bra ut och jag ju hade gjort så mycket redan, att ange vilket yrke jag kunde tänka mig söka. "Vilket som helst", svarade jag, då jag tyckte att det verkligen inte spelade någon roll. Det gick inte. Man kunde ange maximalt två (kan ha varit tre) olika yrken att söka efter. Tro fan man inte hittar jobb om man söker tre vitt skilda yrken, som dessutom är alldeles för specifika. Vad hände med "diversearbetare"? Soc har jag haft kontakt med en gång, jag gick dit för att, nyss utflyttad hemifrån, få hjälp med hyran första månaden, då lönen skulle betalas ut i efterhand. Inga problem alls. Det visade sig dock att jag inte behövde hjälpen, penarna trillade in via arbetet. Strunt samma. En myndighet tror jag leder till en tredjedel så många problem för alla dem som behöver hjälp.

EDIT - Rektangulärt, inte kvadratiskt hade Sverige i det närmaste varit med Finland. Dessutom, infogad bild:


Tnr. 082146

Vad är meningen med livet? Kanske är det 42, som Douglas Adams skriver men förmodligen inte. Enligt min ringa mening ligger det till på följande sätt: Om livet har en mening, så borde den vara lika, eller olika för alla organismer. Är livets mening olika för alla organismer, kommer det vara svårt att lista ut vad människans mål och syfte är. Det verkar dock osannolikt att alla har olika målsättningar, så vad är den gemensamma nämnaren? Jo, livet självt. Alla organismer ser till att på mer eller mindre groteska sätt föröka sig. Genom celldelning, pollenspridning, läggandet av ägg eller kopulerande. Slutsatsen som följer därav är att meningen med livet är förökning, vidarebefordrandet av de egna genetiska anlagen. Om det skulle finnas en annan mening med livet, så borde den meningen kunna uppnås. Ett mål, så att säga. Det bör inte vara döden, för då hade vi nog inte haft någon självbevarelsedrift. Dessutom hade barn, så fort de kan gå, försökt ta död på sig själva genom att stoppa allt de kommer åt i munnen. Det gör de, förvisso. Men ändå. Så fort de hade varit kapabla till det, skulle de tagit livet av sig, uppnått Det Yttersta Målet och allt liv hade upphört på en pisskvart. Meningen med livet är alltså livet.

Efter att jag nu hört att jag är så bitter och negativ i mitt skrivande kommer här en lättsam fundering.

Stålmannen kommer ju som bekant från planeten Krypton, son till Jor-El, om jag minns rätt. Han är den ende överlevande från planeten, som exploderade. Hans föräldrar hade samma krafter som han, vilket innebär att de inte var ett dugg märkvärdiga på sin hemplanet. Med andra ord så var stålmannengrejen, att vara supersnabb, kunna flyga, vara ruskigt stark och osårbar normaltillståndet på Krypton. Det i sin tur borde innebära att han dagligen får anstränga sig kopiöst för att verka normal. Med andra ord måste han hela tiden röra sig i en för honom oerhört långsam fart, som  vi vanliga dödliga gör för att låtsas gå i ultrarapid. Det måste vara oerhört ansträngande. Kanske inte för stålmannen då men då han i mångt och mycket uppvisar stora likheter med människor, borde det ändå vara lite jobbigt att röra sig så långsamt. Tänk bara på om han får till det och har sex. Är han genetiskt i behov av den höga hastigheten som skulle få en vanlig kvinna att brinna upp? Är då samlag i mänsklig hastighet rent ut tråkig? Eller?

När man läser diverse artiklar i olika tidningar så kan man lätt få för sig att domedagen är nära. Dödsinfluensor, svettiga isbjörnar, folk som förgriper sig på svagare och skrattar elakt, pirater som sprider skräck och världsekonomin som mest ser ut som en spelberoende femtonårings dito. Det ser sannerligen dystert ut men förtrösta icke! Innan ni skjuter er en kula för pannan finns det massor att göra i syfte att överlista den genetiska tombolan. Först ut: överlevnadsutbildning. Det hela verkar ha dragit igång på allvar först i USA (Var annars?) och verkar nu ha spridit sig. Det handlar alltså på att vara förberedd för den stora apokalypsen, som ligger och lurar runt hörnet. I synnerhet folk som jobbar på kontor verkar ha insett att deras yrken inte duger till att klara sig efter ragnarök och har därför börjat odla upp diverse andra färdigheter. Det handlar om vapenhantering, jakt, gillrandet av fällor, lära sig vilka växter som är ätliga, göra upp eld, närstrid, djurskötsel och odlandet utav mat med mera. Därtill kommer den mentala inställningen; alla vet ju att man har en större chans att klara sig om man har rätt inställning från början.  Till detta kommer hamstrandet: mat, vatten, drivmedel, ammunition, filtar, mediciner, tändstickor, skyddsmasker, kläder, verktyg, och allsköns bra att ha -saker.  Till yttermera visso har en bransch högkonjunktur; den som säljer skyddsrum. Osökt kommer jag att tänka på Rosa pantern. De nya filmerna har jag inte sett men Peter Sellers som "Inspecteur Clouseau" hade en stående order till sin betjänt, Kato, om jag inte mins fel, att anfalla honom i oväntade situationer, när som helst på dygnet, för att öva upp sin förmåga till försvar.

En rolig aspekt i det hela är de som lär upp folk att slåss, skjuta och överleva. De säljer en produkt, men kan omöjligen tro att undergången är nära. Hade de gjort det, borde de snarare hållit sina kunskaper hemliga i syfte att undvika trängsel i den postapokalyptiska världen, än att lära upp paranoida administratörer, revisorer och bibliotekarier.  

