Nu när det blir ljusare och ljusare tänkte jag stanna upp och slå ett slag för mörkret. Rädslan för mörkret grundar sig oftast i rädslan för det okända i kombination med vår oslagbara fantasi som i sin tur får hjälp på traven av alla hemska reportage, framför allt i kvällspressen. Som parentes kan nämnas att de flesta våldtäkterna exempelvis, begås inte i mörka parker och ensliga gator utan i hemmet av någon närastående. Mörker kan jag uppleva som något tryggt, som sluter sig runt en, som en filt av sammet. Lite som att nakenbada i en djup tjärn på kvällen när vattnet ligger spegelblankt. Problemet med mörker är främst att det är opraktiskt.

Paradoxen ligger i hur vi bekämpar mörkret på de ställen det upplevs hotfullt nämligen genom belysning av exempelvis vägen. Nog blir vägen upplyst alltid, men effekten blir att mörkret på ömse sidor av vägen blir ogenomträngligt. Står man vid sidan av, syns man inte alls men ser allt upplyst. Resultatet av denna tanke blir att man borde känna sig betydligt säkrare i mörkret.  I syfte att förjaga skuggorna och ge överhanden till den som vandrar på stigen borde således området på ömse sidor av vägen lysas upp, medan själva vägen låg i mörker. Som vanligt är det absolut viktigaste att illusionen av trygghet upprätthålls.

Anki hänvisade till en dikt som passar rätt bra. Det blir premiär för dikter i och med detta.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg
ur diktsamlingen "JORDEN", 1920

Med våren kommer de vanliga naturtecknen, som framför allt folk som inte insett att en svala, eller i detta fall några fina dagar, inte gör någon sommar. De drar på sig både kortbyxor och kortärmat, trots att det är 12-13 grader och bevisar än en gång att dagens mode går ut på att lida samt att alla under 21 inte har alla hästar hemma. Ett annat vårtecken är alla människor som på balkonger, verandor och uteplatser envisas med att sola. Detta är sak jag genuint ogillar. Inte att folk solar, utan närmare bestämt att sola själv. Jag ser inte syftet. Det är olidligt varmt, det är oerhört tråkigt och umgås man med folk som gärna solar har man dessutom ingen att leka med utan får, om man är på stranden, för varje halvtimma springa och doppa sig själv för att inte avlida av tristess och värme, springa upp igen, blöta ner de lata asen och sedan försjunka i en god bok i femton minuter innan det är dags igen. Och varför? - För att man skall vara brun. Med detta i åtanke börjar folk redan innan solsäsongen smyga iväg på solarium och betalar alltså pengar för att se ut som någon som legat under solen och latat sig i timmar. Hela konceptet "att sola" är en så pass dum företeelse att den hamnar som #5 i min lista.

Min syster gav mig en IPOD för att hedra mig och minnas den dagen då jag naken, blodig och svärandes för första gången såg dagens ljus. Inte för att hon kommer ihåg just den dagen men sådant skall visst firas. Hur som haver försökte jag förra veckan få tekniken att fungera, utan framgång. Min slutsats var således att den var kass och omedelbart borde returneras. Så var det inte. IPOD:en i fråga behövde ett program att fungera, ITunes. Det kan göra mig uppriktigt förbannad. Varför ska man tvingas att ladda ner program man inte vill ha, när det oftast är enklare att bara klickdra de låtar man på ett eller annat sätt kommit över och har på sin dator? Utan att ha sett efter kan jag sätta pengar på att detta program startas varje gång Windows startar tills jag stängt av detta och dessutom ger sig ut på jakt på nätet, utan att jag vet om det. Jag gillar inte program som gör det och jag gillar inte företag som tvingar mig att använda sina eländiga program. Itunes kanske är en bra tanke, vad vet jag? Jo, jag vet att jag har femtioelva låtar som heter "Track" och lika många album som heter "album". Kul. Det som gör mig allra mest upprörd är att IPOD:en, trots dess idiotiska namn verkar vara en bra manick. När den väl är fulltankad är den säker användarvänlig med och jag kommer att använda den, men vad hände med enkla lösningar?

