Emot vad som ibland framförs högt och lågt anser jag inte att en människa behöver vara omoralisk utan religion. Samtidigt finns det inget som tyder på att man har det bättre ställt med moralen om man är troende. Snarare tror jag att moral är baserat på sunt förnuft och erfarenheter som gör att det är lättare att leva i förhållanden med andra människor, det vill säga civilisation. Dessa regler har också annamats av olika religioner vilkas representanter ofta får det att låta som om religion och en hög moral är två sidor av samma mynt.
Denna tabell fann jag på bloggen "Vem i helvete...?!" och beslöt mig omgående för att, omoraliskt nog, knycka den.



Klicka på bilden för att förstora densamma.

Vidare så handlar det om Småland, ifall man kan lita på facebook.

Försvarsmakten har visst gjort det. I alla fall verkar försvarsministern tycka det när myndigheten nu underutnyttjat sitt anslag med 2,5 miliarder kronor. En myndighet ska utnyttja sitt anslag, det är därför de fått det. Om man utgår ifrån att pengarna inte behövdes är det självfallet bra men vad man har gjort är att spara in på förbandsverksamhet. I klartext så har utbildningen blivit lidande; det har sparats på ammunition, körtimmar och flygtimmar. Viss materiell har inte anförskaffats och vissa materiellsystem har lagts på is. Rätta mig om jag har fel men vad man sparat in på är under strecket säkerhet.
Det får inte förglömmas att det handlar om en myndighet och i en sådan går det pengar åt alla möjliga håll och kanter som man ibland tycker är helt vansinnigt. Förbandsverksamheten är dock det som producerar soldater och förband och att spara på det är skamligt. Än mer skamligt är det att Försvarsmaktens högsta civila chef tycker att det är toppen. Frågan är om han är vet vad han egentligen gläds åt.

En del av de pengar skall nu gå tillbaka till statskassan. Det vore rimligare om man får behålla pengarna och kanske får tillbaka de som lånats av tidigare regeringar för att reglera budgeten. Utöver det kanske en del kan gå till att lösa det riktigt stora problemet: avsaknaden av en hållbar säkerhetspolitik.

Att läsa: SvD, Wiseman

EDIT - Lade till länk nummer två. Wiseman beskriver det hela betydligt mer ingående och på ett bättre sätt. Tnr. 261239

I mitt senaste inlägg om politik skrev jag bland annat om hur politiker oftast väljer efter partiets linje; konstigt vore det annars då endast en majoritet kan fälla avgörandet i Riksdagen. Frågan är då vad som händer om de väljer efter eget tycke. Jag har svårt att se att man kommer överens när det handlar om så pass många människor. Omröstningen om FRA- lagen är ett sådant exempel som ligger nära till hands. En del riksdagsledamöter ställde sig inledningsvis mot det lagförslag det egna partiet ville klubba igenom och hade därmed kunnat stjälpa det hela. Efter övertalningsförsök ändrade sig dock de flesta och röstade efter partilinjen. Camilla Lindberg (Fp, inte släkt med undertecknad) röstade emot, Birgitta Ohlsson (Fp) lade ned sin röst och 67 ledamöter var inte närvarande. Självfallet kan man bara spekulera vad som skedde bakom lyckta dörrar men det är ändå symtomatiskt för hur det fungerar i vårt land. Är en politiker en medborgare med fri vilja eller blir denne direkt eller indirekt tvungen att rösta som denne är tillsagd? Är inte detta i så fall att betrakta som bestickning eller hot och i så fall lagvidrigt? Är det möjligt att övertalning utan hot eller löften förekommer i alla de tillfällen då någon vill gå emot partiet?

Jag tror att i de flesta fallen så vet enskilda politiker vad det innebär att lämna den inslagna vägen och säger inte vad de tycker utan röstar som de förväntas i förhoppningen att de någon gång blir belönade för sin lojalitet. Är det så, så är det inget märkvärdigt utan fullt i enklang med människans natur men det innebär inte att det är rätt.

Om jag vill uträtta något politiskt måste jag, ohyggligt enkelt beskrivet, engarera mig. Utan medel eller kunskap innebär det att jag måste bli aktiv medlem i ett redan etablerat parti. Här kommer jag inte få några förtroendeuppdrag (utom kanske i SD, som värvar politiker över facebook) utan kommer förmodligen stötta partiet i kaffekokning och dylikt. Har jag skött mitt jobb väl och, genom att aktivt ha ställt mig bakom partiet, kanske jag med tiden får större och viktigare uppdrag. Tills den dagen då jag går emot partiet och hamnar i kylan. Gör jag inte det utan lyckas jobba mig uppåt kanske jag en dag sitter i riksdagen. Med mig har jag nyckeln till framgång; alltid för partilinjen, aldrig emot. Hur kan jag då fortfarande se mig själv som representant för folket? Jag är ju faktiskt där jag är genom att vara representant för partiet.

