Fortsättning på tidigare inlägg
För en tid sedan skrev jag om Jill Ahlström, tjejen som sade upp sig för att jobbet hon hade ”inte var [hennes] grej”. Överskriften på nämnda inlägg var ”Nej, det är inte systemet, du är bara dum i huvudet.” . Jag har, hör och häpna, ändrat mig. Det är fortfarande idiotiskt av henne att bete sig på det sättet men jag måste se henne som en produkt av samhälle, ett samhälle som hela hennes uppväxt har berättat för henne att hon kan bli vad hon vill. Problemet med den inställningen är att den är helt befängd och jag ska försöka förklara varför. I grunden beror det på det enkla faktum att människor inte är lika, hur ofta vi än säger det och hur gärna vi än vill tro det. Människor har olika förutsättningar som beror på genanlag och miljö och varken det ena eller det andra kan lämnas därhän när en människa beskrivs.
Det finns de som har synnerligen goda förutsättningar att bli exempelvis fotbollsproffs och om förutsättningarna under uppväxten var de rätta och med en inte helt försumbar del tur kanske de blir det. Men kan alla bli fotbollsproffs? Knappast. Lika lite som att alla kan bli artister, astronauter eller brandmän. Ändå luras barn att tro det, i stället för att tidigt låta dem inse att det faktiskt finns skillnader och ta vara på sina bättre egenskaper. Ingen skulle någonsin få för sig att låta sig opereras av vem som helst och jag vill gärna tro att piloten på det planet jag sitter är lämpad att framföra det.
Då jag är relativt övertygad om att alla kan hålla med om ovanstående ställer jag mig frågan varför det ställs krav på lämplighet när man skall bli kirurg men inte i skolan? Hur kommer det sig att i princip alla anses lämpliga att ta studentexamen? Hur kan man släppa ut barn med denna examen i fickan, helt övertygade om sin egen förträfflighet, utan att ha utsatts för någon sorts gallring? Ordet kan anses vara negativt men jag hävdar att det skulle vara bra för alla.
Resultatet av att alla tror de är lika mycket värda innebär bland annat att knappt någon kan tänka sig jobba med jobb som är vitala för samhället men som betraktas som lågstatusyrken. Ingen kan heller tänka sig att arbeta för en i mina ögon skälig lön för ett jobb som vare sig kräver utbildning eller någon speciell begåvning.
Det kan verka som att jag lägger skulden på skolan här men skolan är bara det vi i samhället gjort det till. Skulden läger jag hos föräldrarna. De har inte uppfostrat sina barn ordentligt. Med uppfostran menar jag härvid inte att de lärt sina ungar att tacka för något de fått eller bordskick utan att handskas med livets svårigheter. Det innebär främst att barnen får lära sig att livet inte är rättvist, men att man kan bidra till att göra den bättre. Tyvärr lär sig barnen ofta inte detta utan blir, på grund utav välvilja, myndiga som vare sig kan ta ansvar för sina egna handlingar eller inser sina begränsningar. The road to hell is paved with good intentions…
Överskriften skulle i det tidigare inlägget varit ” var ”Nej, det är inte systemet, dina föräldrar var bara dumma i huvudet”.
De generaliseringar jag gjort är för övrigt fullt överlagda och om texten kränkt någon, hör gärna av er. Bara så kan jag få reda på om jag gjort rätt.
Agree. Att tex peppa en tondöv unge att satsa på en musikkarriär för att han/hon säger att det är det enda han/hon vill göra är faktiskt bara elakt.
Till skillnad från alla moralkärringar så tycker jag att tex idol är riktigt bra så kidzen fattar att de suger och gör något vettigt med sitt liv istället för att yla i badrummet och hoppas på skivkontrakt.
Individulism i all ära men man måste ju vara lite realistisk också.
Idol finns ju bara till eftersom de inte fattat att de suger från början. De flesta inser det ju inte ens efter att de åkt ut igen.
Råkade hamna här av en slump och blir ärligt ledsen.
Vad tror ni om ungdomar egentligen? Blir ju bara ännu mer övertygad om att alla tror att dagens ungdomar är så fasansfullt dumma och lata.
Alltså ni har så fel syn på alltihop att det är löjligt. Läs på lite innan ni öppnar munnen. Och om inte du själv fattar att det är systemet och inte föräldrarna eller hon som är dum i huvudet så är det ju du som är det. Men du är uppenbarligen så egocentrisk att du inte kan se förbi att de nutida ungdomarna är lika smarta som du och dina klasskompisar var. Sen skyller du på föräldrarna, haha. Ser du inte själv att du bara har velat skriva om något och valt en artikel efter det. Och du har inte ens hållit dig till temat. Hon säger att hon drömmer om att bli teckenspråkstolk eller musikalartist. Inte att det är det hon har tänkt sig att jobba som nu eller att det är de jobben hon sökt, eller hur? Utan hon har sökt personlig assistent jobb och liknande. Ärligt talat slutar jag snart att förvånas. Det är inte konstigt att ungdomarna drar härifrån. All negativitet håller de ju inte kvar precis. Och om den här tjejen läst ditt inlägg slår jag vad om att hon säkert inte är tillbaka i Sverige igen och säkert inte kommer heller. Vad ska hon hit och göra? Till alla sura, självgoda svenskar som tror att de vet så jävla mycket, men varifrån har ni lärt er allt detta? Genom tidningar och artiklar ja? Vid det här laget borde väl alla veta att hälften av det som står där inte är sant? Eller? Skrev tidigare att du skulle läsa på innan du uttrycker dig, men jag ändrar mig. Prata med ungdomar, se på hur de jobbar och framförallt hur de gör när de söker jobb. Då kanske du fattar någonting. För ärligt talat, nu har du inte förstått ett skvatt.