Folk i allmänhet sägs vara dåliga på att klaga direkt när något är fel eller stör en personligen. Detta sägs av någon anledning vara en folklig egenskap som ligger oss till last. Man bör ändå fundera över om den kritiken man så gärna vill framföra är befogad och om den är det, framför allt passa sig så att den inte blir missriktad. Under "missriktad kritik" kan falla att skälla på en växeltelefonist/receptionist, för att de hon arbetar för har gjort fel, gapa åt tågpersonal för att Sj är försenat, klaga på läraren för att ens unge har fått IG i samma ämne för tredje året i rad, trots att denne haft olika lärare, stå på ICA och kverulera över att innehållsförteckningen är skriven för finstilt; ja, att kverulera över huvudet taget. Det enklaste sättet att undvika detta är att uppvisa en självdisciplin som är något större än den genomsnittlige sprutheroinistens och därefter försöka att reda ut; "vad vill jag?" "Hade jag kunnat göra något åt det?" och slutligen "Vem kan ändra på det nuvarande tillståndet?" Förmodligen blir kritiken mer befogad, nyanserad och hamnar förhoppningsvis där den hör hemma

På plats #4 på min lista över saker jag genuint ogillar, hamnar således folk som gnäller om ting som är befogade,  fast därvid gnäller på fel människor.

Döden är det mest naturliga som finns i livet efter födseln. Det absolut enda vi kan vara säkra på här i livet är det faktum att vi dör. Förr eller senare. Livet efter döden kan vi bara spekulera om, aldrig veta. Jag tror inte att det finns något efter döden, oberoende av livsform. Ingenting alls. Ändå är jag ambivalent till min egen död, då jag å ena sidan inte tror att det spelar någon roll vad som händer med min kropp, å andra sidan skulle tycka det vore kul med någon form av magnifik grav eller motsvarande. Detta beror med säkerhet på det faktum att jag lever och från det perspektivet kan föreställa mig min egen begravning, mitt likbål eller vilka absurditeter jag nu kan komma på. Ett gigantiskt monument i svart marmor, exempelvis. Nåväl, det löser sig post mortum.

I Dagens Nyheter finner vi idag en artikel som väcker visst intresse samt ett löjets skimmer över musikindustrin. Den avhandlar olika upphovsrättstridigheter genom tiderna. Bland annat tas kassettbanden, ljudfilmen, hammondorgeln och diskotek upp, som allesammans sades stjäla pengar av musikerna. Artikeln skrivs med bakgrund av att en kommande dom mot The Pirate Bay förkunnas på fredag. Sett på det sättet kan man bara konstatera att den antipiratfilmsnutten som visas i början när man ser en DVD-film är rätt larvig. Föreställ er samma filmsnutt( "you wouldn´t steal a car", osv. lägger till en något alternerad video nedan), fast med hammondorglar istället för filmkopiering. Även de mest inbitna IPRED- anhängarna borde inse det absurda.

Utöver detta är det intressant att när de första reglerna om fildelning kom för 4 år sedan ägnade sig över en miljon svenskar åt detta. Hur många är det nu? Historiskt sätt har det visat sig att det är omöjligt att stoppa teknikutvecklingen, utan musikindustrin och olika band har varit tvungna att anpassa sig och finna nya vägar. Kan det vara ett framkomligt sätt, igen? Kan det leda till att band får se till att hålla konserter om de vill bli rika som troll?

I en doktorsavhandling har det framkommit att lärarna på yrkeskolor (här endast hotell/restaurang) ger betyg till elever som snarare är grundade på deras yrkeskultur än de nationella betygskriterierna. I klartext innebär detta att en elev som förväntas klara sitt jobb efter skolan får "g", trots att de nationella betygskraven är lägre. Det visar entydigt på att någon har gjort fel. Formellt har lärarna nog begått det felet men då skolan är tänkt att förbereda eleven mot ett yrkesverksamt liv är det uppenbart så att de nationella betygskriterierna är satta på tok för lågt. För lågt ställda krav gynnar ingen. Aldrig någonsin. Det urholkar systemet och leder till problem, både för elever och, i ett senare skede, arbetsgivare. Doktoranden säger att det nog inte handlar om illvilja utan att de [lärarna] ska klara jobben efter skolan. Lysande, tycker jag och undrar hur det kan komma sig att elever i teoretiska ämnen får så mycket högre betyg. Förmodligen beror det inte på att de är veritabla genier som lägger ner sin själ i skolan, utan att de får sina betyg för enkelt. Det borde inte vara så att man får ett godkänt betyg utan att prestera något, lika lite som man borde få en löneförhöjning utan att ha visat att man är värd den.