Detta leder in på frågan om hot eller bestickning. Om jag, mot förmodan skulle hamna så högt upp i den politiska hierarkin, så går det inte att dolt skyffla undan mig när jag väl bestämt mig för att gå emot partiet. I synnerhet inte när jag öppet deklarerar så. Vad man kan göra är att muta mig genom att lova mig en bra befattning, bara jag röstar rätt, eller att hota mig. Förmodligen behövs inte det sistnämnda, ty vem vill jobba med mig när jag visat att det inte går att lita på att jag röstar rätt? Hur som helst så tror jag att det är så det fungerar. Det verkar både rimligt och troligt. Men jag tycker inte att det är rätt; tvärtom lutar jag mot att yrkespolitiker aldrig kommer att sätta nationen främst utan partiet.

Det som inte får förglömmas är att en politiker vars parti fått 30% av rösterna representerar 30% av dem som röstat och inte röstat blankt, inte av folket. Vi regeras alltså utav människor som inte ens var tredje svensk ville ha.

Carola, alltså. Missade att skriva om det när det dök upp men skall nu med några korta rader gottgöra.
Hur tänkte hon då? Hur världsfrämmande är människan? Kortfattat så handlar historien om att allas vår egen lilla religiösa fanatiker Carola for till Haiti, träffade sitt fadderbarn och gav honom en flaska parfym. Förmodligen ville hon inte att han skulle lukta så illa som resten av de trasiga människorna. Ungjäveln var visst inte ens tacksam; han skulle hellre velat ha en bit mat eller kläder. Men det blev allstå parfym. Smart, Carola.
Aftonbladet har skrivit en i vanlig ordning halvtaskig artikel som ändå är lite skoj att läsa just för att det är rätt kul att komma på tanken att ge en flaska parym till en unge som behöver basvaror. Det är INTE samma sak som att få en stickad tröja när man önskat sig ett TV-spel.



Carola "jag har lite otur när jag tänker" Häggkvist

EDIT- slarvfel. Tnr. 211930

EDIT2- Carola har dessutom lyckats idiotförklara även sin son, som hon diskuterat lämplig present med innan inköpet. Jag hoppas han är typ fem år gammal vilket skulle lämna Carola att ensam bära dumhjälmen. Tnr.222210

Till årets begivenheter hör självfallet valet. En stor händelse som kommer att ha betydelse för oss alla framöver. Alla prognoser pekar än så länge på en jämn valkamp men spelar det någon större roll vad vi röstar på? Det var flera år sedan jag bestämde mig för att rösta på det partiet som jag ansåg var minst skadligt för Sverige. Det blir allt svårare då alternativen antingen är helt ute och seglar eller i princip har samma åsikter, bara inte samtidigt. Så har exempelvis sossarna i opposition kritiserat beslut efter beslut som regeringen fått igenom varvid man samtidigt påpassligt glömt att det var i princip samma linje man själv drev i regeringssits. Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet och Socialdemokraterna flyttar åt höger och drar med sig vänstern med Ohly i spetsen som visst inte är kommunist längre, han är bara emot ägande i allmänhet. De enda som inte får vara med och leka är Sverigedemokraterna som alla skyr som pesten då de, om man får tro media och etablerade politiker, är onda.

Min poäng är att vi idag har tre olika valmöjligheter: Alliansen, Axelmakterna (hur folk kan ha låtit bli att driva med den uppenbara liknelsen övergår mitt förstånd) och Det Onda Partiet. Politiken i de två stora blocken byter inriktning allt eftersom då politik inte längre verkar handla om att Sverige i allmänhet och sveriges befolkning i synnerhet ska få det bättre utan snarare om att vinna nästa val, dvs. makt.

Har man väl vunnit ett val går en stor del av tiden åt att dels säkra nästa val, dels stävja oppositionen som i sin tur inte har några problem att svartmåla saker de kort innan stått bakom. Det om något tyder ju på att det inte är tanken som räknas utan vem som för fram den för tillfället. På ett liknande sätt ser det ut inom partierna där enskilda förväntas vara partiledningen trogen i de aktuella frågorna. Är det demokratiskt? Representerar politikerna folket då? I synnerhet då valet står mellan att rösta på två block och jag antingen får köpa att den eller de politiker jag ogillar kommer med i potten eller rösta på ett annat block. Återstår då att köpa hela säcken med grisar eller att låta bli. Hur som haver känns det inte som om man har inflytande på vad som sker.