Hej och kul att du hittat hit.
Trevligt att du börjar med personangrepp, uppenbarligen trampade jag på en öm tå.
Ungdomar idag är med största sannolikhet minst lika smarta som de var för tjugo eller för den delen femtio år sedan, ingen ifrågasätter det. Problemet är främst att de inte inser sina begränsningar och gnäller på saker de själva har att skylla. Faktum är:
-Tjejen hade ett jobb men sade upp det, blev alltså genom egen förskyllan arbetslös.
- Hennes önskemål var att i Olso "jobba på lager kanske, och bo i kollektiv".
Vilken typ av jobb hon de facto sökt framgår inte ur det hon säger.
Några frågor för förtydligande:
-Var har jag inte hållit mig till tema och vilket tema tycker du jag ska hålla mig till?
-Vilket "system" är det jag skall skuldbelägga?
Om Jill är tillbaka eller ej har ingenting med det jag skrev att göra. Det jag skrivit handlar enbart underordnat om Jill; hon fick klä skott för tendensen att många unga inte tar ansvar för sina egna handlingar.
Gällande vem som är dum i huvudet eller inte vill jag inte gå i polimik, men föräldrarna hade faktiskt möjligheten att uppfostra henne till att ta ansvar tills hon blev myndig. Det verkar som om de inte tog chansen.
Avslutningsvis är det rätt få unga som lämnar Sverige och jag har svårt att tro att mina inlägg skulle göra till eller från, så sällan som sidan besöks.
Tillägg.
Om du som skrev här är ovan nämnda tjej så hoppas jag du fått jobb. Samtidigt måste du hålla med om att det är rätt dumt för att inte säga ansvarslöst att säga upp sig INNAN man funnit nytt jobb. I synnerhet om orsaken var att "det inte var min grej".
Det är för övrigt intressant att se hur du retar dig mer och mer under skrivandets gång.
Det är klart jag retar upp mig. Något uttav det värsta jag vet är människor som uttalar sig om något de inte verkar ha den blekaste aning om. Nej det är inte jag som är ovan nämnda Jill, men jag har varit i en liknande situation och även jag flyttade till Norge. Anledningen till att jag reagerar så starkt är att hon egentligen inte säger speciellt mycket och att du drar förutfattade meningar ur det lilla hon säger. Jag har egentligen svårt att tro att hon bara slutade för att "det inte var hennes grej", det gör man inte. Man slutar av en anledning och troligtvis fanns det en. Jag har många vänner som jobbat som telefonförsäljare och flera av dem har slutat pga den psykiska påfrestningen. Jag har jobbat med provision och går det inget bra så är det förjävligt. Vissa är försäljare och vissa är inte. Visst kan man säga att det är ansvarslöst, men tänk ett steg längre då. Om vi nu säger att hon faktiskt mådde psykiskt dåligt av det här jobbet, men stannade kvar för att inte vara ansvarslös och fortsatte söka jobb under tiden. Då hade hon alltså fått vara kvar i minst 4 månader till (för det var så länge hon varit arbetslös). Men hur hade hennes psykiska hälsa varit då? Hade hon överhuvudtaget haft möjligheten att få ett jobb i det tillståndet och if so hade hon klarat det? Förresten när jag tänker efter, hon säger aldrig att hon sa upp sig. Bara att hon jobbade i två månader, men att det inte var hennes grej. Det kan lika bra vara så att detta bara var ett sommarjobb som telefonförsäljare och att hon bara ville poängtera att det inte var något hon vill jobba med i framtiden.
Till dina frågor.
-Nej det framgår inte i det hon säger men om du läser texten så står det vad hon sökte för jobb.
-Systemet i Sverige. Arbetslösheten, det är det som är problemet. Inte hur föräldrar uppfostrar sina barn eller huruvida ungdomarna är dumma i huvudet eller inte.
Hej igen.
Hon säger att det inte är hennes grej. Allt annat är gissningar. Att hävda något utöver det kan varken du eller jag. "Om vi nu säger att hon faktiskt mådde psykiskt dåligt av det här jobbet, men stannade kvar för att inte vara ansvarslös och fortsatte söka jobb under tiden" är rena spekulationer.
Till dina svar:
Vilken text syftar du på?
Min poäng är just att det i mångt och mycket beror på den egna synen på arbete och ansvar som har lett till arbetslöshet; inte att det inte finns arbete. Att skylla på "systemet" är ett sätt att skjuta ifrån sig ansvar. Du är systemet, inom rimliga gränser.