Den sneda fördelningen torde vara resultatet av en förkastlig skolpolitik som förts alldeles för länge. För att fler elever skulle fortsätta på gymnasiet och senare universitet och högskola reformerades hela systemet. I klartext sänktes kraven. Resultatet är att fler elever läser på gymnasium, högskolor och universitet samtidigt som de kan mindre än tidigare. Om skolan skulle kunna koncentrera sig på att utbilda för livet istället? Jag vill på inget sätt säga att lärarna inom den ej yrkesbundna utbildningen gör ett dåligt jobb, utan att det generellt sätts för låga krav. Studentexamen bör vara en tydlig markering att man uppnått något, inte bara fysiskt befunnit sig i skolan huvuddelen av tiden. Kvantitet är inte en måttstock på kvalité. Det är inte ett mått på hur duktiga vi är i Sverige om huvuddelen av alla elever tar studentexamen. Det är ett tecken på idioti.

Läs gärna detta inlägg, som delvis avhandlar samma ämne, och självfallet artikeln detta inlägg grundar sig på.

Vidare läsning: "Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar". 

Svamp. Det är Djävulens påfund. Totalt onödig i matlagningssammanhang och lika näringsrik som tidningspapper. Vad som gör den än mer avskyvärd är det faktum att svamp fungerar lite som naturens njurar. Det var därför det var ajabaja att plocka och äta svamp efter Tjernobyl. Inget ont som inte för något gott med sig, alltså.

Innan det kommer upprörda skrik ifrån svampkramare vill jag förtydliga:

Bra svampar är: tvättsvamp, Svampen (ett vattentorn i Örebro), Zvampen och den svampen som penicillin framställs på. Eventuellt tryffel.

Varför köper vi prylar? Svaret borde vara att vi behöver dem, vilket oftast inte är riktigt sant. Sant är däremot att de ting vi köper sällan håller måttet, det är till och med så att saker med avsikt produceras för att efter ett tag gå sönder. Detta trots att det utan problem går att framställa stryktåliga saker som håller en lång tid. Därför är det extra kul att hitta någonting som håller. Ofta har företagen som tillverkar dessa saker inte ens bemödat sig särskilt att marknadsföra prylarna, de säljer ändå.  Två saker jag köpt kommer jag på direkt. Min kniv från Fällkniven och mitt multiverktyg från Leatherman. Värda varenda krona, om inte mer och om jag inte tappar bort dem, kommer jag nog inte behöva ersätta dem någonsin. En sak till kommer jag på; min Fjällräven Kånken. Av dessa slet jag i och för sig ut två stycken under min skoltid men det i sig är en bedrift, förmodligen släpade jag ryggsäcken i gruset när jag, barfota, gick de 2,7 milen till skolan varje dag. I uppförsbacke och motvind. Både på dit - och hemvägen. Hur som helst höll de förvånansvärt länge med tanke på hur jag använde dem.

Vad jag vill komma åt är att det fuskas i samtliga branscher. Fusket går ut på att låta folk tro att de säljer bra grejer, när företagen själva vet att de inte gjort allt de kunnat. Skamligt, tycker jag och slänger en blick in i historien. För detta måste ha börjat någon gång. Någon gång måste människor ha vant sig vid att produkterna de köpte inte var bättre. Om jag ska våga mig på en gissning, så säger jag 60-70-talet. Orsaken att jag gissar på den tiden är främst att stora företag konkurerade ut många små vid denna tid, som till dess levde på att de tillverkat kvalitetsprodukter. De kunde helt enkelt inte hålla samma låga priser varför många av dem försvann. Detsamma gäller för övrigt mat, men det är ett helt annat tema.

Det svåra är nog att hitta riktigt bra saker och att vägra nöja sig med halvkassa prylar. Två saker kan eventuellt hjälpa till vid valet; Företaget litar långtgående på att produkterna är bra och gör inte särskilt mycket reklam för dem och man har hört att de är bra, helst av någon som testat. Bra prylar säljer sig själva och konsumenterna är nöjda. Kan det vara ett mått på kvalité, måntro?

