Enligt DN och Svd (från TT) har ett tjugotal svenskar rest till Somalia för att där strida för islamistgruppen al-Shabaab, varvid "en handfull" har stupat. Det skulle då vara dåligt för Sveriges rykte, vilket jag kan hålla med om. Svenskar har dock i alla tider dragit i härad av olika skäl. Krimkriget, Danmark- Preussen 1864, Preussen-Frankrike 1871, det första världskriget, Spanska inbördeskriget, andra världskriget, Korea, Vietnam, Israel och så vidare, till våra dagars konflikter i Balkan för att nämna de sista 200 åren. Trots en relativ liten befolkning kan man nog hitta en svensk i var enda större konflikt som pågått sedan vi tog steget över östersjön och började dräpa andra folk än danskarna. I senare tid verkar det dock som om de främsta utövarna av denna verksamhet verkar vara svenskar med utländskt påbrå. Är det först då det blir medialt intressant? Är problemet att de stödjer fel sida? Antingen är det förbjudet för svenska medborgare att ta värvning i någon annan armé eller stridande part i vilket fall det bör lagföras som brott, eller också så är det inte. I det senare fallet är jag intresserad av hur detta bokförs, då en svensk ostraffad medborgare kan bli säkerhetsklassad att ta del av hemliga handlingar och dylikt. Var ligger den individens lojalitet om denne redan visat sin beredskap att offra sitt liv för något som inte ligger i Sveriges intresse? Många frågor, färre svar. Det skulle vara intressant att ta reda på vad som driver de enskilda individerna till att ta ett sådant beslut. Förmodligen är det dock, som de senaste 500 åren, jämnt blandat från individ till individ mellan bland annat ideologisk övertygelse, äventyrslusta och tro. Allt går i cirklar.

Jag kan för övrigt inte låta bli att fundera över vilka skrik det hade blivit om svenska soldater, skickade av regeringen, hade dödats. Också de hade varit frivilliga krigsmän.



Svenska legoknektar anno 2009 och 1630

Så höll Daniel Westling sin sjukdom hemlig. Jag tror det var Aftonbldets löpsedel idag. Min första tanke var: "Han höll väl käft om det". Men kan det vara så enkelt? Det är trots allt en löpsedelsrubrik, då måste det ligga något bakom. Men icke. Det var så enkelt. Ibland är det som att få en vits berättad för sig där man ser poängen redan från början men ändå inte vill tro att den är så förutsägbar och förväntar sig en oväntad vändning. Den vändningen kommer sällan och vitsen blir den besvikelse man egentligen trott. Så är d et med löpsedlar. Ett tag tänkte jag att att man kan kunde läsa löpsedlarna och dra slutsatsen att inget hänt det senast dygnet. Så är det inte. Idiotskvaller säljer visst bättre än nyheter som faktiskt har inverkan på folk. Det värsta är att man inte kan ¨låta bli att läsa dem. Jag känner mig lurad varje gång, samtidigt som jag misstänker att jag blivit lite dummare.

Hur svårt skall det vara? Om man betalar mindre än man tänkt för en vara sparar man pengar. Om man har ett konto där man lägger undan pengar varje månad sparar man pengar. Om man Väljer att inte köpa det där kilot godis spar man pengar. Om man jobbar och får lön för mödan så tjänar man pengar. Man tjänar inte ett öre på att köpa en extra stor burk kakor, man sparar pengar jämfört med styckpriset eller vad det nu må vara. Man kan däremot tjäna på att göra någonting, om man menar att man vinner på det. Fatta, Aftonbladet!

Egentligen tänkte jag skriva lite i går men tänkte nog inte en hel tanke på hela dagen. Man kan nog säga att jag tänkte fragmentariskt och att huvuddelen av sysslorna fungerade som om de vore totalt automatiserade. Hur som helst så var det två saker jag tänkte orda om. Det ena är Nordkoreas kärnvapensprängning. Kul att se att det går bra för Kim Jong Il och det folk han har satts att styra. Jag utgår helt krasst att det går bra då kärnvapenproduktion inte är särskilt lönsamt och hundratusentals nordkoreaner svälter ihjäl varje år. (Här gör jag en fuling och gissar; många svälter ihjäl, fruktansvärt många. Den förväntade medellivslängden är 31,1 år för män och 34,9år för kvinnor, av olika skäl.) Nordkorea är ett av de få länderna i världen där nyheter knappast kommer in eller ut. I Nordkorea finns det sexfiliga motorvägar men inga fordon, det finns internationella hotell med full bemanning dygnet runt men inga gäster. Kort sagt står de utanför realiteten men också folkrätt och anstand, vilket gör det extra dumt att de skaffar kärnvapen. De flesta stater med kärnvapen kan nog tänka sig att använda dessa om de känner sig existentiellt hotade. Hos Nordkorea är nog tröskeln för att känna sig så rätt låg. Hur som helst handlar det om inget annat än en simpel utpressning. Den nordkoreanska ledningen struntar i en svältande befolkning och vet att en väpnad intervention är lönslös; Med Seoul inom skjutavstånd och en gigantisk armé kan man vara relativt lugn.

Det andra jag kort hade tänkt orda om i går redan är Expressens tabbe när de intervjuade en tant som de trodde var Wanja Lundby-Wredin och tryckte både intervju och bild på den därintill okända tanten. Är någon överraskad? Om man inte är mer källkritisk än så och dessutom främst är intresserad av att sälja skvaller, blir det så. Det lär inte vara sista gången något sådant händer.

Sent omsider blev det regimskifte i Sverige och Moderaterna är det ledande partiet i den konstellation som kallas Alliansen. I denna veva har Moderaterna börjat kalla sig Det nya arbetarpartiet" och har härvid gjort en hel del snedtramp. Ska man leda någon, så finns det alltid sätt att plocka billiga ledarskapspoäng. Ett sådant knep är synlighet, man visar sig hos dem man är satt att leda. Lyckas inte det gör man små saker som visar på att man bryr sig om de sina. Det man gör behöver inte ha särskilt stor effekt, det viktigaste är känslan av att ledningen bryr sig. Eller så kan man välja att skita i det och visa att man inte bryr sig ett dugg, exempelvis genom att höja skatten på snus och öl och sänka densamma på vin. Vad sänder man då ut för signaler? Exakt de signaler arbetarrörelsen gillar att ta vara på. Inte nog med att man tog avstånd från den gruppen som mest brukar öl och snus, man gjorde en helomvändning i de ämnen som tidigare tycktes vara kärnfrågor, däribland inom försvarspolitiken. Inledningsvis började det bra med den förste försvarsministern på mycket lång tid som var insatt och visade att han inte bara var chef för ett departement utan också ledare. Detta tog abrupt slut när helt plötsligt finansministern blev överordnad minister i försvarsfrågor. Nu har vi en försvarsmakt utan effekt och en försvarsminister utan personlighet.  Man må tycka hur man vill om detta men det faktum att en närmast obruten tid av Sverige som enpartistat verkar vara över gläder mig. Det har hänt saker. Inte bara bra ting men det är fortfarande bättre än en politisk stagnation.

