Föreställ dig att du har ett barn och ger denne veckopeng; för enkelhetens skull säger vi ett hundra kronor. Samtidigt kräver du av din avkomma att göra rätt för sig och betala för sitt husrum, sin mat, sina kläder, hygienartiklar, el, vatten, värme avlopp och så vidare. Även om ungen inte betalar fullt så är det lätt att se att det inte blir mycket till veckopeng kvar.  Vore det inte enklare dessutom att inte ge pojken eller flickan pengarna utan att först dra av kostnaderna och sedan dela ut det som blir kvar?

Om man applicerar detta exempel på myndigheter och dess budget så blir i alla fall jag oerhört förvånad att det går till så, fast ännu lite värre. Staten ger myndigheten en budget och får sedan från denna budget betala för skatter, hyror, försäkringar och en hiskelig massa mer. Dessa pengar går alltså tillbaka till staten men skillnaden är att det finns en hel mängd människor anställda för att administrera. Så det som sker är helt enkel att pengarna snurrar runt mellan myndigheten och staten och därvid läcker pengar. Så länge alla summor är konstanta så går det ändå någonstans att budgetera för det man ändå  är ålagd av regering att lösa men så är det ju inte alltid. Skatter höjs, regler ändras och slutligen så är det så att statliga regler leder till att statliga myndigheter inte kan lösa de uppgifter de är ålagda eller löser dem betydligt sämre. En slutsats man borde ha dragit för länge sedan är att man inte bör åka karusell med mynt i fickorna.

Att helt enkelt göra undantag för myndigheterna borde vara enkelt och borde inte heller betyda mer än att myndigheterna kan koncentrera sig på att lösa sina respektive uppgifter.

Ponera att polisen hamnar i kläm när det gäller nya regler på hundar och gör bedömningen att skjuta ett antal polishundar och detta kom till allmänhetens kännedom skulle det bli ett ramaskri. Nu är mig veterligen inga hundar drabbade men företeelsen är densamma i alla myndigheter; effektiviteten minskar rejält för att pappa staten vill ha tillbaks veckopengen.