Mediernas företrädare måste förtjust slicka sig om munnen för att inte dregla på tangentbordet. Pirater. Bara det räcker ju för en bra historia. Enda sedan man som liten grabb såg "Captain Blood" med Errol Flynn har pirater haft något speciellt över sig. (att man senare tyckt filmen var rätt larvig, ändrar inget på det.; jag ser den gärna igen, liksom Ivanhoe, som likaväl är rätt töntig egentligen) Just skimret över piraterna med ett saltstänk av äventyr förstörs lite av det faktum att piraterna är somalier. Av en eller annan anledning måste de försovit sig när utseendet realiserades ut. Nog om det. Historierna i sig framställs gärna som de klassiska historierna om det andra världskriget, den ena sidan (den med John Wayne, Clint Eastwood, Kirk Douglas, Richard Burton, Gregory Peck, med flera) är de goda, medan den andra sidan är de onda. Inte bara lite onda heller. Så fort, i det här fallet tyskarna visas på film är de über-onda. Prompt måste de putta på oskyldiga bönder, så att dessa tappar vad de bär på och sedan skrattar de elakt. Vad jag vill åt är att pirathistorien är en enkel historia, som kan återges simplifierad, med en god sida och en ond. Sådana historier säljer och är enkla att återge. Frågan är om det är så enkelt som det framställs. Jag tror inte (vilket Tyskland vs Rubbet inte heller var). Förutom det uppenbara, att de som begår sjöröveri bör bestraffas för detta, finns det bakomliggande fakta som förklarar att fiskare lever rövare. Det ursäktar inget men borde framgå tydligare i rapporteringen. För det första så fiskar bland andra japanska och kinesiska fartyg längs Somalias kust och förstör därmed grunden för många fiskares existens. Kina sitter i FN:s säkerhetsråd, vilket innebär att de kan bete sig lite hur som helst (se på Sudan). Att fiskare då väljer att gå över till att bli pirater är ett logiskt steg, likaså att de då riskerar att bli skjutna eller satta bakom galler. Jag tycker det är mer än rätt att sätta hårt mot hårt och sänka piratskepp så fort man kommer åt, trots att det finns en orsak till sjöröveriet. Man måste dock inse att problemet inte kommer att upphöra innan man tar itu med bakomliggande faktorer. En annan sak är att många västerländska nationer indirekt understödjer piraternas härjningar genom att finansiera vapeninköp, mm. Detta sker genom betalning av lösen för de pantfångar och de skepp piraterna tagit. Även om de flesta nationer hävdar att de inte förhandlar med terrorister, pirater och dylikt sker detta alltså inofficiellt, vilket förvärrar problemen och skapar fler pirater, Allt detta sammantaget bör man tänka på när man läser om Kapten Richard Phillips och dennes fritagning, Förvisso är han och SEALS värda all heder för vad de gör och piraterna får skylla sig själva men det räcker inte att bekämpa enbart symtom.

"Dokument utifrån" visade en utmärkt film från Puntland, om pirater, förra söndagen. Se den till och med den 6 Maj.

EDIT - Hittade en länk i "Die Zeit" som behandlar bakgrunden till pirateriet mer ingående.tnr.131320

Jag läste precis denna artikel, varefter jag ett ögonblick kände mig fnittrig som en skolflicka. I denna artikel, som är författad av fyra olika socialdemokratiska gruppledare, ordförande och vice diton, anser dessa ljushuvuden att mediadrevet riktat in sig på Mona och Monas ledarskap, vilket är orättvist, sexistisk (!) och onyanserad. Det är främst två saker jag anser vara så roliga att jag nästan spillde mitt morgonkaffe över tangentbordet:

1)      Författarna påstår att det inte är Monas fel att det går dåligt för socialdemokratin. Vad de därmed indirekt säger är att felet ligger hos socialdemokraterna som helhet, inte hos dess chef.

2)      All kritik mot Mona är sexistisk, ty inte kan en kvinna vara en dålig chef? Detta är de facto ett problem som är störande på riktigt. Det kan omöjligt vara så att någon ska få chansen att gömma sig bakom sitt kön, när det passar. (En larvig mening bildspråkligt sett, jag vet)

En kass chef är en kass chef, oberoende om denne är man eller kvinna.

Slutligen hoppas jag, för Sveriges skull, att samtliga partier rycker upp sig. Ett partis väl får aldrig stå i främsta rummet när det gäller vår nations framtid.

