Det känns orimligt att inte kommentera utnämningen av en ny överbefälhavare men frågan är om maktskiftet innebär någon egentlig förändring. Att Sverker Göransson har sina rötter i Armén är förvisso trevligt men frågan är om det gör någon skillnad.

På nyheterna igår (Dagens eko, 090306, 1745) yttrade sig generallöjtnanten om bland annat personalförsörjningen som denne såg som en av de största utmaningarna. Det är anmärkningsvärt att se hur värnplikten nu skall ersättas av ett system baserat på frivillighet trots att många länder som lämnat det förstnämnda systemet varnat för detta. Inte bara att det blir dyrare med fast anställd personal, rekryteringen kommer att bli en svår nöt att kläcka och dessutom påverkas försvarsmaktens möjligheter till rekrytering påtagligt av marknadskrafternas föränderlighet. De ekonomiska ramarna skall precis räcka för att få detta att gå ihop. Fan tro´t. Så länge som politiker lägger sig i allt som rör försvaret, från förbandsstrukturer till anskaffning av enskilda materielsystem, kommer inget att bli bättre. Att Försvaret bland annat betalar tillbaka en stor del av budgeten varje år för att bekosta marknadshyror på mark och byggnader som sedan länge är betalade gör det hela inte direkt enkelt.

Det återstår att se om vår nya ÖB har kraft och ork att gå emot strömmen och ryta ifrån. Jag vet inte vad det är som behövs göras men Försvarsmakten måste få arbetsro i syfte att återigen bli trovärdiga som en försvarsmakt. Detta kräver enligt mig att man tar försvaret av Sverige på allvar. Insatser utomlands får aldrig bli en huvudsyssla.

Det militära försvarets uppgifter är att:

• försvara landet mot väpnat angrepp,
• hävda Sveriges territoriella integritet,
• genomföra internationella fredsfrämjande insatser,
• stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

(Källa: Regeringen )
Denna ordning känns inte igen när verksamheten betraktas, tyvärr.

Tennis hör inte till de sportgrenar jag följer på något sätt. Framför allt inte när nu hockeyns slutspel dragit igång. Davis Cup - matchen mellan Sverige och Israel i malmö hade förmodligen passerat obemärkt förbi, om inte fritidsnämnden i Malmö hade bestämt sig för att på allvar blanda politik och idrott och besluta att matchen skulle spelas utan publik. "På grund av säkerhetsläget, hette det, men samtidigt sades att beslutet kunde ses som en politisk markering mot Israel", skriver Claes Sjödin i DN. Vem är det som blir drabbad av åtgärden i första hand? Enligt mig är det främst spelarna, som spelar en landskamp som ingen får följa. Därefter de människor som ändå är genuint intresserade av sporten och vill stödja sina respektive land. Det finns ändå mekanismer att ta ställningar till andra länders agerande men detta verkar enligt vissa komunpolitiker inte räcka och tar saken i egna händer. Sossebloggaren Morgan Johansson kritiserar bland andra Carl Bildt för att denne inte agerat starkare. Är inte Herr Bildt utrikesminister? Så vitt jag vet är det Lena Adelsohn Liljeroth som är kulturminister och hon ansvarar även för idrottsliga frågor. Därmed anser jag att det skulle varit tjänstefel av Bildt att yttra sig. Det är otvetydigt så att många tror att sakfrågan är folkmord, Israels agerande i Gaza. Snacka om att övervärdera en tennismatch.

Ryssland är ett land som jag anser friskt blandar politik och sport, med framgång. Ett oerhört sovjetiskt påfund kan tyckas men uppenbarligen fungerar det. Idrotter med framgångspotential understödjs och används som utrikespolitiskt verktyg . Jag har dessutom stöd för mitt tyckande, bland annat här. I väntan på Davis Cup- matchen konstaterar jag att ett par komunala politiker gör samma sak, fast tvärtom. Om man gör ett sådant ställningstagande som de nu gjort, bör man nog ta i ordentligt och en gång för alla fastslå att idrott och politik hör ihop. Stryk alla bidrag till idrotter där Sverige inte har framgångspotential och satsa ordentligt på ett fåtal. Inför ett "bonussystem" till framgångsrika idrottsmän och utöka forskningsanslagen för statlig doping. Det ligger ju trots allt i rikets intresse att Sverige vinner....

Här måste jag kort nämna upp de grupper som tycker att politik och idrott är två sidor av samma mynt, eller rättare inte bryr sig om den sistnämnda. "Kamratskap Karlskrona" kommer att delta i "stoppa matchen"-demonstartionen och slår därmed sina bruna påsar ihop med ""extremnationalistiska och antisemitiska Hamas-anhängare samt totalitära grupper som Revolutionär Kommunistisk Ungdom" (SvD). Är det någon utöver mig som tycker det är löjeväckande att extrema grupperingar från höger-och vänsterkanten förenas i sitt hat mot Israel?

Idrott och politik hör inte ihop. Vissa skärningspunkter kan inte undvikas men detta agerande är löjligt. Själv hoppas jag för övrigt att vi spöar skiten ur Israel i denna politiska landskamp. Inte på grund utav Israels tidigare agerande utan för att jag alltid hoppas Sverige vinner i idrottssammanhang.

