Att media har stor makt låter sig knappast bestridas. Även detta ämne har jag tagit upp tidigare men jag tänkte denna gång knyta an på mitt inlägg om ”vad hände sedan”, nämligen att berätta varför media inte följer upp större historier på ett rimligt sätt. Det är så att det som säljer bäst är enskilda, klart begränsade händelser. Ibland sträcker sig dessa händelser något längre, men det måste finnas fler infallsvinklar. Ett exempel är kriget mellan Israel och Libanon som höll på under en mycket begränsad tid men under denna tid fick mycket fokus.  Orsaken är att det gick att mjölka den historien en hel del. Anfallet (fungerar alltid med reportage och flerfärgstryck på stridsvagnar) användandet av vit fosfor, den stackars Shalit (ett enskilt öde i en stor konflikt; hade han inte varit israelit hade man nog kunnat göra mer av det) som satt kidnappad, familjer som blev drabbade, HAMAS beskjutning av skolor med raketartilleri och fällningen av substridsdelar för att nämna några saker. Till allt detta fanns massor med bilder och en ofantlig mängd ”experter” finns som kan uttala sig om precis allt. Utöver det kan journalister enkelt flyga in i Israel och bo på fina hotell. Med andra ord är ett sådant krig en bra händelse. I motsats till exempelvis kriget mellan Ryssland och Georgien, där relativt få människor från början hade en åsikt (när det gäller Israel verkar alla ha en åsikt från början) Det ligger dessutom långt borta. Inte geografiskt men i den allmänna mediabilden, där USA oftast ligger betydligt närmare Sverige än exempelvis Finland, som fram till 1809 ändå var en del av Sverige. Sedan var det ju inte lätt att komma dit som journalist och hotellen är inte så bra heller.

Sammanfattningsvis så ser situationen ut som sådan att länder har en rangordning som bestäms av läsarens intresse. Denna rangordning är med största sannolikhet baserad på hur mycket som rapporteras, vilket i sin tur har med att göra hur många journalister det finns i landet som kan skriva om det. Detta leder i sin tur till att ingen vill vara utlandskorrespondent i Ulan Bator för att man nog får bekosta sin resa själv och att ingen kommer köpa reportaget.

Som det är i världen så består det som händer dock inte av enskilda händelser utan mycket hänger ihop. Att den Israelska soldaten Shalit kidnappades är bara en del i ett större perspektiv men ur mediasynvinkel är det bäst att ha en början och ett slut i syfte att kunna sälja historien. Det innebär att om det sker något som går att begränsa i tid och rum för att skriva ett eller några få reportage så görs det. Ofta är det dock inte den enskilda händelsen som är viktig utan hela kedjan; från början till slut. Det kostar dock mer kraft och energi för att följa ett skeende och ekonomiskt är det nog så att det ger mer klirr i kassan att skriva 15 artiklar om C-kändisar och helt okända som surfat utomlands och får notan (”Vem skall betala?”), om folk som vunnit på lotto, hittat ben i sina hamburgare eller uppträder med korta kjolar (”tros-chock”)samt att publicera några artiklar om valet i USA än att rapportera om saker och ting som faktiskt kan få en stor inverkan på oss.