Det finns många intressanta aspekter när det gäller Socialdemokraterna och en av dem är att de behöver en hotbild. Länge har jag funderat vad 1 Maj-tågen går ut på och varför de alltid ska se så sura ut med sina röda fanor, sjungandes internationalen och protestera mot alla som inte är arbetare. Hur många socialdemokrater är arbetare, alltså arbetare som de gärna framställs, kroppsarbetare?  De kämpar mot det diffusa begreppet "borgarna", som i dagens Sverige var och varannan kan räknas till, inte minst inom arbetarrörelsen. Det slog mig någon gång att de som har mest på att förlora på att minskade klasskillnader och lönegap är just socialdemokraterna. Vad ska de då göra? Idag kritiseras allt som politiskt ligger höger om Socialdemokraterna för att vara roten till allt det onda, trots att det riksdagsparti som ligger längst åt höger internationellt sätt en smula raljant uttryckt fortfarande räknas som kommunister.  Som det ser ut i dagens Sverige är det relativt få som far dåligt. Mycket kan bli bättre men några tydliga klasskillnader eller proletariatets utsugande är det knappast frågan om. Ändå så lever retoriken från början av 1900-talet kvar, där arbetarna slogs för hyggliga arbetstider, rösträtt och andra saker som verkligen var viktiga. Den svenska avundsjukan gör att den fungerar idag också men problemet idag verkar främst vara att vissa har det alldeles för bra; den stora massan har det inte dåligt. Individualismen är en annan sak som Socialdemokraterna har lyft fram som en god sak. Till viss del håller jag med om att det kan vara bra men myntets baksida är att folk inte frågar vad de kan göra för sin stat utan kräver att staten skall göra en massa åt dem. Socialdemokraterna verkar av ovan nämnda skäl blomma upp bara i opposition. Då har de möjligheten att samla massorna och skylla allt som sker, från internationell finanskris till plötslig spädbarnsdöd, på de onda borgarna som har makten. De ser heller inga problem i att kritisera förslag som ursprungligen kommit från socialdemokraterna (FRA-lagen) bara för att fel parti klubbat igenom den. Under Sahlins vingar kan det gå lite hur som helst. Hon har fifflat med skatten, semestrat för skattepengar, varit en usel småföretagare och är en riktigt dålig ledare men hon har talets gåva. Utsikten att hon ska leda Sverige är rent ut sagt skrämmande; att leda Sveriges största parti verkar redan vara en övermäktig uppgift.

Den ryska tungviktsmästaren Nicolai Valujev var på jakt då ett vildsvin anföll dennes hund. Rädd att skada hunden sköt ryssen inte, utan brottade ner vildsvinet och skar halsen av det med kniv. Därefter åt han upp det.  Hur stor svinet var förtäljer inte historien.  Även om Aftonbladets rubrik som vanligt är missvisande och det inträffade på intet sätt är källkritiskt granskat är det ändå manligt.



Källa och bild: Aftonblaskan

Under ett polisiärt ingripande i norra Sverige var ett av polisbefälen med, enligt utsago som observatör. Denne hade druckit alkohol innan och borde således inte ha varit där. Det är inte ok att dricka och sedan vara i skarp tjänst, oberoende om man är polis eller politiker som har jour. Så långt allt klart. Det jag finner oerhört uppseendeväckande är den ytterst dåliga vapenhanteringen poliserna uppvisade. Dels står poliserna redan från början så att ett eldöppnande omedelbart blir till ett polskt eldöverfall, det vill säga att skyttarna riskerar att öppna eld emot varandra och är lika farliga för varandra som för målet. Dels så öppnade en av poliserna eld på fem till tio meters håll och träffade en hel del men inte vad han siktade emot. Med säkerhetsomställaren på "automat" avlossade polismannen sitt vapen, tömde magasinet och träffade intet. Är man på ett sådant avstånd att man kan träffa med vapnet om man kastar det, skall man träffa om man öppnar eld. Gör man inte det har man övat sitt skytte för lite. Alldeles för lite. Att polisen a) sköt automateld och b) inte träffade är skamligt. Även om man skjuter med automateld så träffar man som hygglig skytt på första eldöppnandet. Att man inte gör det på 10 eldöppnanden (jag vet inte hur många skurar han sköt men har han skjutit innan borde det rimligtvis vara skurar om 3-5 skott) är skandal, vansinnigt amatörmässigt och skytten hade förmodligen inte ens platsat i motorcykelgäng som annars gör roliga saker som att såga av pansarskott med mera. Det borde varit fokus och inte den fulla polisen. Ge honom en käftsmäll, degradera honom till trafikpolis ett tag och sprid vad som händer om man är full i tjänsten. Sedan borde det vara obligatoriskt att skjuta med de eldhandvapen polisen har fler gånger än vid ett årligt prov. Om det inte har framgått med all tydlighet så är det visserligen fel att vara full i tjänsten. Att vara inkompetent är dock katastrofalt.
En av Sveriges största härförare genom tiderna, Johans Banér, var ett berusat geni medan en av hans motståndare, Gallas, var fullkomligt inkompetent även spik nykter.

Mona Sahlin ligger på Reinfeldt och regeringen att dessa gör för lite för att skapa nya jobb. Socialdemokraterna går till och med till EU-val på just jobben. Den delen förstår jag inte. Vad skall EU göra för att skapa fler jobb i Sverige? Det är väl snarare så att om de skulle göra något för att minska antalet arbetslösa, så finns det en rad länder som går före. Om jag förstått det rätt är det Socialdemokraternas strategi att få EU att använda den svenska modellen med kollektivavtal i hela EU, vilket rimligtvis huvuddelen av medlemsländerna inte direkt förordar, då just billig arbetskraft är bland de få saker som gör dem attraktiva. Jag förstår inte riktigt hur de har tänkt sig det hela men å andra sidan verkar de bara ha lösningar i opposition.

I övrigt gjorde jag ett test på DN där jag verkade stå närmast Piratpartiet. Då detta parti a) är emot FRA och b) är ett enfrågeparti kommer jag att gå emot resultatet. Som vanligt kommer jag rösta på det parti jag anser är minst skadligt för Sverige. Mitt politikerförakt har tyvärr närmat sig resignation vid det här laget. Det förstnämnda är främst grundat på två saker: Oförmågan att ge klara besked (fullkomligt logiskt men vansinnigt irriterande) samt det faktum att ett parti som har en bra idé blir motarbetad på grund av att det är just det partiet som kläckt den. En bra idé är en bra idé, oberoende om det var Ghandi eller Hussein som kom på den. Politiker måste sätta nationen främst, inte sitt parti. Också detta ser jag som en logisk följd utav systemet. Det betyder inte att jag gillar det.

EDIT- om iknappt någon röstar utom jag, blir min röst så mycket mer värd. Strunta i att rösta! Bojkotta EU-valet!
Tnr. 202115

Uppenbarligen kan man bli förlamad om man dricker vanlig läsk, skriver Expressen idag. Läser man artikeln nämns dock att de som blivit drabbade hävde i sig litervis av Coca Cola varje dag. Var är nyheten? Allt är giftigt i tillräckligt stora mängder. Det fick i alla fall jag lära mig som liten. Jag blir uppriktigt förbannad. Dels på dessa idioter till journalister som beskriver något som om det vore en sensation och dels på dessa människor som inte verkar fatta att det inte är särledes vettigt att trycka i sig en fjärding (31,4 L) läsk. Eller för den delen kaffe, Red Bull, vatten eller apelsinjuice. Ännu har politikerna inte reagerat men det är väl en tidsfråga innan en 18-årsgräns införs på läsk med. Vissa är helt enkelt dumma i huvudet. Det är så evolutionen arbetar.