I många mediala sammanhang, liksom på nätet, nämns begreppen FRA och IPRED om vartannat. Det hävdas att båda lagarna "kränker den personliga integriteten" . Det finns dock en avgörande sak som gör att jag är pro FRA och kontra IPRED, varför jag helst skulle vilja se att de behandlas för sig. FRA-lagen ger Försvarets Forskningsanstalt (som dock inte lyder under myndigheten Försvarsmakten) möjlighet att på lagligt sätt inhämta information i syfte att värna om riket och dess intressen. En negativ aspekt är att det innebär att också folk som inte planerat spionage eller statskupp kan bli elektroniskt avlyssnade. Det anser jag vara fullkomligt ointressant, då FRA är ett statligt organ. Det innebär att de inte har nog med pengar att avlyssna alla (förmodligen har de knappt pengar att sköta sina huvudsysslor, så effektiva som myndigheter i gemen är) utan koncentrerar sig på det jobb de är satta att lösa. Vidare är det fullkomligt ointressant om FRA skulle läsa mina mejl, avlyssna mina telefonsamtal eller följa den väg mitt bankkort tar på semestern, eller för den delen min mobiltelefon. Vad skulle de göra med den informationen? Starta en blogg och hänga ut folk? Knappast. Med tanke på den mängd information som varje sekund byts över internet är det imponerande att de lyckas hitta vissa godbitar. Förmodligen lyckas de ibland. Vi vanliga dödliga kommer aldrig att få reda på det, av säkerhetsskäl, vilket gör det än lättare att kritisera myndigheten. Det är alltid samma visa; för att försvara demokratin måste man ibland göra inskränkningar i den personliga friheten.  En klyscha om någon men betänk att vi faktiskt har lagar och demokrati är inte innebär att man får göra vad man vill. Totalförsvarsplikten är ett exempel på en inskränkning av den personliga friheten i syfte att kunna försvara demokratin.

IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive)är en lag som instiftats för upprätthållandet av upphovsrättlagen. Det som stör mig med denna är att det är en lag som till synes försöker bromsa teknikutvecklingen i syfte att stora mediedistributörer skall kunna leva kvar i 80-talet och håva in pengar. Gällande musik så är intäkterna från cd-försäljning försumbara för artisten utan den stora förloraren på illegal nedladdning är just skivbolag, mm. Teknikutvecklingen har gjort att betydligt mer film, serier och musik än tidigare konsumeras, gratis, medan försäljningen har minskat. Dock inte proportionellt. På 80-talet var man tvungen att hyra en film eller se den på bio för att bedöma om den var bra nog att köpa. Det behöver man inte längre. Mycket snabbt kan 4-5 filmer ses varefter man kan göra en bedömning om den är värd att köpas. Detsamma gäller för musik. Förespråkarna hänvisar till lagliga nedladdningssajter men dessa är långt ifrån så effektiva, omfattande eller användarvänliga som de numera illegala alternativen. De flesta skulle nog med glädje betala en slant i månaden för att fortsätta ligga på förkant gällande serier, film och musik. Slutligen kan användandet av lagen leda till absurda utpressningsförsök, där enskilda individer hotas med rättegång om inte en summa betalas. Summan, så resonerade en av antipiratbyråns advokater i rättegången mot The Pirate Bay, bestod i summan av samtliga verk som laddats ner x 150 kronor om, om jag mins rätt. Det innebär att de på fullaste allvar tror att man hade köpt skivan, filmen, mm om man inte hade laddat hem den. Samma argument som har använts när TV, privatradio, MC eller VHS slog igenom används igen. Absurt.

Då jag redan här lovade en uppföljning om leken med pengar så ska jag försöka uppfylla detta löfte. Nåväl. Skatt är vad medborgarna i ett land betalar till staten och staten använder skattemedlen för att få det hela att gå runt. Så långt är det ett nollsummespel. Men pengar försvinner ut ur systemet, exempelvis om importen är större än exporten, om turister ger ut mer pengar utomlands än vad de spenderar här, och så vidare. Det innebär att det måste fyllas på med pengar från någonstans. Det finns många möjligheter till detta men två av dem är mest intressanta. Lån från andra stater och att trycka upp pengar (bildligt talat, då huvuddelen av alla pengar är siffror i datorer). När det gäller lån från andra stater förstår jag inte riktigt hur det hänger ihop, då lån skall betalas tillbaka, med ränta. Det innebär att utlandsskulden hela tiden ökar, för om man skulle betala tillbaka är man tillbaks på ruta ett, med för lite pengar. Alla stater gör på detta sätt (utom möjligtvis stater som Nordkorea, där systemet bygger på att pengar varken förs in eller tas ut) vilket i sin tur, mycket raljant, betyder att alla länder är skyldiga varandra en massa pengar utan att någon tänker betala tillbaka. Utom Norge som är rikt liksom ett troll, som har stora oljefyndigheter för sig. Genom detta finurliga sätt ökar pengamängden i nästan samtliga länder, pengar som i sin tur kan belånas ånyo och skapa ännu mera pengar. Det hela blir till inflation, vilket gör att pengasummans värde minskar samtidigt som mängden ökar. Fast inte riktigt i takt. Inflationen styrs till viss del av olika räntor, som kan höjas eller sänkas. Då det hela styrs av lånade pengar och lånade pengar måste betalas tillbaka med ränta innebär detta att den sammanlagda summan av lånade pengar + ränta är större än summan av pengar som finns. Längre än så är jag inte med, då det blir alldeles för absurt. I stället tänkte jag gnälla om aktier.

