Aftonbladet bjuder på dagens lektion i rim och reson. Det börjar med en del av ett citat, "Väldigt livshotande", som genast fick mig att läsa vidare. "Hela citatet löd: " Alltså, de har ju ingen lungfunktion. Det är ju väldigt livshotande." Själv hade jag kanske valt att kalla lungfunktionen som sådan vital, men så är jag ju inte chefsläkare heller. Är en brusten mjälte eller en hjärnblödning bara lite livshotande, då? Hur resonerade man för att göra den bedömningen? Är någon som nyligen avlidigt mindre död än någon som dog för ett år sedan?

Den andra delen som är lite intressant är att en hög andel av dem som blivit svårt sjuka är unga. Hela fyra stycken. Fortfarande så hävdar jag att det där med svininfluensan är ett satans humbug som främst drabbar oss genom den medföljande hysterin, men vad som menas med denna "höga andel" är alltså jämfört med en vanlig influensa, där främst äldre drabbas. Vid en vanlig influensa är antalet dödsfall dock högre an vid denna, vilket får mig att glatt utbrista att jag har rätt i mitt tidigare påstående, som jag vill sammanfatta på följande sätt:

-Folk är idioter som genom medias försorg än en gång visat att de är får som borde omyndigförklaras. Eller i alla fall förlora rösträtten, så att media inte kan få folka att i sin tur tvinga politiker att ta idiotiska beslut.

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag tror att den nu ökade användningen av desinfektionsmedel såsom alco-gel kommer att försämra våra chanser när skiten träffar fläkten på riktigt. Blir jag nu sjuk så skulle jag uppskatta ironin; mitt påstående vore därmed dock inte motbevisat.

Denna sommar fick jag ett ryck och påbörjade en av de perioderna i vilka jag läser en hel del. Bland annat har jag plöjt igenom 8 böcker av Lee Child som handlar om den före detta militärpolisen Jack Reacher. Grejen är den att alla böcker är vansinnigt lika varandra. Han har inget hem utan reser runt i staterna och tar lite ströjobb, råkar hamna i en situation där folk dör, dräper några elaka skurkar, träffar en tjej, löser det hela och reser vidare. Inget banbrytande utan tvärtom mycket svart och vitt. Det hela funkar dock och lämpar sig utomordentligt för slöläsande på sommaren. Som läsare hamnar man aldrig i en situation där saker och ting blir särledes komplicerade; protagonist, antagonist och, hrm, sidokaraktärerna är vansinnigt enkla, handlingen är enkelt uppbyggd och man blir sällan besviken. Klimax är utdraget och ofta olidligt spännande vilket har lett till många nätter med dåligt sömnläge för min del. Det är nästan att jag skäms för det är inga litterära mästerverk men som lightprodukt istället för att dumglo på tv fungerar de alldeles utmärkt.

Tänk vad enkelt vissa nationer har det. Vad jag tänker på är främst de som inte behöver bekymra sig om sådana petitesser som realitet. Man hävdar helt enkelt att det ligger till på ett visst sätt och ändrar inte en tum på sin historia, hur osannolik den än må vara och hur mycket än fakta talar emot detta. Exempel på sådana saker har främst kommit från gamla sovjetstater samt Ryssland, Nordkorea och Burma. Jag blir varje gång slagen av häpnad hur officiella uttalanden så uppenbart är påhittade utan att någon verkar reagera nämnbart. När det gäller väststater i allmänhet är mörkläggningar oftast något mer genomtänkta och uppbackade med fakta som kanske är äkta. Sådant har Kina, Burma med flera inga som helst behov att fabricera. De hävdar helt enkelt att det de säger stämmer och försöker inte ens övertyga tvivlare. Om vissa tvivlare ändå inte ger sig så tar de till världens äldsta knep och hävdar att tvivlaren enbart tvivlar för att denne är rasist, antisemit, hatar ryssar, kineser eller vad det nu må vara. Lätt som plätten är man onåbar och kan lugnt luta sig tillbaka och se hur tvivlarna lägger all energi för att övertyga om att de inte alls hatar landet, folkslaget eller religionen. Mycket spännande det där med politik.
När jag var yngre utgick jag ifrån att fakta var fakta, oberoende av vem jag var och vad jag trodde på. Så är det inte. Realitet är subjektiv.

Tyvärr leder vår rädsla för att bli beskylld att vara en dålig människa (kvinnohatare, homofober, rasister, kommunister och så vidare) också till att det kan vara mycket svårt att på ett konstruktivt sätt kritisera enskilda personer.  Slutklämmen är väl att det är alldeles för enkelt att kränka någon och därmed har man fel oberoende av fakta. Och om nationer är inblandade i sådant är det bara absurt.

Ibland är det bara enkelt. Stellan Skarsgård förklarar varför Gud inte finns.



Upplägget till inlägget (klippet) har jag stulit av Björn.

Nu är det som så att jag inte längre är med i Svenska kyrkan. Dels ser jag inte poängen med att någon annan ska sköta sambandet mellan mig och Gud. Om Han vill mig något, så löser han den kommunikationen på något sätt. Därmed tycker jag det verkar dumt att betala kyrkoskatt. Visserligen finns andra tjänster jag inte använder mig av men betalar skatt för men just denna kan jag faktiskt välja bort. Kyrkan är inte min grej och när staten och kyrkan separerade fick jag hem ett brev och fick då välja. Tills skatten kom det året så trodde jag att jag avsagt mig bekantskapen med kyrkan. Så var det dock inte och jag bestämde mig för att genast gå ur. Det gjorde jag inte. Jag ringde en gång och fick ett krångligt svar, därefter hade jag inte tid.

Ok, jag tog inte itu med saken, retade mig på den skatt jag betalade en gång om året och bestämde mig för att träda ur. Det har inte blivit av tills nyligen. Det viktigaste skälet till mitt utträde är inte de jag inledde texten med, att jag inte behöver en medlare, utan snarare insikten att jag inte behöver en Gud. Behöver man inte det är hela konceptet med kyrkan en rätt dålig affärsidé. Jag tror inte på, har mig veterligen aldrig trott på och kommer med största sannolikhet aldrig tro på en gud. Skälen för det är många men det yttersta skälet bör vara att det är osannolikt, för att inte säga en omöjlighet. Bara för att en hel hop med människor tror på samma fantasifoster ökar inte sannolikheten ett dugg. Om däremot bara jag tror på daggmaskguden Urban är risken stor att jag blir idiotförklarad. Jag ser inte var skillnaden i sak skulle vara.

Därmed har alltså jag sagt upp bekantskapen med Svenska kyrkan, vilket de verkar ha accepterat. Förmodligen får jag ändå skatta innevarande år, vilket stör mig. Det var mot förmodan mycket enkelt att begära utträde; jag skrev ett mail.