I den senaste tidens kritik riktad mot den katolska kyrkan på grund av dess företrädares övergrepp mot barn har många yttrat sig och en stor del verkar eniga om att ett av problemen är kyrkans löfte om celibat. Detta har fått en Kardinal, som i DN fått beteckningen ”vicepåve”, att dementera just detta och i stället komma med en ny förklaring; nämligen genom att påvisa en koppling mellan homosexualitet och pedofili. Detta är lite besynnerligt på en hel del sätt, främst för att problemet inte blir mindre på grund av detta utan kvarstår i samma utsträckning.

Om ett barn blir utsatt för en prästs övergrepp borde det vara ett lika stort problem om gärningsmannen är homosexuell, heterosexuell, gillar att tafsa på grisar i läderbälten eller tänder lite extra på norrländska vissångare med thailändskt ursprung. Barnen har likförbannat farit illa.
Spelar det någon större roll var problemet grundar sig i? Det kan förvisso förvärra den allmänna bilden av kyrkan, då de präster som begår övergrepp rimligtvis inte bara svikit sina medmänniskor utan även Gud. Det sistnämnda är dock inte upp till människan att döma utan enbart att fördöma.

Det ligger i och för sig i samhällsandan att offerförklara gärningsmän till höger och vänster genom att ange orsaken till deras brott med en dålig uppfostran, knarkberoende med mera men sett ur detta perspektiv är det bara löjligt. Det går faktiskt att hjälpa själen om köttet är vekt genom att reducera det. Kastration alltså.

Kardinalen hade lika gärna hade kunnat skylla på djävulen, även om många kanske redan menar att han gör det.

Det är för övrigt svårt att bli förvånad över att något sådant har hänt efter hundratals år av förtryck, tortyr, rättsövergrepp, maktmissbruk, krig och avrättningar. Det som är förbryllande är just över att folk blir överraskade.