Källor: Aftonbladet, Expressen

En man i 20-årsåldern hade visst otur idag.( Jag försöker att motverka att folk kallas ungdomar upp i 30-årsåldern. Om de inte är brottslingar. Då är de män redan vid 18 fyllda.) Han skulle in till sina föräldrar och när han höll i trappräcket och dörrhandtaget samtidigt fick han ordentligt med ström i sig. Ingen vet hur det kunde hända men en felaktig kopplad fläkt är misstänkt. Hur som helst hade jag inte tagit upp det om mannen i fråga inte hade kommenterat det hela på ett synnerligen intressant sätt: "Jag såg min själ framför mig." Som vanligt har Expressen totalt missat poängen i händelsen vilket retar mig. Hur såg själen ut? Om han såg sina föräldrar, såg han då igenom den? Hur visste han att det var sin egen själ han såg? Dåligt arbete av journalisten som intervjuade olyckskorpen. Hur kan man missa frågan? Vill han behålla svaret för sig själv? Jag tror inte, trots detta spännande avslöjande, på själens existens och, skeptiker som jag är, tror jag man kan se vad som helst med tillräckligt mycket ström genom hjärnkontoret. Otur hade han dock.

Hela artikeln (350 ord) finns här.

Om man skulle skrota alla kontanter, så skulle det bli svårt för kriminella. Svarta pengar skulle närmast försvinna eller utbetalas i annan valuta, vilket gör det enklare att spåra. Utan kontanter skulle förmodligen rån minska och utpressning blir inte alls lika skoj om mottagaren måste ange sitt kontonummer. (Det har i och för sig hänt, men tyvärr är inte alla brottslingar så dumma.) Pengar är dessutom inte värda pappret de är tryckta på egentligen. (Se här) Detta är något jag hävdat länge och får nu medhåll av tre synnerligen smarta individer på DN:s debattsida

Dokument utifrån är oftast sevärt. I går handlade det om extremhögerns frammarsch i Europa. Dokumentären var intressant och lite skrämmande. Sevärd dokumentär som finns på Svt Play. Sevärd, trots att titeln, Det våras för extremhögern, förmodligen var ett lustigt infall av någon journalist på Svt som drog paralleller till Mel Brooks gamla klassiker Det våras för Hitler. Den filmen fick för övrigt namnge en hel rad filmer, som inte hade något med vår att göra, exempelvis Blazing Saddles, som fick heta Det våras för sheriffen.

Även om jag redan har ondgjort mig över media vid ett flertal tillfällen så finns det mer att kritisera. Med en dåres envishet hävdar jag att en myndig person aldrig kan frånsäga sig ansvaret för sina handlingar, vilket media gör. Det hör på något sätt till grundreglerna att man som reporter inte behöver ta ansvaret för det man skrivit, så länge man håller sig inom vissa pressetiska gränser. Tanken är nog så god men fullkomligt vansinnig. Även om man i skrivande stund inte känner till vilken effekt orden kommer att få, så är man ändå den som skickar kulan i omloppsbana; någonstans dimper den ner och skytten är ansvarig. Även jag anser att journalister inte alltid kan vara rättsligt ansvariga för det som inträffar bör detta prövas oftare än så sker. Utöver detta måste de hållas moraliskt ansvariga. En annan aspekt är balansen och objektiviteten. Under balans menar jag att en händelse som återges bör granskas från olika vinklar, förutsättningslöst. Det innebär att värdeladdade ord enbart får förekomma i citat. Att således skriva om "terrorfamiljen" utan att ha annat än hörsägen att gå på anser jag inte vara god journalistik.

Maciej Zaremba har i dagens DN beskrivit rapporteringen kring ett fall av grannosämja i Haparanda. Måhända att det är sant vad som skrivits om den familj som dömdes till sammanlagt 22 år fängelse men mycket tyder på att de var dömda i förhand. Vem bär ansvaret för det?

Alldeles nyss var jag och handlade för det stundande pizzabaket. I samband med detta införskaffades också linfrön då dessa saknades för gårdagens bak av bröd. Då jag nu subtilt lyckats påtala min egen förträfflighet kan jag nämna att det finns en sorts myslibar i den lokala butiken. I denna finns bland annat linfrön. Också hasselnötter, havregryn och annat. Alltsammans till det beaktansvärda priset av 89 kronor per kilogram, drygt 37 kronor och 90 öre per skålpund alltså. I förpackning kostade linfrön drygt 30 kronor per kilogram, vilket får mig att ställa frågan vem i helvete får för sig att köpa mysli i lösvikt, och vilka andra prissättningar är helt hysteriskt idiotiska. Uppenbarligen så finns det idioter som köper mysli i lösvikt, annars hade priset a) varit lägre och b)inte upptagit så många hyllmeter. Vem? Det skulle bli billigare att köpa ett halvkilo av varje ingrediens och sedan slänga typ 350 gram än att köpa mysli i en godisbar för mysli. Efter lite snokande i affären hittade jag nästa grej; kaffe. Malet, vakuumförpackat kaffe kostar typ 65 kronor per kilogram medan hela bönor av samma sort kostar 109 kronor per kilogram. Är det transportkostnaden, månne?  Det sistnämnda tar ju mer plats. Irriterande hur som helst, då det blir oerhört mycket godare att mala själv. Kanske det är därför det är dyrare. Nåja. Hur som helst är den första prissättningen knasig.

Tonsättning. Uppenbarligen funkar det inte med tonsättning. I alla fall inte i Moskva. Det är kul att se på finalen, främst för att uppröra sig över vansinnigt dåliga låtar, framförda i oerhört bruten engelska av vansinnigt skrålande dårar, iförda vettlösa kreationer. Även årets upplaga var inget undantag. Nu slipper vi skiten ett år till, även om jag misstänker att det segrande bidraget kommer att spelas till leda i radio. Apropå det, idag är det årsdagen av att vi missade en hel massa olja och därmed en hel del pengar. Unionsupplösning. Ytterligare ett historiskt faktum att gräma sig över.

Redan tidigare har jag hävdat att man skall akta sig för att använda sig utav ordet "kränkt", då det är på mycket god väg att förlora sin innebörd. Skulden härtill lade jag då i allmänhet på människors bristande språkkänsla och i synnerhet på kvällspressen. Det står jag fortfarande för men tror att det finns ytterligare en aspekt jag inte har behandlat; folk är livrädda för konflikter. När vi är arga kommunicerar vi helst genom lappar och kritik riktad mot sakfrågor uppfattas som kritik mot person. Varifrån detta kommer vet jag inte. Måste man vara omtyckt av alla? Måste man tycka om alla? Det kan omöjligt vara så. Vårt umgänge med varandra bygger inte på att vi skall gilla alla och sky konflikter utan att vi respekterar varandra tillräckligt mycket att kunna kritisera. Annars går det åt skogen. Flinande som fån vandrar vi mot avgrunden. Effekten av att inte våga kritisera blir i långa loppet att fel som uppstår bibehålls och blir normgivande. Det läggs miljoner på kurser om konflikthantering, som förvisso är bra men det glöms bort att nämnas att konflikter inte enbart är av ondo samt att alla konflikter inte behöver lösas. Internet är hemskt, då man kan vara anonym och mobba varandra påstås det ibland i kvällspressen. Och? "Oh, nej. En person på internet tycker inte om mig. Mitt liv är förstört", för att citera Knatten. Det spelar väl ingen roll.