Aktier används av företag, för att öka likviditeten (än en gång mycket raljant). Ett företags samlade tillgångar räknas ihop, vilket resulterar i en viss summa. Denna summa delas sedan upp i antalet aktier som skall säljas vilket ger ett värde per aktie. När sedan dessa aktier släpps kan jag gå och köpa, säg 1 % av företaget. I den sekund som aktien blir utgiven stämmer aktiernas sammanlagda värde och företagets sammanlagda värde överens. Så fort folk börjar handla med dem stämmer det inte längre. Då är det folks tro på aktien som bestämmer värdet på densamma och företagets värde hänger numera ihop med aktien. Om det nu skulle bryta ut krig i säg Irak, sjunker aktiemarknaden. Detta för att aktiemarknaden alltid sjunker när något dylikt händer. Detta vet folk om och säljer aktier, alltså sjunker marknaden. Logiskt, eller hur? Ett företags värde kan alltså över natt halveras utan att någonting har förändrats i själva företaget. Ännu värre blir det när man tänker på att folk är mindre benägna att handla när det är dåligt väder, exempelvis på hösten. Det innebär att ett företag förlorar i värde när det är dåligt väder en längre tid. Därför tänker jag inte befatta mig med aktier. Jag kan omöjligt lämna över mina pengar i händerna på en massa folk som är så omåttligt styrda av känslor. Tyvärr håller inte det, då banken och olika pensionsbolag leker med mina pengar som de behagar.

Slutsatsen blir att vårt monetära system är så absurt och idiotiskt att det är ett under att det fungerar. Nej, just det. Det fungerar inte riktigt.

Idag är det fredag, och inte vilken fredag som helst utan just den fredagen som firas för att Jesus...dog? Hur som helst tänkte jag ta upp bettleri och dragspel. Det är nämligen så att det står en tjomme utanför mitt fönster som spelar dragspel. Mitt fönster vetter mot ingången på en större butik och framför dess dörrar står han alltså och spelar. Det är inte vackert. Jag hör till dem som kan tycka dragspelsmusik är lite skoj. Det är knätofsar o lite polka. Men detta är vederstyggligt. Killen som står utanför affären och spelar en och samma melodi, med ytterst få variationer, om och om igen. Nystart var 30:nde sekund. Varför, kanske ni undrar. Jo, längre än så hör inte den förbipasserande, som går in eller ut ur butiken. De som passerar och eventuellt slänger några mynt i den röda väska dragspelsmuppen har, hör aldrig slutet på den usla melodin. De hör inte heller att det den upprepas, två gånger varje minut. Det gör jag. Jag hör varenda usel ton från morgon, när dragspelsmarodörerna blir avlastade vid varsin affär, till kväll, då de blir upplockade. Min stora fråga, det stora mysteriet är nu: "Varför i helvete slänger folk mynt i väskan, när de går förbi?" Uppenbarligen gör de det inte för musiken, som de inte hinner lyssna på. Det måste finnas något inbyggt hos människor, att de måste kasta några kronor åt varje enskild gatumusikant bara för att han finns. Sluta göra det och tänk efter om det är värt det. Jag är nästan redo att betala för att de inte ska ge honom pengar.  Hur som helst är detta den första dagen han är här. Ett olidligt stort antal likadana dagar kommer att följa, tills det blir för kallt. Om någon har ett brukligt tips för att bli av med mannen och dragspelet, låt mig få veta..