Det hela leder oomkullrunkeligen till den situation vi sedan en längre tid har; svaren från den politiska eliten är intetsägande, då ett klart ”ja” eller ”nej” kan skrämma väljare vilka är avgörande. Alltså pressar partierna mot mitten där man undviker att säga något kontroversiellt, alternativ låter randpartierna göra dessa uttalanden för att fånga även dessa röster. Det värsta är att det är så logiskt.

Då direkt demokrati är närmast ogörligt finns folkomröstningar. Folkomröstningar är inte bindande utan rådgivande vilket innebär att en sittande regering kan välja om de vill underordna sig folkets vilja eller ej. Men det spelar ofta ingen större roll för sådana kan man ju göra om tills resultatet passar. Irland fick folkomrösta om EU-konstitutionen. Flera gången till och med, för de förstörde för alla andra som vaknade en morgon och fick höra att deras land skrivit på. Det är inte EU-konstitutionen jag är irriterad över just nu, det är politikers folksförakt jag är irriterad över. Om sossarna vinner valet har jag svårt att tro att det är Monas goda idéer eller partiets kvarvarande klasstänk som fört dem till seger utan missnöjet med den nuvarande regeringen, som inte lyckades hejda en världsomfattande finanskris vid våra gränser.

Det som saknas är i mina ögon ledaregenskaper. Förmodligen saknas även insikten om att våra politiker är satta att leda oss och att de måste agera såsom ledare. Ledare är inget man blir vald till det måste man bli själv och det är inte enkelt men stora hörnpelare i ledarskap är föregångsmannaskap, tydlighet och kompetens. Att som näringsminister lyfta en relativ hög lön från en egen firma som dessutom går i konkurs vittnar inte om kompetens. Att säga sig ha skapat ett nytt arbetarparti och samtidigt som man höjer skatten på snus och öl sänka den på vin är bara dumt. Det må vara en fördom att rika människor oftare pimplar vin och mer sällan öl men beslutet känns bara klantigt. Till syvende och sist handlar ledarskap om att prioritera och härvid vara tydligt; något som de flesta misslyckas kapitalt med.

Situationen leder ockå till att Sverige som stat sköts enligt fyraårsplaner, en av orsakerna för att vi inte har någon säkerhetspolitisk plan alls i nuläget. I alla fall kan inte jag skönja någon. Då jag inte kan se någon lösning på dilemmat hoppas jag att politikerna tar sig i kragen, står upp för vad de tror på och sätter Sverige främst, inte partiet. Att vän da kappan ef ter vinden är ingen dygd, det är ryggradslöst. Tills dess får jag väl fortsätta som jag gjort tidigare och rösta på det parti jag tror gör minst skada.

EDIT- Jag SÄRSKREV. Fy vad jag mår dåligt. Tnr. 201915

Det känns som om jag stjäl Peter Englunds inlägg nu men det gör jag i ordets mening inte. Jag har tidigare skrivit om ord som fallit i glömska på denna sidan av det en gång fyrkantiga riket Sverige, men som på den andra sidan, Finland, ännu brukas. Den gången var det ordet pantfånge som självfallet är ett gammalt och mycket bättre, i min ringa mening, ord för gisslan. Nu har den ständige sekreteraren i Svenska akademin lagt upp tio ord som han gillar och bland dessa finns uttrycket att köpa på skuld, alltså att handla på kredit.
Jag tycker det finlandssvenka uttrycket är vansinnigt mycket bättre än det svenska då det på ett mycket tydligare och direktare sätt tydliggör vad man gör; man tar på sig en skuld.
Ytterligare ett uttryck jag ska försöka annamma, då det är vackert i sin enkelhet.
Desvärre glömmer jag dessa företaganden rätt snabbt.

EDIT- stavning. Tnr.172127

Ingen aning vad denna veckas Knappnyt har att uträtta mot schlager men jag förutsätter att de har sina idéer.

Nu när nyheten nått oss att ännu två svenskar stupat i Afghanistan är det lätt att tycka till om Sverige skall vara där eller ej. Det tänker jag inte göra här, det är regeringens och riksdagens uppgift. Däremot anser jag at tde gjort ett ytterst dåligt jobb att sälja sitt beslut till den svenska befolkningen. Ett vansinnigt dåligt jobb.