Ett gammalt kriterium för vänner har sedan urminnes tider varit att de kan berätta för en att man gjort fel, att skorna inte matchar tröjan eller vad det nu kan vara. Det är relativt enkelt; vill jag inte ha ett svar, frågar jag inte. Det borde vara så generellt. Kritiken mot att språkbruket i skolan är hårt är symptomatiskt. Så fort man beslutar om att förbjuda svordomar, blir det något man kan använda för att verkligen bevisa hur tuff man är. Språk behöver användas för att utvecklas och det är föga troligt att ett skolbarn som slänger sig med könsord knallar in på banken en dag 20 år efter studenten och brölar "ge mig ett lån din fitta!". Om denne nu skulle göra det, så skulle nog snart insikten komma att lån av pengar och könsord inte går ihop. Man kan kalla varandra för otals kroppsöppningar och fortfarande vara vänner men börjar man använda samma språk på okända människor kommer nog även dessa vänner att försvinna. Att inte tycka om alla innebär inte att man nedvärderar dem. Att inte gilla vad dessa gör innebär inte att man nedvärderar dem, så länge det är sakligt. Det hela handlar mycket om språk, varför språkundervisningen är oerhört viktigt. Hur skall man kunna kommunicera med varandra om orden inte betyder samma sak? Ju sämre språkförståelse någon har, desto större risk att någon blir förolämpad. Om man då tar åt sig allt direkt så blir det sällan bra.

David Eberhardt, författaren till I trygghetsnarkomanernas land, är aktuell med en ny bok som handlar om hur vi inte längre kan ta ens den minsta gnutta skit av någon. Ingen tar skit i de lättkränktas land heter den och redan nu har den fått uppmärksamhet i media. Läs igenom artiklarna och läs även kommentarerna så ser ni hur rätt han har. Folk som bli upprörda över artikeln kan inte ha det lätt.

Läsning: Aftonladet, Aftonladet, Expressen

I brist på bättre och utan att ha blivit slagen av vishetens slev så blir detta ett "hänt idag"- inlägg. Först ut: Dilemmat med den fete katten. De två katter som huserar i det jag kallar hem är något av motpoler. Det ena är en näpen bondkatt, tuff på distans men med alla rovdjursinstinkter intakta. Det andra är en korsning mellan en stor katt och en bäver. En tjock sak, svart som synden med ett lysande gult öga. Hade han förlorat det andra i en vildsint kamp med ett lodjur hade det varit en sak men det föll offer för en tumör. För tjock att hoppa upp någonstans och för lat att ens försöka plägar han ligga på rygg i hallen eller vardagsrummet, mer hundlik än de flesta hundar i den storleken. På grund av storleken har min bättre hälft bestämt sig för att han behöver motion. Det behöver han som fiskar behöver vatten. Problemet är dock att han inte rör sig om han inte vill. Om det surrar flugor kring huvudet på honom och det blir irriterande går han därifrån. Inte en tillstymmelse till kattlika reflexer. Det enda vi kan tänka oss för att tvinga fram lite rörelse är att flytta matskålen. Efter en del dividerande så är nu tanken att ställa matskålen på städskåpet i köket och bygga någon form av elegant trappa upp dit. Vid närmare eftertanke så kanske man kan nyttja en del i konstruktionen som hylla att ställa kokböcker och dylikt. Med dylikt menar jag eventuellt alla porslinsfigurer som skulle råka hitta sin väg in hit. De skulle platsa alldeles lysande i den fetes väg. Kanske, kanske, kan de ramla ner och gå sönder då. Denna konstruktion tänkte jag hur som helst skissa lite framöver.

Jag kan tänka mig att gå lite oftare på bio. Det finns en minimal biograf här i närheten, byggd någon gång innan Jesus gick på vattnet och idag var jag där och såg Änglar och Demoner. Den var helt ok. Inte lysande men ändå underhållande. Framför allt var den bättre än boken, vilket mig veterligen är första gången jag tyckt det om en film baserad på en bok. Boken var visserligen spännande och Dan Brown kan upprätthålla spänning under en lång tid och blanda det med spännande fakta, i detta fall om Vatikanen men samtidigt är han inte någon bra författare. Det kan vara så att mycket har försvunnit i översättningen men han verkar sakna känsla för språket och karaktärerna är platta. Verkligen platta. Det som skiljer ut Robert Langdon från mängden är att han är hypersmart, vet allt och har en Musse Pigg - klocka. Det är allt. I filmen gestaltas han av Tom Hanks vilket gör det lite bättre, då han är Tom Hanks. Hans andra filmer ger Robert Langdon lite djup. Det retar mig också att man inte har någon som helst möjlighet att vara med om att få lösa ens en liten bit av de mysterier som blir lösta; bara Langdon kan det. Däri har filmen och boken något gemensamt. Vad bättre är, har man ändrat slutet något. Den som var skurk i boken är skurk i filmen men man har låtit bli att filmatisera det absurda som i boken räddar Langdons liv bara några sekunder från en säker död. Det tackar jag för. Först trodde jag att jag läst fel, men det hade jag inte. Det hade lika gärna kunnat stå att ett tefat kom ner och räddade Langdon i grevens stund, likt Brian blir räddad undan romarna vid ett tillfälle i den underbara filmen Life of Brian.(Varför kyrkan hade något emot den filmen övergår för övrigt mitt förstånd; den handlar ju inte om Jesus utan om en snubbe som blir förväxlad med honom.) Hur som helt hade jag en trevlig stund på biografen men en lagom underhållande film som för övrigt är recenserad av Björn, om ni vill ha någon annans åsikt.

Just nu för tillfället kommer jag inte på någonting att skriva om. Ingenting alls. Det står helt still. Så, kom med idéer om vad jag skall skriva eller så tar ni helt enkelt och stänger av datorn och läser en bok. Är den läsvärd, rekomendera den.

I förrgår läste jag en bok, Krigets färger av Arkadij Babtjenko. Det är verkligen skrämmande läsning. Författaren berättar med inlevelse om sin tid som värnpliktig i Ryssland, under Tjetjenienkrigen. Jag trodde allvarligt att förhållanden så småningom blivit bättre i den armé som i 50 år stod redo att försvara kommunismen. Boken tyder dock på det motsatta. Pennalism verkar vara den drivande faktorn bakom allt. De gamla värnpliktiga misshandlar regelbundet de yngre, underofficerarna misshandlar de äldre, officerarna misshandlar underofficerarna, löjtnanterna får stryk av kaptenerna, majorerna av överstarna. Förutom misshandeln finns det en annan sak de har gemensamt; stöld. Alla verkar stjäla vad de kommer åt för att senare avskriva det som förluster i strid. Soldaterna säljer sina vapen och ammunition till fienden, kvartermästarna säljer mat medan soldaterna slaktar hundar som de äter. Bataljoncheferna säljer lastbilar med innehåll, regementscheferna hela konvojer och vapensystem.  Vad som i synnerhet skrämmer är den underliggande känslan av smuts, ohyra, blod och människoförakt som genomsyrar boken på ett gripande sätt.

Det hela går helt i linje med andra böcker om dagens Ryssland. Skrämmande läsning, som borde öppna ögonen på dem som tror att Ryssland går mot en öppnare demokrati. Är man intresserad av vad som sker i det stora landet i öst är detta mycket intressant läsning. Anna Politkovskajas Putins Ryssland och Lars Gyllenhaals  Ryssland och den svenska nedrustningen kan varmt rekommenderas för dem som är intresserade.

