Under den senare medeltiden var det populärt med avlatsbrev. Dessa erbjöds efter bikt, botgöring och absolution som ett slags världsligt bevis på att absolution delats ut. Efter hand kunde man få i alla fall en partiell avlat genom att ge pengar till fromma gärningar och därifrån var steget inte stort att direkt betala för avlatsbreven. Denna försäljning hade flera fördelar. Utan att anstränga sig annat är ekonomiskt kunde syndare köpa sig absolution och således döva både ånger och samvete. Kyrkan tjänade pengar på breven (förmodligen snarare enskilda stift och biskopar), som skrevs av munkar (gratis arbetskraft), och köparen mådde bättre utan ansträngning. Om man föreställer sig hur man, med dagens metoder kan förenkla processen är vi nästan framme vid Facebook. Nu vet jag i och för sig inte vem som övertar kyrkans gebit men köparens roll är tämligen klar; Medelsvensson.

Mitt resonemang bygger på följande: De flesta grupper som skapas direkt efter att något dramatiskt inträffat ger sitt stora stöd till offren. Tusentals går med i gruppen som sedan lavinartat ökar i storlek. En sak som man direkt kan avfärda är att det som gruppen sägs stödja blir hjälpt. Ingen blir frisk för att någon tänker på en, vetenskapliga experiment har till och med kommit fram till att man blir sämre av förbön om man vet om det (rädsla att svika de som bett för en). Ingen blir mätt av en stor Facebook-grupp, ingen blir mindre skadad, våldtagen eller allmänt taskigt behandlad. Man skulle kunna hävda att det är trevligt om man finns i andras tankar och det kan jag hålla med om. Men hur många grupper handlar om svenska offer? Hur många av offren kommer över huvudet taget få reda på att en Facebook-grupp tillägnats just dem?

Då återstår ju bara att fastställa att grupperna är främst till för dess medlemmar. Ett enkelt och bekymmerslöst sätt att döva sitt samvete medelst musklick.

Inom Facebook-världen finns en annan liknande sak som är än värre; statusmeddelande, vari det hävdas att någonting sker och avslutas med ”bara 1 av 5 kommer klistra in detta i sin statusrad. Är du en av dem?!”

Till saken hör att det nästan alltid rör självklara saker som ”varje dag våldtas 15 barn” eller ”pensionärer har det inte så bra som de förtjänar”, ”cancer är dumt”, eller motsvarande. Tro fan att jag håller med. Men varför ska jag ens bemöda mig att klicka på en knapp eller kopiera ett statusmeddelande. Jag behöver inte det för att framstå som samvetsgrann. Jag vägrar att delta i dessa samvetets kukmätartävlingar och skrattade högst av alla när gruppen ”vi skänker två kronor per medlem till jordbävningsgrupper i Haiti” bytte namn till ”Svenska Nekrofiliföreningen”.  Man blir inte en sämre människa för att man inte klickar på knappar.

I ett liknande ämne är det i Thailand vanligt att man köper fåglar, fiskar eller sköldpaddor i syfte att frige dem. Man vill ju göra något gott. Det ironiska därmed är att man bidrar till infångandet i allra högsta grad, då dessa djur från början endast fångats in för detta ändamål