Visst är det så att man klarar sig bättre om man har kunskaper och färdigheter. Själv tycker jag att det är en utmärkt idé att lära sig så mycket som möjligt om det mesta så länge man kan. Jag gör det dock inte för att överleva dyngsmällen, utan mera för att det är vettigt. Man vet inte när man behöver kunna något, men märker rätt snabbt när situationen infinner sig om man inte kan det.

Rent spontant känns det som om dessa domedagsteorier och uppladdningen därför passa bra i USA, ett land med en stor förkärlek för både konspirationsteorier, vapen och hjältemodiga ensamvargar. Men trenden kommer nog hit. Och svenskarna blir inte goa´ att tas med när de barkar åt helvete. Vi har nämligen en kunskap de flesta inte behövt på länge; vi kan våra hembränningsapparater.



Vidare läsning: Expressen

EDIT- Sent om sider fann jag ytterligare en bild. Denna tagen ur filmen Shaun of the Dead. En fantastisk film, som verkligen visar hur viktigt det är att vara förberedd på det värsta.Tnr. 042219

Oftast finns regler av en anledning och det är sällan fel att bryta dem Ibland är det regler som uppkommit av en god anledning men då de efterlevs blir det bara parodi. I synnerhet i dessa fall glömmer man ofta bort att det är svårt att göra regler som täcker alla undantag. Är man pensionär och nekas att köpa cigaretter då man inte har något ID-kort med sig så har försäljaren gjort rätt, även om denne kanske inte riktigt förstått syftet med regeln. I Frankrike finns en regel som säger att all tobaksreklam är förbjuden och man tullar sannerligen inte på den regeln. Det innebär bland annat att en filmaffisch med skådespelerskan som gestaltar Coco Chanel inte fått hängas upp, då en cigarett syns. Lite småkul men det bör inte anses fel att göra rätt. Hela artikeln finns här.

I Nigeria lyckades ett medborgargarde avstyra en bilstöld. Den ene förövaren försvann från platsen medan den andre förvandlade sig till en get. Geten är nu i förvar hos polisen. I artikeln, som lätt hade kunnat platsa i En ding, ding värld (och på sett och vis gör det, då kvällstidningarna till synes tagit över den lucka som fylldes då den tidningen försvann), avslutas med att många i delar av Nigeria tror på trolldom och häxkonster. Jag påstår att det i mångt och mycket inte är bättre ställt här. Det finns en hel del som tror på homeopati, astrologi, olika religioner som för det mesta innehåller smått absurda inslag, skrock, intelligent design eller parapsykologi. Tror man på dessa ting, varför inte att en människa kan förvandla sig till en get.

Nu får vi akta oss. Man kan nämligen bli fet av frukt. Till alla oerhört farliga saker så kan man nu även räkna frukt. En liten hemlighet är dock att allt är farligt om man tar in för mycket. Salt är oerhört viktigt, för mycket salt kan leda till en förtida grav. Frukt är mycket bra att äta, bland annat kan vi därigenom minska risken för skörbjugg, som, trots att knappt någon fått det på hundra år, fortfarande är en sjukdom vi har koll på. Frukt innehåller socker, äter man för mycket socker blir man fet. Alltså kan man bli fet av frukt. Knappast värt en artikel egentligen men att den ändå blir intressant kanske beror på att människor de senaste 30 åren blir allt mer övertygade om att allt som är "naturligt" också är sunt. Det är visserligen fint med naturliga råvaror men bly, polonium 210, nikotin, kvicksilver och stryknin är också naturliga ämnen. Det är inte så sunt att få i dessa ämnen i sig. Livsmedelsverket, vilkas uttalanden jag i allmänhet är lite skeptisk till, påpekar också att det är mängden man får i sig som är avgörande. Dricker man cola eller andra läsksorter, så behöver man nog inte oroa sig för att frukt är boven i dramat.

Mer läsning:  SvD, SvD, Aftonbladet, Expressen, DN

Nu finns det folk som vaknat och insett att den svenska Försvarsmakten går mot ett yrkesförsvar. I dagens Svd beskrivs detta och försvarspolitikern Åsa Lindenstam skriver upprört i sin blogg om det samma. Även om jag är tveksam till att personalförsörjningen går i hamn på ett bra sätt anser jag kritiken vara något sen. I cirka 10 år har man kämpat med näbbar och klor för att inte slakta guldkalven värnplikt, ty den innebar "folklig förankring". Själv anser jag att det är rätt lätt att se den folkliga förankringens förfall; den försvinner samtidigt som Försvarsmakten börjar göra reklam. Med 32 147 män och 400 kvinnor som värnpliktiga spreds 1996 evangeliet i de svenska hemmen. 2008 togs 6805 män och 461 kvinnor ut till värnpliktstjänstgöring. Ändå säger man att värnplikten är viktig för folkförankringen. Inställningen är något skev. Försvaret angår alla, då alla i Sverige levande är totalförsvarspliktiga i händelse av kris och krig. Vill man ha en ordentlig folklig förankring bör huvuddelen av alla unga göra sin plikt. Annars blir försvaret något som inte huvuddelen av befolkningen inte anser sig ha något att göra med. Att ropa "folkförankring" och peka på en värnpliktskull som innefattar några procent av alla män i en årskull är inget annat än hyckleri. Lika mycket är det hyckleri att beställa en utredning om värnpliktens framtid och redan innan resultaten kan presenteras bestämt sig för att skrota densamma.

Tyvärr är hela agerandet, som i så många andra fall, både logiskt och idiotiskt. Om jag vill äta en trerätters middag med vaktlar och oxfilé och jag är beredd att betala trettio kronor för den, så blir det makaroner och falukorv, hur mycket jag än kräver annorlunda. Svårare än så är det inte. Smakar det, så kostar det.


Källa: Pliktverket