Anki hittade en bild som mycket väl belyser det jag tog upp i inlägget Kort om livet.

Det andra jag skulle göra som chef över Sverige är att avskaffa radiotjänst. Jag förstår mig inte på hela tanken. Det är INTE frivilligt att betala. Har man en TV eller Radio så skall man betala. Varför öppnar man då på ett så idiotiskt sätt möjligheten att vägra? Jag tycker det är ett vettigt system att medborgare finansierar reklamfri radio och TV men tillvägagångssättet är under all kritik. Bort med Radiotjänst och myten om pejling. (En TV sänder inte ut signaler, den tar emot signaler. Det enda man borde kunna pejla in är ett elektromagnetiskt fält. Samma sak med radio.) Ersätt det hela med skatt. Jätteenkelt. Har du en TV eller Radio? Kryssa i rutan på deklarationen. Inte? Då får du några slantar med skatteåterbäringen. Enkelt, billigt och påstridiga fönstertittare får göra något vettigt med sina liv. Idag går det att läsa i DN hur Radiotjänst kräver TV-avgift av företag som har övervakningskameror. Idiotiskt men helt rätt. Som lagen är skriven betalar man för att man kan använda tekniken för att se på TV, inte för att man gör det. Dras det på skatten så skiter du inte i att betala TV-avgift, du fifflar med skatten, vilket inte är lika rumsrent i samhället.

Till dess att jag blivit chef, skärp er och betala.

De flesta har träffat på henne (för ofta är det en hon, lika illa är det dock med en han). Hon finns i affären, i biokön, hon står plötsligt bakom en när man redan sitter på en fullmatad buss och när man var mindre kom hon och skulle stå nära för att rätta ens läxor. Damen med för mycket parfym. Det har alltid varit en plåga för mig med starka dofter och jag vägrar konsekvent att gå in i butiker som enbart säljer sådana. Jag får kväljningar och blir illamående. Dessutom känns det lite som om jag fått en bindel bunden kring ett av mina sinnen. Parfymen döljer allt. Om orsakerna kan jag bara spekulera, då det idag, för det mesta, inte finns någon större anledning att dränka sig för att dölja den otvättade kroppen; de flesta marinerar sig i parfym efter duschen. Den förklaring som återstår är vanans makt och social uppfostran. Det börjar i puberteten, när hormonstinna fjortisar efterapar i princip allt dåligt vuxna gör. Förutom att de börjar röka och dricka verkar de hälla litervis med parfym över kroppen. Detta verkar sedan avta med åldern, trots att undantag finns, och återkommer på ålderns höst Om detta beror på att dessa gamlingar förlorat lukten vet jag inte, obehagligt är det hur som helst. Nu är det också utbrett med användandet av parfym hos killar och män, gamla damer är dock dem jag främst kopplar till stanken av parfym. Ärligt talat tror jag inte att användare av parfym funderar över om de behöver den eller ej, det skall användas parfym, då det alltid har använts. Utöver det faktum att jag ogillar starka dofter, tror jag inte att det är bra ur parningssynpunkt, rättare sagt hittandet av den rätta. Enligt undersökningar så använder vi näsan omedvetet vid val av partner för att urskilja de bästa genetiska anlagen och så hitta den vi, undermedvetet, vill para oss med. Om man inte tror sig tillhöra förlorarna i den genetiska tombolan har man nog mer att vinna än att förlora på att avstå från parfym.

Användandet av parfym i allmänhet och överdrivet användande i synnerhet ramlar in på plats # 9 i min lista över saker jag genuint ogillar.

Efter den senaste skolmassakern i Tyskland planerar nu den tyska regeringen att förbjuda paintball. Sporten går ut på att skjuta på varandra med färgkulor och är en internationell sport. Det intressanta, eller tragikomiska, i detta att just paintball inte haft någonting med massakern att göra, så vitt man vet. Gärningsmannen spelade gärna våldsspel på datorn och ägde ett par soft air - vapen. Paintball kan man i och för sig tycka vad man vill om men att förbjuda det helt utan några kopplingar till brott verkar helt vansinnigt. Hur är det med den gamla hederliga leken polis och tjuv? Borde inte den förbjudas, då den uppmuntrar till kriminalitet. Halva gänget springer ju faktiskt undan från polisen.  Medan paintball blir straffbart, ändras inte vapenreglerna alls, vilket innebär att slutsatsen man dragit av skolmassakern och de åtgärder man kan komma att vidta för att detta aldrig ska upprepa sig alltså inte är att göra det svårare för folk att komma åt riktiga vapen, utan att förbjuda en sport. Det går att skada sig under en paintball-match. Man kan skjuta sig själv i ögat om man tar av sig masken, man kan få en kula på pungen och man kan vricka fötter mm. Att tro att ett förbud minskar risken för att någon med vapen i hand går bärsärkargång kan inte betraktas som annat än ren idioti. Vad blir nästa steg? Vi närmar oss snabbt den utopiska värld som visas i Demolition Man; allt som är skadligt är förbjudet.



Amerikansk painball-spelare. Vad annars?

Mer läsning: DN, Die Zeit, Die Zeit

Allt vi gör grundar sig i princip på något sorts regelverk, som styr våra liv. I grunden är det både viktigt och vettigt. Ett problem som kan uppstå är dock när regler blir överspelade av samhällsutvecklingen men inte tas bort. Regler, befallningar och lagar har en tendens att skapas medan gamla regler inte sållas bort. Förmodligen är det så för att ingen bryr sig. Införandet av en speciell lag eller regel kan vara viktig för någon, då opinionen (oftast skapad av media) kräver det. Man arbetar aktivt med införandet och sedan ligger den där. Nästa opinion kräver ytterligare åtgärder som hörsammas vilket i slutendan mynnar ut i ett samhälle som inte längre tillåter sunt förnuft. Hur kringgår man detta? Kan man ha ett bäst före -datum som tvingar de styrande att se över om en regel fortfarande är vettig eller ej? Något borde göras åt saken, innan förmågan att tänka själv blir överflödig.

Att straffskalan är lite skev ibland blir speciellt tydlig när medhjälp till upphovsrättbrott döms hårdare än diverse våldsbrott. Det behöver dock inte alltid vara av ondo. Jag kan tänka mig att straff generellt kan vara hårdare men hur vore det om dumma brott döms oproportiellt hårt? Behåll straffskalan som den är förutom vid brott som begås av ren idioti. Vandalisera en buskur och sitt i arbetsläger i ett år. Det finns nämligen brott som inte kommer att minska hur mycket man än höjer straffen; alla brott där gärningsmannen har det något att vinna. Men när inget står att vinna på brott, skadegörelse, klotter, vandalisering, brott där gärningsmannen begår brottet i ren djävulskap, kanske skulle kunna minska om straffet vore oproportiellt högt. Det borde ju krävas så oerhört lite eftertanke att bara strunta i att kasta en sten in i ett skyltfönster eller skära sönder ett säte på tåget. Allt att förlora, inget att vinna. Nog är det så att risken att åka dit är rätt liten men även om man gör det är straffet nog överkomligt. Skulle det inte vara det, kanske vetskapen om ett kännbart straff ge några sekunder att tänka igenom beslutet att förstöra.

