I debatten om flumskolan anser jag att målet förloras ur siktet. Det viktigaste kan omöjligtvis vara att alla tar studenten eller ens lär sig Viskan, Ätran, Nissan, Lagan utantill. (Jag har aldrig förstått varför, dessa åar är ju larvigt små jämfört med exempelvis Lule älv) Målet enligt mig måste vara att barn och ungdomar senare klarar sig i arbetslivet. Med detta i åtanke anser jag att debatten som sådan nästintill är överflödig. Det uppträdande som inte accepteras på en normal arbetsplats, kan inte heller accepteras i skolan.  Kom inte för sent, lämna in uppgifter i tid, stör inte, lös tilldelade uppgifter, visa hänsyn och respekt, tala i hela meningar. Självfallet behöver elever stöd men de behöver krav också.  Överbeskyddade från barnsben kommer eleven till skolan som under nio till tolv år gör sitt yttersta för att dölja att denne inte kan något genom att ignorera problemen . Så får barn exempelvis godkänt i ämnen de inte klarat av för att förhindra att de sticker ut. Detta leder till att de hamnar efter mer och mer, tills det inte går att rätta till längre. En elev på gymnasium vars engelskkunskaper ligger på en sjätteklassares nivå har inte längre möjligheter att ta igen det förlorade, men trillar så småningom ut med en studentexamen.  Studentexamen är således inte längre värt något, då nästan alla får den. Det leder till att det blir närmast omöjligt att inte läsa på gymnasium till förmån för en yrkesutbildning. Alla skall med.

Vidare ställer jag mig oerhört frågande till hur det kan vara så att en frivillig utbildning som gymnasiet är, inte kan ställa krav på eleverna att uppföra sig. Det är bara att kasta ut dem därifrån. Det är helt frivilligt att deltaga, följ reglerna eller gå hem. Skolan i dess nuvarande form leder till att begåvade barn tycker det är tråkigt, barn med särskilda behov ignoreras och anser det är för svårt medan den stora massan flyter med. Behandlas alla lika blir det sällan bra.