Ett kort citat ur DN som sammanfattar denna dumhet rätt bra får avsluta detta inlägg:

- Vi står här för att demonstrera mot att Israel får spela matchen trots att ockupationen av Palestina fortsätter, säger William som inte vill säga sitt efternamn och som har varit medlem i ISM [International Solidarity Movement], sedan 2004..
Länkar: (SvD), (DN). (Al-Jazeera), (Die Zeit), (iHT)

Hur mäter man effektivitet om ingenting produceras? Om statliga pengar går till exempelvis universiteten för att tillgodose behovet av lärare, hur bedöms summan? Hur mycket pengar skall gå till just detta universitet? Det logiska är ju att ge universitetet pengar per antagen student eller pengar för utexaminerad lärare.  Ju fler lärare, desto mer pengar. Enkelt! Detta innebär dock i sin tur att ju lägre kravs som ställs på eleven, desto mer pengar, då Universitetet de facto förlorar pengar för varje elev som inte når upp till kraven, som inte är lämpliga som lärare av olika anledningar.  Även om det inte är ett uttryckligt mål att "se genom fingrarna" på studenter som inte borde undervisa, tror jag lätt att man hamnar i den fällan. Ju mer pengar man har desto bättre utbildning kan man ju faktiskt bekosta!  

Nu tror jag inte att lektorer och dylikt tänker på pengarna per se, när de godkänner elever som lämnar in sina uppsatser efter deadline bara någon dag för sent. Stackarna hade ju bara otur med skrivaren, bilen, barnvakter, hälsotillståndet, vädret, bakfylla eller så har hunden tuggat i sig försättsbladet, böckerna har tagit slut och har till råga på allt glömt ta sin skrivkrampsspruta.

Detta beror snarare på det allmänna kravlösa samhället än den ovan nämnda logiska kullerbyttan. Om barn från tidig ålder får höra att det inte är dem som har brister i någonting, hur ska man då som vuxen inse att det faktiskt är ens eget fel om man försover sig? Det finns lärare på gymnasienivå som idag inte får underkänna elever som lämnar in arbeten efter utsatt tid. Bara de lämnar in sina alster skall dessa bedömas.

Åter till utgångsläget för detta inlägg. Hur mäter man effektivitet när inget produceras? Jag vet verkligen inte. Även om jag gärna vill ha förslag och ska fundera vidare så är jag osäker på om det finns någon vettig lösning på detta. Jag hoppas bara att brandkåren inte får betalt efter antal brander de släcker...

Avslutningsvis vill jag nämna några försök som är minst lika dåliga:

• Försvarsmaktens interndebitering. Resultatet är att det är billigare att exempelvis köpa ny materiell utifrån, med "riktiga" pengar vartannat år än att "hyra" denna från FMLOG, trots att materiellen i fråga är betald flera gånger om.
• Amerikanarnas försök att beskriva effektivitet i strider medelst "kill ratio". Uppenbarligen vanns Vietnamkriget med råge och i Irak går det ännu lysande.
• Polisens krav att låta si och så många bilförare genomgå utandningskontroll per månad, vilket leder till att folk får blåsa utanför dagis i rusningstid.
• Sovjetunionens planekonomi. Bland annat hade ett företag fått order om att tillverka ett visst antal kilogram sängar per år. Sängarna levererades självfallet i gjutjärn.

Det finns nog en mängd liknande exempel. Roa mig gärna med att berätta.

Det blir inget egentligt inlägg här idag, enbart några länkar till en ny artikelserie skriven av den polskfödde författaren Maciej Zaremba, "Svensk? Var god dröj!" och "Mät din snorre". Även denna gång har han lyckats med att göra mig fly förbannad på denna institutionella dumhet som frodas i vårt rike. Förutom att hanterandet av folk i mina ögon visar på ett utbrett människoförakt är det ett resursslöseri utan dess like.

En annan fundering jag har är hur de tjänstemän som upprätthåller idiotin är funtade. I mina ögon borde det vara en plikt som arbetstagare att efterfråga syftet med mitt arbete, dels för att utröna vilka friheter jag kan ta mig, dels för att kunna få ut effekt ur min insats.  Arbetsmoral kan omöjligt enbart handla om att komma i tid och arbeta tiden ut. Det måste vara bättre om man arbetar hälften av tiden men löser tilldelade uppgifter.

Läs gärna Sandra Hilas blogginlägg om AMS, som delvis behandlar inkompetenta tjänstemän och missa inte Maciej Zarembas andra artikelserier, framför allt "Först kränkt vinner" på DN.

Se, det blev lite textmassa ändå...

Betraktar man historien så är det oerhört konstigt att människor som levde förr inte insåg hur fel de hade om det mesta. Vi som lever nu har ju koll på allt och fördömer gärna forna människors beteende. Därvid spelar det föga roll om vi betraktar erövringen av den amerikanska västern, eller koloniseringen av Afrika. Människans lika värde betraktas idag, i vårt land, som självklart och från den utgångspunkten ser vi ner på alla som inte har samma uppfattning.  Återigen, beaktat hur forna tiders människor såg ner på dem som levde ännu tidigare faller det sig naturligt att göra så. Man kan skönja ett cykliskt moralbeteende som yttrar sig framför allt genom att nedvärderar tidigare levande människor. Dessa var ju barbarer.  Cykliskt, därför att hög moral oftast sammanfaller med välstånd. Utan välstånd har människan inte råd med hög moral utan faller tillbaka på sina mest primitiva beteenden - att överleva till varje pris.

För att slutligen avgöra vad som är rätt och fel finns det bara en sak att göra. Vänta och se.