Sandras senaste inlägg på sin blogg, Munkakvarn, behandlar någonting ytterst viktigt, intressant och till stor del kontroversiellt. Det handlar i allmänhet om rätten att få barn och i synnerhet om förståndshandikappades rätt till detta. Frågan är om det är en mänsklig rättighet att föröka sig eller inte.  Den naturliga reaktionen bör ju vara att det är barnets bästa som skall sättas främst, hela tiden. Redan den vägen är dock ytterst svår att följa, för vad är barnets bästa? Återigen handlar det om statliga riktlinjer och gränsdragningar av professionella tyckare. Emedan det kan anses fel att förståndshandikappade skall ha rätt till barn, är det rätt att människor med ärftliga sjukdomar skall ha det? Hur är det med knarkare? De kan vara mycket intelligenta men har ju visat att de inte kan ta hand om sig själva. Har folk som varit rattfulla visat att de är för ansvarslösa för att skaffa barn?

Fortsätter man i de tankarna hamnar man snabbt i frågor om det ligger i ett barns intresse att själv födas med en defekt varvid det lika snabbt uppenbaras att man inte kan diskutera vad som helst, inte ens på teoretiskt nivå. Yttrandefrihetens självcensur kan man väl kalla det, för det är definitivt inte rumsrent att diskutera eugenik.  Det finns två former av eugenik, positiv och negativ. Det förstnämnda är att främja fortplantning av individer med påstått goda egenskaper och negativ eugenik är att förhindra att påstått dåliga egenskaper sprider sig. Med andra ord vad varje hund. - katt eller hästuppfödare ägnar sig åt.

Kopplat till människor blir det något helt annat. Min tro är att orsaken att detta ej kan diskuteras grundar sig i att den humanistiska grundsynen är så oerhört djupt rotad. Alla människor är lika mycket värda. Att ifrån den tanken dra slutsatsen att alla har samma förutsättningar är pudelns kärna. Vi går så långt för att sudda ut skillnader i förutsättningar att det i vissa fall slår slint.

Vidare läsning: Tvärsnitt (Tidning utgiven av Vetenskapsrådet)