Trots den idiotiska titeln är denna artikel rätt så intressant. Inte så mycket innehållet utan grunden till den. Artikeln handlar om en kvinna som gick i kloster när hon var 16 och som 30-åring lämnade klosterlivet för att ånyo ansluta sig till det liv de flesta av oss känner oss hemmastadda i. Då det är Aftonbladet som ligger bakom hade jag inte förväntat mig en djupare analys men man kan ändå själv börja fundera. Vad gör vi fel? När man har gjort på ett visst sätt tillräckligt länge har man oftast accepterat problemen och ser inte de enklaste lösningarna. Det borde finnas en hel del saker som då denna person ställer frågan om varför man gör på ett visst sätt. Är svaret inte uppenbart kanske det sättet vi trott var rätt inte är vidare smart. Hur skulle hon gjort? Varför? Det hade varit intressant och kanske lärorikt att prata om en hel del med denna före detta nunna.

Betraktar man sitt eget samhälle är det svårt att vara objektiv, då man är en del av det. I en så skyddad verkstad som klosterlivet verkar vara, är man inte delaktig och kan därför betrakta alla de dumheter vi gör, förundras, studera, reflektera och kanske förbättra samvaron. Det kanske inte så att denna ex-nunna skulle kunna bidra till magnifika upptäckter men jag tror nog att andra perspektiv kan hjälpa oss att utveckla och att rätta till.

Dragit ett steg längre borde det forskas mer på hur andra uppfattar vår kultur och hur vi uppfattar andras diton. Vi utgår ifrån att vi är norm, på helt felaktiga grunder. Om hur vi ser på oss själva och tidigare generationer skrev jag om här och den där beskrivna tanken är applicerbar inte bara på tidigare generationer utan i viss mån också på andra kulturer.

"Motsatsen"* till paradox är tautologi, populärt kallat "tårta på tårta". "Villkorslös kapitulation" är en tautologi, då en kapitulation redan definitionsmässigt är villkorslös. En onödig upprepning av innebörden med flera ord, således. Både tautologier, paradoxer och oxymoroner är lite smått spännande inslag i vårt språk, så jag tänker nog samla lite på dem här. "Gratis present" och "olöst mysterium" är två andra, om än betydligt tråkigare, tautologier.'


*Frågan är om man kan kalla det motsatser. Är två ord som är lika motsatser till två som motsäger sig själva? Förmodligen inte, varför ett annat ord kanske hade varit bättre att använda.

Det finns saker som stör mig i vårt underbara, avlånga land. (Det borde ha varit närmast kvadratiskt. Att Finland fipplades bort så lättvindigt grämer mig) Många saker är fantastiska men som vanligt är det ingen som intresserar sig för dessa. Dessutom överväger de saker som är synnerligen positiva, så den listan skulle bara ta onödigt mycket plats på internet. Dåliga saker i Sverige kan nog räknas upp, så här kommer en till lista; listan över saker jag skulle rätta till om jag vore chef. Först ut är två myndigheter jag omedelbart skulle upplösa, nämligen Arbetsförmedlingen (AF), och Försäkringskassan (Fk) samt kommunernas Socialkontor (Soc). Det är idioti och ett resursslöseri utan dess like att dessa myndigheter får existera sida vid sida och delvis lösa exakt samma uppgifter. De skulle läggas ner med omedelbar verkan och ersättas med en enda myndighet som jag, finurligt nog men oerhört fantasilöst skulle döpa till Socialkontoret. Det är bara dumt att döpa eller att döpa om en myndighet till ett modernt klingande namn med ny logotyp som sedan skulle behöva göra reklam för sig så att folk känner igen namnet och logotypen, när människor ändå inte har något annat att välja på. Har man monopol, behöver man inte göra reklam. Dessutom kommer alla i kontakt med denna myndighet förr eller senare, så skammen att gå till Soc kommer att bli förlegad. Arbetsförmedlingen har redan tidigare varit ett skämt och namnet är en paradox i sig. De tidigare myndigheterna kommer att ha ett samkört register, vilket förmodligen skulle innebära en nedgång av fusket samt att det inte längre går att skicka folk från en instans till nästa. Det är ibland betydligt värre i andra länder men det är knappast en ursäkt för att systemet fungerar så dåligt som det gör. För ett par år sedan var jag arbetslös en kortare period med obligatoriska besök på Af. Personalen bad mig, efter att de tyckte att mitt cv såg bra ut och jag ju hade gjort så mycket redan, att ange vilket yrke jag kunde tänka mig söka. "Vilket som helst", svarade jag, då jag tyckte att det verkligen inte spelade någon roll. Det gick inte. Man kunde ange maximalt två (kan ha varit tre) olika yrken att söka efter. Tro fan man inte hittar jobb om man söker tre vitt skilda yrken, som dessutom är alldeles för specifika. Vad hände med "diversearbetare"? Soc har jag haft kontakt med en gång, jag gick dit för att, nyss utflyttad hemifrån, få hjälp med hyran första månaden, då lönen skulle betalas ut i efterhand. Inga problem alls. Det visade sig dock att jag inte behövde hjälpen, penarna trillade in via arbetet. Strunt samma. En myndighet tror jag leder till en tredjedel så många problem för alla dem som behöver hjälp.

EDIT - Rektangulärt, inte kvadratiskt hade Sverige i det närmaste varit med Finland. Dessutom, infogad bild:


Tnr. 082146

Vad är meningen med livet? Kanske är det 42, som Douglas Adams skriver men förmodligen inte. Enligt min ringa mening ligger det till på följande sätt: Om livet har en mening, så borde den vara lika, eller olika för alla organismer. Är livets mening olika för alla organismer, kommer det vara svårt att lista ut vad människans mål och syfte är. Det verkar dock osannolikt att alla har olika målsättningar, så vad är den gemensamma nämnaren? Jo, livet självt. Alla organismer ser till att på mer eller mindre groteska sätt föröka sig. Genom celldelning, pollenspridning, läggandet av ägg eller kopulerande. Slutsatsen som följer därav är att meningen med livet är förökning, vidarebefordrandet av de egna genetiska anlagen. Om det skulle finnas en annan mening med livet, så borde den meningen kunna uppnås. Ett mål, så att säga. Det bör inte vara döden, för då hade vi nog inte haft någon självbevarelsedrift. Dessutom hade barn, så fort de kan gå, försökt ta död på sig själva genom att stoppa allt de kommer åt i munnen. Det gör de, förvisso. Men ändå. Så fort de hade varit kapabla till det, skulle de tagit livet av sig, uppnått Det Yttersta Målet och allt liv hade upphört på en pisskvart. Meningen med livet är alltså livet.

Efter att jag nu hört att jag är så bitter och negativ i mitt skrivande kommer här en lättsam fundering.

Stålmannen kommer ju som bekant från planeten Krypton, son till Jor-El, om jag minns rätt. Han är den ende överlevande från planeten, som exploderade. Hans föräldrar hade samma krafter som han, vilket innebär att de inte var ett dugg märkvärdiga på sin hemplanet. Med andra ord så var stålmannengrejen, att vara supersnabb, kunna flyga, vara ruskigt stark och osårbar normaltillståndet på Krypton. Det i sin tur borde innebära att han dagligen får anstränga sig kopiöst för att verka normal. Med andra ord måste han hela tiden röra sig i en för honom oerhört långsam fart, som  vi vanliga dödliga gör för att låtsas gå i ultrarapid. Det måste vara oerhört ansträngande. Kanske inte för stålmannen då men då han i mångt och mycket uppvisar stora likheter med människor, borde det ändå vara lite jobbigt att röra sig så långsamt. Tänk bara på om han får till det och har sex. Är han genetiskt i behov av den höga hastigheten som skulle få en vanlig kvinna att brinna upp? Är då samlag i mänsklig hastighet rent ut tråkig? Eller?