Det jag funderar över är de som talar om ickevåldslösningar, ofta då de anser att våld är förlegat, barbariskt och inte hör en civiliserad värld till. De må tycka vad de vill men samtidigt undrar jag hur de kan misslyckas att inse att de för en kamp mot realiteten. I den riktiga världen så kan man inte alltid genom god argumentation hindra andra att bruka våld mot människor. Det spelar ingen roll hur mycket man förklarar sina ideal och söker sprida upplysningens sken över en pundare som står i begrepp att råna någon i en tunnelbana. Faktum är att pundaren vill ha kontanter och det som kommer att hindra honom från att ta det är våld eller hot om våld. Lika lite som att det går att tala sig ur varje hotfull situation, lika lite går det att skicka bistånd utan skydd till Afghanistan. Det går säkert att övertyga eller muta vissa Talibaner och försöken med det har också startat men det går inte med alla. Om medborgarens kontrakt med staten har jag skrivit flera gånger och Afghanistan är ett exempel på de länder, där det inte fungerar. I den bästa av världar har staten monopol på makt och den som förbryter sig mot någon annan blir bestraffad. Den afghanska staten har ingen monopol och ISAF försöker vinna den för att senare överlämna den till den afghanerna.

Våld löser definitivt inga problem som universallösning men det gör inte samtal heller. Det tragiskomiska är att det ofta är de som skriker mest mot användningen av militärt våld är de som kräver hårdare straff mot hustrumisshandlare eller kastration på pedofiler. Varför är det då ingen som kommer på den brillianta idén att tala dessa män (oftast) tillrätta?

" People sleep peaceably in their beds at night only because rough men stand ready to do violence on their behalf", som George Orwell kan ha sagt.

Tack Sandra för priset jag fick, vars regler jag självfallet inte kommer att följa.

Dagens svammel plockar jag från Svenska Dagbladets "Brännpunkt" Titeln på alstret är "Polisens prejningar skadar nollvisionen" och redan där blev jag skeptiskt men läste igenom hela artikeln för att konstatera att den inte verkar särledes genomtänkt. Artikelförfattarna, en före detta polis och en docent i trafikmedicin, har byggt upp artikeln på ett vettigt sätt och jämför fordonsutbildningen med vapenutbildningen. De har onekligen en poäng i att om man får använda sitt fordon som vapen och preja andra billister bör detta föregås med en gedigen utbildning. Nu tycker jag i och för sig att även vapenutbildningen borde förbättras men självklart måste fordonsutbildningen bli en återkommande del i polisutbildningen och också vidareutbildningen av poliser. Denna slutsats missar dock författarna när de i stället påstå att konsekvensen borde vara att poliser hädan efter förbjuds att preja andra fordon, då detta beteende är kontraproduktivt i åtagandet mot en nollvision i trafiken. Jag blir förstummad.
För det första anser jag att en nollvision aldrig kommer att uppnås så länge det finns bilar och folk som kör dem. Om man lagstiftar bort folk som kör bil i Sverige tror jag knappast vi skulle bli lyckligare. För det andra är det just en vision vilket innebär att man utan problem kan undanta just fordon prejade av poliser under tjänsteutövning ur statistiken. För det tredje tycker jag att de regler som idag redan begränsar polisers möjlighet att upprätthålla lag och ordning är fullt tillräckliga. För det fjärde så är inte bättre vägar liktydigt med mer säkerhet alla gånger. Bättre vägar innebär högre hastigheter. Om vägarna vore usla och det inte går att köra snabbare än säg 15km/h så skulle antalet dödsolyckor minska drastiskt.

Avslutningsvis har jag tänkt om; Dessa två författare kan omöjligen vara så korkade att de drar den slutsatsen de skrivit ner. Min helt nya åsikt i fallet är att de vill skapa debatt och egentligen vill förbättra fordonsutbildningen för poliser. Problemet är att den slutsats de nämner, att ta bort möjligheten för poliser att preja, är en ständigt återkommande  lösning på problem i Sverige. Om poliser skjuter många vådaskott och inte längre får ha vapen minskar man ju entydigt vådaskotten.

Denna veckans Knappnytt tar på ett mycket tydligt sätt upp det jag skrev om för tolv dagar sedan. Knatten är som vanligt lite mindre subtil än jag. Poängen är solklar men tåls att upprepas; innan man agerar bör man ställa sig ta sig en funderare.