Om man har egna barn så kanske man blir dum på riktigt. Jag kan definitivt förstå att man vill skydda sina barn men måste samtidigt vara medveten att jag som förälder inte gör mitt jobb; förbereda ungen på Livet. Som kan vara både hårt och orättvist. Hjälper vi till om vi låtsas som om alla är snälla och världen rent allmänt är ett lyckligt ställe för alla? Ger vi knodden en bra verktygslåda för att klara sig skapligt om vi kringgår problem? Detta inlägg grundar sig på ett reportage som svt nyligen sände. En hop med dagisbarn blir utrustade med gps-sändare och kan inte springa ifrån gruppen varvid man riskerar att lära ut överlevnadstaktiken händer något sitt still och invänta hjälp som kanske inte är den bästa. Här är i alla fall klippet:

Sedan har jag funderat lite mer kring ämnet. Med en gps-sändare på varje unge så behövs det ju bara en dagisfröken på 20-30 barn. Det innebär att kommunerna kan spara in på tjänster. Och varför inte lägga lite pengar på att gräva ner slingor i marken och sedan ge ungarna varsitt halsband så de får en liten stöt när de kliver över? Det, tillsammans med videoövervakning och gps-sändare innebär att man kan centralisera övervakningen till ett kontrollrum med koppling till en jour som kan vara på plats inom 20 minuter om något, trots allt detta, skulle inträffa.

Det blir lätt komiskt när det faktiskt handlar om barn men om vi ser på hur det ser ut i samhället så är det inte så kul längre. SJ:s automatiserade verksamhet verkar vara ett utpräglat vackert väder-system, exempelvis. Kanske gps-sändare på gamla vore bra? De går ju vilse titt som tätt enligt media. Och ungdomar rymmer. Där kanske man ska plantera ett chip under huden så de inte överlistar målsman.

Enklast är väl att ”chippa” alla.