Tidigare så var tidningar och litteratur mycket normgivande för språkets utformning. Jag hoppas verkligen inte att det fortfarande är så och påstår vidare att man har ett ansvar så fort man producerar text för allmänt beskådande. Att en hel del bloggare, i synnerhet tonåringar, exempelvis inte gör det är fullt förståligt, då de dels inte besitter tillräcklig kunskap i språkets bruk och dels inte förväntas ta ansvar för något annat de gör heller (är färgen rosa orsak eller symptom, måntro?).  Hur som haver är jag mäkta upprörd över att folk som borde kunna skriva (Jag hoppas i alla fall att de egentligen kan det. Innerligt.) väljer att å det grövsta missbruka språket som de titt som tätt gör, ofta samtidigt som de aktivt bidrar till att journalistkårens anseende sjunker. I varje fall i mina ögon. Kanske gör jag dem orättvisa då jag använder exempel från text-tv men det får stå för mig. "Skräckfosterföräldrar inför rätta". Oberoende av vad texten innehåller, så är de inte dömda. Epitetet "skräck" framför ordet "fosterföräldrar" visar tydligt att man inte har en oberoende rapportering, utan skapar opinion. Ett återkommande problem i medial rapportering, som jag tidigare hävdat i samband med den nya influensan.  Förutom detta är det verkligen irriterande med dessa mediala, påhittade ord som exempelvis "sexövergrepp". Ordet "sex" verkar vara allmänt accepterat att använda i nya ordkonstellationer. Det slängs friskt med ord som, Sexchock, -brott, och - fest och det är upp till läsaren att tolka innebörden, då det inte finns definierat. Om man betraktar ordet "barnsex" och jämför det med ordet "gruppsex" kan man lätt få intrycket att det som avses är barn som har sex. I meningen "Svensk greps för barnsex", blir innebörden en helt annan. Jag bryr mig föga om meningen "Svensk greps för sexuellt utnyttjande av barn" blir invecklad och byråkratisk, då det förmodligen är det som har skett.

Vidare är det synnerligen dumt att rubriksättare inte verkar avkrävas att de gått igenom en gymnasial utbildning eller behöver läsa texten de sätter en rubrik för. "Hel skola stängd - på läkares order" står det, då det helt tydligt har skett i samverkan mellan ansvariga och en smittskyddsläkare. Det framgår ur texten, varför möjligtvis "ordination" vore ett lämpligare ordval. Det är inte samma sak som "order". Löpsedelspråket urholkar svenskan och gör det fattigare, varför detta ofog hamnar på plats # 8 i min lista över saker jag genuint ogillar

När man läser diverse artiklar i olika tidningar så kan man lätt få för sig att domedagen är nära. Dödsinfluensor, svettiga isbjörnar, folk som förgriper sig på svagare och skrattar elakt, pirater som sprider skräck och världsekonomin som mest ser ut som en spelberoende femtonårings dito. Det ser sannerligen dystert ut men förtrösta icke! Innan ni skjuter er en kula för pannan finns det massor att göra i syfte att överlista den genetiska tombolan. Först ut: överlevnadsutbildning. Det hela verkar ha dragit igång på allvar först i USA (Var annars?) och verkar nu ha spridit sig. Det handlar alltså på att vara förberedd för den stora apokalypsen, som ligger och lurar runt hörnet. I synnerhet folk som jobbar på kontor verkar ha insett att deras yrken inte duger till att klara sig efter ragnarök och har därför börjat odla upp diverse andra färdigheter. Det handlar om vapenhantering, jakt, gillrandet av fällor, lära sig vilka växter som är ätliga, göra upp eld, närstrid, djurskötsel och odlandet utav mat med mera. Därtill kommer den mentala inställningen; alla vet ju att man har en större chans att klara sig om man har rätt inställning från början.  Till detta kommer hamstrandet: mat, vatten, drivmedel, ammunition, filtar, mediciner, tändstickor, skyddsmasker, kläder, verktyg, och allsköns bra att ha -saker.  Till yttermera visso har en bransch högkonjunktur; den som säljer skyddsrum. Osökt kommer jag att tänka på Rosa pantern. De nya filmerna har jag inte sett men Peter Sellers som "Inspecteur Clouseau" hade en stående order till sin betjänt, Kato, om jag inte mins fel, att anfalla honom i oväntade situationer, när som helst på dygnet, för att öva upp sin förmåga till försvar.

En rolig aspekt i det hela är de som lär upp folk att slåss, skjuta och överleva. De säljer en produkt, men kan omöjligen tro att undergången är nära. Hade de gjort det, borde de snarare hållit sina kunskaper hemliga i syfte att undvika trängsel i den postapokalyptiska världen, än att lära upp paranoida administratörer, revisorer och bibliotekarier.  

Visst är det så att man klarar sig bättre om man har kunskaper och färdigheter. Själv tycker jag att det är en utmärkt idé att lära sig så mycket som möjligt om det mesta så länge man kan. Jag gör det dock inte för att överleva dyngsmällen, utan mera för att det är vettigt. Man vet inte när man behöver kunna något, men märker rätt snabbt när situationen infinner sig om man inte kan det.

Rent spontant känns det som om dessa domedagsteorier och uppladdningen därför passa bra i USA, ett land med en stor förkärlek för både konspirationsteorier, vapen och hjältemodiga ensamvargar. Men trenden kommer nog hit. Och svenskarna blir inte goa´ att tas med när de barkar åt helvete. Vi har nämligen en kunskap de flesta inte behövt på länge; vi kan våra hembränningsapparater.



Vidare läsning: Expressen

EDIT- Sent om sider fann jag ytterligare en bild. Denna tagen ur filmen Shaun of the Dead. En fantastisk film, som verkligen visar hur viktigt det är att vara förberedd på det värsta.Tnr. 042219

Oftast finns regler av en anledning och det är sällan fel att bryta dem Ibland är det regler som uppkommit av en god anledning men då de efterlevs blir det bara parodi. I synnerhet i dessa fall glömmer man ofta bort att det är svårt att göra regler som täcker alla undantag. Är man pensionär och nekas att köpa cigaretter då man inte har något ID-kort med sig så har försäljaren gjort rätt, även om denne kanske inte riktigt förstått syftet med regeln. I Frankrike finns en regel som säger att all tobaksreklam är förbjuden och man tullar sannerligen inte på den regeln. Det innebär bland annat att en filmaffisch med skådespelerskan som gestaltar Coco Chanel inte fått hängas upp, då en cigarett syns. Lite småkul men det bör inte anses fel att göra rätt. Hela artikeln finns här.

