Nu när det blir ljusare och ljusare tänkte jag stanna upp och slå ett slag för mörkret. Rädslan för mörkret grundar sig oftast i rädslan för det okända i kombination med vår oslagbara fantasi som i sin tur får hjälp på traven av alla hemska reportage, framför allt i kvällspressen. Som parentes kan nämnas att de flesta våldtäkterna exempelvis, begås inte i mörka parker och ensliga gator utan i hemmet av någon närastående. Mörker kan jag uppleva som något tryggt, som sluter sig runt en, som en filt av sammet. Lite som att nakenbada i en djup tjärn på kvällen när vattnet ligger spegelblankt. Problemet med mörker är främst att det är opraktiskt.

Paradoxen ligger i hur vi bekämpar mörkret på de ställen det upplevs hotfullt nämligen genom belysning av exempelvis vägen. Nog blir vägen upplyst alltid, men effekten blir att mörkret på ömse sidor av vägen blir ogenomträngligt. Står man vid sidan av, syns man inte alls men ser allt upplyst. Resultatet av denna tanke blir att man borde känna sig betydligt säkrare i mörkret.  I syfte att förjaga skuggorna och ge överhanden till den som vandrar på stigen borde således området på ömse sidor av vägen lysas upp, medan själva vägen låg i mörker. Som vanligt är det absolut viktigaste att illusionen av trygghet upprätthålls.

Anki hänvisade till en dikt som passar rätt bra. Det blir premiär för dikter i och med detta.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg
ur diktsamlingen "JORDEN", 1920