Då var det dags igen för världens mest sekulariserade land att fira den kristna högtiden påsk. Detta sker genom att vi äter god mat, en massa godis, dricker must, super kopiösa mängder samt regelbundet kör ihjäl oss. En förlängning av jul med epitetet "påsk" framför mat och dryck, bara. Utöver detta så spökar ut våra barn till påskkärringar och skickar dem att terrorisera grannarna. Detta sker främst genom en idiotisk byteshandel. Som granne får man fula kort, ibland egenhändigt ritade, av den anskrämligt klädda, ofta tandlöse, ungen som gör sitt livs klipp. I utbyte mot denna totalt värdelösa papperslapp får ungen oftast godis men ibland även pengar, vilket gör omaket att klä ut sig till en liten kärring klart uthärdligt. Nu kan man tro att jag avskyr barn och det är inte sant. Det är sällan barns fel när det slår slint. Dessutom älskade jag påsken av den enda anledningen att man kunde tjäna massor och få massor av godis till en MYCKET begränsad arbetsinsats. Påskkorten massproducerades dagar innan och rutten planerades noggrant. Åren innan visade nämligen att ju längre bort ifrån de barntäta områdena man befann sig, desto mer pengar. Det var enkel matematik; förväntade sig folk inte besök från påskkärringar hade de inte förberett sig med godis. Hur kan man förvägra ett barn som har gått igenom en sådan möda en rättfärdig belöning?  Tradition med mera. Alltså fortsätter vi, år ut och år in och  en generation efter den andra växer upp med detta fenomen. Man knallar runt i schalett, får lite godis och inser att det är en rätt bra idé, tills man inser det geniala i det hela. Tyvärr kommer denna insikt mycket kort innan man tycker det är störtlöjligt och att det inte alls är värt besväret att skämma ut sig.

Tyvärr är jag lite dåligt inläst på bibeln och vet inte riktigt vilken veckodag som de små kapitalistiska påskkärringarna knackar på ens dörr. Det lär väl märkas.  



För att anknyta till överskriften; en aktuell bild av påskharen. Eller delar av.

Med stor risk för att låta min blogg bli en del i ett semiofficiellt bloggkrig måste jag ändå ge svar på tal i generationskampen syntare vs. hårdrockare. Förvisso håller jag med Anki att hårdrockare ser illa ut, androgyna varelser i tajts och pudelpermanentat hår, men det är ointressant.  Det spelar inte heller någon roll att synthare står som hjärndöda zombies på scen med varsin dator, som om de vore försäkringskassearbetare gone wild. Det är musiken som är det viktiga. Och där fastställer jag här och nu att rock är bra. Oberoende av att rock innefattar Twisted Sisters (Har ni sett hur de jävlarna ser ut?!) och knarkgurun Ozzy (visserligen skithäftigt att han lever än men allvarlig, hur kul är hans liv?). Bland annat därför tycker jag att människor som känner sig tvingade eller tvingar sig själva och andra att anpassa sitt "mode" efter musiken är patetiska. Ni är inte speciella för att ni lyssnar på viss musik, ni är inte häftiga för att ni har mörka kläder, skum frisyr, skinnväst eller långrock. Ja medgivet, ni är lite kontroversiella. Om man använder ordet som synonym för "larvig".

Helt osökt kommer jag härmed in på en sak jag länge funderat över att göra, nämligen att presentera en lista över saker jag tycker genuint illa om.  Originell som jag är tänkte jag kalla listan "Saker som jag tycker genuint illa om". Den kommer inte att presenteras i någon bestämd ordning utan allt eftersom jag konfronteras med tankar om dessa urjobbiga saker.

 Som #1 i listan "Saker som jag tycker genuint illa om" hamnar således:

-          Folk som klär sig som de tycker att deras musiksmak kräver.

Sluta upp med det. Ni som lyssnar på hårdrock och klär er därefter ser "bonniga" och efterblivna ut. Ni som lyssnar på synth och gör det, ni ser ut som om ni säljer knark och huvuddelen av befolkningen fattar inte det ironiska i att lyssna på synt och bära gamla tyska uniformspersedlar. Nämnde jag att ni ser efterblivna ut? En skyddsmask är ett verktyg, inte en accessoar.

För att inte tala om hiphoppare (dra upp byxorna) och rejvare, som ser ut som om de överfallit östtyska turister och stulit deras kläder. På nittiotalet.