I Nigeria lyckades ett medborgargarde avstyra en bilstöld. Den ene förövaren försvann från platsen medan den andre förvandlade sig till en get. Geten är nu i förvar hos polisen. I artikeln, som lätt hade kunnat platsa i En ding, ding värld (och på sett och vis gör det, då kvällstidningarna till synes tagit över den lucka som fylldes då den tidningen försvann), avslutas med att många i delar av Nigeria tror på trolldom och häxkonster. Jag påstår att det i mångt och mycket inte är bättre ställt här. Det finns en hel del som tror på homeopati, astrologi, olika religioner som för det mesta innehåller smått absurda inslag, skrock, intelligent design eller parapsykologi. Tror man på dessa ting, varför inte att en människa kan förvandla sig till en get.

Nu får vi akta oss. Man kan nämligen bli fet av frukt. Till alla oerhört farliga saker så kan man nu även räkna frukt. En liten hemlighet är dock att allt är farligt om man tar in för mycket. Salt är oerhört viktigt, för mycket salt kan leda till en förtida grav. Frukt är mycket bra att äta, bland annat kan vi därigenom minska risken för skörbjugg, som, trots att knappt någon fått det på hundra år, fortfarande är en sjukdom vi har koll på. Frukt innehåller socker, äter man för mycket socker blir man fet. Alltså kan man bli fet av frukt. Knappast värt en artikel egentligen men att den ändå blir intressant kanske beror på att människor de senaste 30 åren blir allt mer övertygade om att allt som är "naturligt" också är sunt. Det är visserligen fint med naturliga råvaror men bly, polonium 210, nikotin, kvicksilver och stryknin är också naturliga ämnen. Det är inte så sunt att få i dessa ämnen i sig. Livsmedelsverket, vilkas uttalanden jag i allmänhet är lite skeptisk till, påpekar också att det är mängden man får i sig som är avgörande. Dricker man cola eller andra läsksorter, så behöver man nog inte oroa sig för att frukt är boven i dramat.

Mer läsning:  SvD, SvD, Aftonbladet, Expressen, DN

I dagens Svd står det om någon form av jakt på pedofiler som polisen bedriver i Kambodja. I denna artikel kan man läsa att flera dussin turister har blivit dömda. Frågan jag brottas med är om man verkligen använda ordet "dussin" om turister? Om man utvecklar det hela blir det ännu konstigare; ett tjog turister eller varför inte ett gross, som är tolv dussin, alltså 144. Kan man använda dessa räknetal på ordet turister? Det ligger lite fel i munnen, tycker jag, när man pratar om människor. Vilket de rent biologiskt är, oberoende av vad de har gjort.

För övrigt är jag nästan tre alnar lång; två alnar, en fot, en kvarter,  fyra tum och en fingerbredd, om jag har räknat rätt.

Envisas de anglosaxiska fåntrattarna med sina mått, kan väl jag.

Nu finns det folk som vaknat och insett att den svenska Försvarsmakten går mot ett yrkesförsvar. I dagens Svd beskrivs detta och försvarspolitikern Åsa Lindenstam skriver upprört i sin blogg om det samma. Även om jag är tveksam till att personalförsörjningen går i hamn på ett bra sätt anser jag kritiken vara något sen. I cirka 10 år har man kämpat med näbbar och klor för att inte slakta guldkalven värnplikt, ty den innebar "folklig förankring". Själv anser jag att det är rätt lätt att se den folkliga förankringens förfall; den försvinner samtidigt som Försvarsmakten börjar göra reklam. Med 32 147 män och 400 kvinnor som värnpliktiga spreds 1996 evangeliet i de svenska hemmen. 2008 togs 6805 män och 461 kvinnor ut till värnpliktstjänstgöring. Ändå säger man att värnplikten är viktig för folkförankringen. Inställningen är något skev. Försvaret angår alla, då alla i Sverige levande är totalförsvarspliktiga i händelse av kris och krig. Vill man ha en ordentlig folklig förankring bör huvuddelen av alla unga göra sin plikt. Annars blir försvaret något som inte huvuddelen av befolkningen inte anser sig ha något att göra med. Att ropa "folkförankring" och peka på en värnpliktskull som innefattar några procent av alla män i en årskull är inget annat än hyckleri. Lika mycket är det hyckleri att beställa en utredning om värnpliktens framtid och redan innan resultaten kan presenteras bestämt sig för att skrota densamma.

Tyvärr är hela agerandet, som i så många andra fall, både logiskt och idiotiskt. Om jag vill äta en trerätters middag med vaktlar och oxfilé och jag är beredd att betala trettio kronor för den, så blir det makaroner och falukorv, hur mycket jag än kräver annorlunda. Svårare än så är det inte. Smakar det, så kostar det.


Källa: Pliktverket

När jag är ute och springer, något som sker allt för sällan, så har jag den senaste tiden börjat lyssna på På minuten, ett radioprogram som gjort berättarkonsten till något av en tävling. Deltagarna får ett ämne presenterat för sig och ska på en minut berätta om ämnet utan att staka sig, upprepa sig, lämna ämnet eller lokalen. Det är oerhört tvära verbala kast och lyssnaren får sig en språklig resa blandat med en stor del humor. Det är inte på grund utav programmet, även om det till viss del bidragit därtill, som jag är oerhört förtjust i långa, krångliga meningar med många bisatser, somliga nödvändiga, somliga onödiga, som läsaren ibland får läsa både en och två gånger för att över huvudet taget kunna begripa. Programmet sänds i P1 men det går alldeles utmärkt att ladda hem avsnitten i efterhand, vilket jag allt som oftast gör. Betalar man dessutom sin radiolicens, vilket inte är ett val, utan en skyldighet om man har tv - eller radiomottagare, så kan man göra det med fullgott samvete och samtidigt känna att pengarna ibland används till något vettigt.

Detta datum är arbetarrörelsens internationella högtidsdag sedan 1890. Det man ursprungligen demonstrerade för var kravet på en åttatimmars arbetsdag. Idag vet jag inte riktigt vad det handlar om men lite hånfullt gissar jag på fler mazariner till kaffet. Det jag tror är att demonstrationerna som sådana pågår enbart av gammal hävd främst inom vänsterorganisationer. De röda fanorna påminner lite väl mycket om bland annat firandet av "segerdagen" i forna Sovjetunionen. En protestmarsch utan egentligt syfte verkar vara lite överdrivet.  Trovärdigheten anser jag också vara sviktande efter LO-Wanjas huserande och Sahlins oförmåga att leda. Hur många socialdemokrater och LO-pampar är arbetare? Vi får väl se hur det blir. I det senaste första maj-tåget jag bevittnade utgjorde musikkåren två tredjedelar av hela tåget och någon större ökning lär det nog inte bli i år.

Ett stort problem med hela vänsterrörelsen är i min ringa mening att de tycker oerhört mycket, men inte har några vettiga lösningar utom socialism. Socialism ses som universallösning för allt och anklagande skyller de på allt som "etablissemanget", "borgarna" och "överklassen" hittar på medan de helt ignorerar det faktum att de själva ofta tillhör de kategorierna de så föraktar. Med sossarna vid rodret i närmare 70 år är det fortfarande bara ur underläge, som de förtrycktas redskap de ser sig själva. Detta är tyvärr symptomatiskt för hela vänstern och enbart genom att kritisera och utan egna lösningar borde det vara svårt att vinna val.

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster. Hon var med i en försvarsdebatt under Folk och Försvars konferens i Sälen sist, varvid hon lyckades att framställa sig själv som totalt inkompetent på bara fem minuter. Hennes sammanlagda taltid på cirka tio minuter förvärrade bara intrycket. Här berättar hon om sitt första maj-firande.