I mitt senaste inlägg om politik skrev jag bland annat om hur politiker oftast väljer efter partiets linje; konstigt vore det annars då endast en majoritet kan fälla avgörandet i Riksdagen. Frågan är då vad som händer om de väljer efter eget tycke. Jag har svårt att se att man kommer överens när det handlar om så pass många människor. Omröstningen om FRA- lagen är ett sådant exempel som ligger nära till hands. En del riksdagsledamöter ställde sig inledningsvis mot det lagförslag det egna partiet ville klubba igenom och hade därmed kunnat stjälpa det hela. Efter övertalningsförsök ändrade sig dock de flesta och röstade efter partilinjen. Camilla Lindberg (Fp, inte släkt med undertecknad) röstade emot, Birgitta Ohlsson (Fp) lade ned sin röst och 67 ledamöter var inte närvarande. Självfallet kan man bara spekulera vad som skedde bakom lyckta dörrar men det är ändå symtomatiskt för hur det fungerar i vårt land. Är en politiker en medborgare med fri vilja eller blir denne direkt eller indirekt tvungen att rösta som denne är tillsagd? Är inte detta i så fall att betrakta som bestickning eller hot och i så fall lagvidrigt? Är det möjligt att övertalning utan hot eller löften förekommer i alla de tillfällen då någon vill gå emot partiet?

Jag tror att i de flesta fallen så vet enskilda politiker vad det innebär att lämna den inslagna vägen och säger inte vad de tycker utan röstar som de förväntas i förhoppningen att de någon gång blir belönade för sin lojalitet. Är det så, så är det inget märkvärdigt utan fullt i enklang med människans natur men det innebär inte att det är rätt.

Om jag vill uträtta något politiskt måste jag, ohyggligt enkelt beskrivet, engarera mig. Utan medel eller kunskap innebär det att jag måste bli aktiv medlem i ett redan etablerat parti. Här kommer jag inte få några förtroendeuppdrag (utom kanske i SD, som värvar politiker över facebook) utan kommer förmodligen stötta partiet i kaffekokning och dylikt. Har jag skött mitt jobb väl och, genom att aktivt ha ställt mig bakom partiet, kanske jag med tiden får större och viktigare uppdrag. Tills den dagen då jag går emot partiet och hamnar i kylan. Gör jag inte det utan lyckas jobba mig uppåt kanske jag en dag sitter i riksdagen. Med mig har jag nyckeln till framgång; alltid för partilinjen, aldrig emot. Hur kan jag då fortfarande se mig själv som representant för folket? Jag är ju faktiskt där jag är genom att vara representant för partiet.

Detta leder in på frågan om hot eller bestickning. Om jag, mot förmodan skulle hamna så högt upp i den politiska hierarkin, så går det inte att dolt skyffla undan mig när jag väl bestämt mig för att gå emot partiet. I synnerhet inte när jag öppet deklarerar så. Vad man kan göra är att muta mig genom att lova mig en bra befattning, bara jag röstar rätt, eller att hota mig. Förmodligen behövs inte det sistnämnda, ty vem vill jobba med mig när jag visat att det inte går att lita på att jag röstar rätt? Hur som helst så tror jag att det är så det fungerar. Det verkar både rimligt och troligt. Men jag tycker inte att det är rätt; tvärtom lutar jag mot att yrkespolitiker aldrig kommer att sätta nationen främst utan partiet.

Det som inte får förglömmas är att en politiker vars parti fått 30% av rösterna representerar 30% av dem som röstat och inte röstat blankt, inte av folket. Vi regeras alltså utav människor som inte ens var tredje svensk ville ha.