Våld är en fundamental del i våra liv och i samhället. Våld är dessutom ett grundläggande kriterium för samhällsbyggande och civilisation. ”Våld” skall här ses som påtvingandet av vilja snarare än psykiskt eller fysiskt våld mot individer.

Nationalstatens grundande och den världsordning som uppstod efter 1648 innefattade bland annat ett monopoliserande av våld till just nationalstaten. Denna bygger på ett väldigt enkelt koncept där medborgaren i utbyte mot säkerhet lämnar ifrån sig skatt samt rätten att bruka våld. Den som bröt mot detta riskerade att straffas av staten, inte av den struktur såsom by, släkter eller grannar individen förbrutit sig mot.

Våldsmonopolet och tron på staten är fundamentala för att denna över huvudet taget skall fungera, varför bland annat övergrepp i rättsak är ett väldigt allvarligt brott.

Förmågan att utöva våld ger valfrihet, vare sig det rör sig om fysiskt eller psykiskt våld. Exempel på udda metoder av våldsanvändning är finansiell krigföring och cyberkrigföring, och förmågan, eller den av upplevda, i de flesta fall är viktigare än användningen. Oförmågan att kunna utöva våld eller att i alla fall kunna projicera en förmåga, innebär alltid att valfrihet går förlorad. Om två parter är oense och den ena parten kan backa upp tyckande med våld har den andre sällan ett val, så länge eventuell våldsanvändning kan anses vara trovärdig.

Om en person blir utsatt för rån av en annan på en isolerad plats ställs dessa tus viljor mot varandra. Den ena personen vill ha något av den andra och är beredd att backa upp sina krav med våld. Här hjälper inga argument utan valen reduceras till att överlämna det rånaren vill ha eller att backa upp sin äganderätt med våld. I detta fall kan våld även utgöras av senare konsekvenser (statens våld, dvs rättegång och fängelse, hämndaktioner, påpekanden om association till kända utövare av våld, med mera) men sannolikt beror utgången på din förmåga och vilja att utöva våld samt rånarens.

Precis så fungerar det mellan stater. Antingen har en stat förmågan att utöva våld gentemot andra stater eller så har hon tillräckligt nära och trovärdiga kopplingar till andra stater som kan det. Att prata om diplomatiska lösningar på konflikter är här missvisande, då det varje fall innebär att få parterna att väga konsekvenser mot varandra och utan möjlighet till maktutövning är även de diplomatiska försöken till medling helt beroende av parternas vilja. Enbart genom uppbackning av våld är det möjligt att påtvinga parterna sin vilja, eller som Fredrik den Store uttryckte sig ”Diplomatie ohne Waffen ist wie ein Orchester ohne Instrumente ”. Den frasen är förmodligen inspirerad av latinets ”sic vis pacem para bellum” som även i modern tid omskrivits, bland annat i Theodor Rosewelts ”speak softly and carry a big stick”.

I dagens läge, i synnerhet i Sverige, har våldets betydelse till stor del glömts bort. Vad som även glömts är att exempelvis Olaf Palme hade en reell dos våld i sin verktygslåda, då Försvarsmakten och Sveriges ekonomiska styrka var en tydlig maktfaktor i vår del av världen. Som nuvarande konsument av makt är det således inte heller svårt att förstå varför Margot Wallströms försök till världsförbättrande knappast inneburit något annat än att äta upp svenskt förtroendekapital i världen.

Realpolitik är och förblir överlägsen mot bland annat neoliberalism som går ut på att samarbete gynnar alla parter i alla lägen genom att neoliberalism inte har något verktyg mot realpolitik.