Sedan statens grundande finns ett oskrivet kontrakt mellan staten som institution och dess invånare. I princip går detta kontrakt ut på att invånarna ställer upp på statens premisser, såsom bland annat värnplikt och skatt. I utbyte får invånaren säkerhet. Säkerhet innefattar många saker men främst bland dessa bör säkerheten för liv och lem nämnas. Det är därför jag anser att hot emot åklagare för att förhindra att ett brottsmål tas upp i rätten bör åtgäldas med medeltida metoder. Ett sådant agerande angriper nämligen inte bara en enstaka människa, i detta fall åklagaren, utan framför allt dennes roll som statens representant, rättsäkerheten och dess grundläggande idé. I Sverige kan vi skatta oss lyckliga, då tron på staten är relativ befäst. Denna tro naggas dock i kanten när vi ser bilder på maskerade män som hoppar på polisbilar. Polisen, och i detta fall dess bilar, utgör en symbol för staten och som sådan kan vi inte tolerera att den angrips. Lyckas statsapperaturen ej upprätthålla åtminstone illusionen av säkerhet är vi på väg emot det kaosartade tillstånd vi hitintills bara sett på nyhetssändningar. Det grundläggande problemet i länder med humanitära kriser, såsom Sierra Leone med flera, är just att människan förlorat tron på staten, närmare bestämt på det kontrakt som binder ihop staten med dess medborgare. Monopolet på våld måste finnas i statsaperaturen. Utan denna grundläggande sanning fungerar inget samfund. Av denna orsak måste agerande som vi idag sett i Malmö bestraffas snabbt och hårt. Det handlar inte om vilsna ungdomar vars problem kan härledas till en ansträngande uppväxt; det handlar om individer som i grunden angriper vår stat. Oberoende av motiv måste detta beteende stävjas.

Med avstamp i det påståendet kan det hävdas (vilket jag gör) att också interaktionen mellan stater i grunden bygger på våld. Man kan ha vilken rättfärdig och moraliskt överlägsen ståndpunkt som helst i en fråga, utan att få gehör. Utan att kunna backa upp denna synpunkt med våld är den blott en synpunkt. Om exempelvis stat "A" invaderar stat "B", så kan stat "C" tycka att det är förkastligt och att det strider emot en uppsjö av internationella bestämmelser. Kan stat "C "dock inte hävda detta med våld eller hot om detsamma så är det alltid upp till stat "A" att ta till sig kritiken eller strunta i den. I realiteten innebär det att Sverige kan tycka vad som helst om invasionen av Irak, Gaza eller Georgien. Så länge vi inte är en säkerhetspolitisk makt att räkna med är det upp till mottagaren av kritiken att värdera denna, att förkasta eller att ta till sig 

Hur gärna vi än tycker att det inte borde vara så i upplysta människors relation så skiljer det mycket lite mellan staters samspel och människors dito. Blir någon rånad, spelar det föga roll om offret är allmänbildat och beläst. Den som håller i kniven bestämmer.



Bild: DN