Bakom gummimadrasserna

En av de viktigaste aspekterna i ett hållbart ledarskap är att ge syften till givna befallningar; detta för att underställda ska kunna lösa ställda uppgifter även om situationen ändras och rentav omformulera given order för att nå ett uppsatt mål. I Försvarsmakten kallas det att ”handla i chefens anda”. I diskussionen kring gummimadrasserna har bakgrunden något fallit mellan stolarna och aktörerna har i viss mån kommit undan billigt.

Sedan de övertog samtliga byggnaderna från Försvarsmakten är Fortverket är den myndighet som äger dessa. Sedan hyrs de ut till Försvarsmakten för marknadshyror. Fortverket har krav på sig att gå med vinst och så kan det vansinniga inträffa att Försvarsmakten inte längre har råd att bo kvar i de byggnader som i vissa fall under hundratals år ägts av den sistnämnda myndigheten. Härvid uppstår två intressant ting; dels så går en del av budgeten tillbaka till statskassan, dels så har Fortverket hamnat i en situation där man hyr ut kaserner till förband och samtidigt tar ut hyra från soldater. Frågan är om detta ens är lagligt.

Därmed är vi framme vid själva händelsen, där någon gett order om att soldaterna inte längre får bo kvar på logementen, utan att ge en förklaring till varför. Just denna händelse är symptomatiskt för hela omstruktureringsprocessen, där enskilda beslut inte förankras. De längst ut på linan kommandostyrs och känner därmed sig både negligerade och omyndigförklarade av ledningen. Kommandostyrning kan mycket väl användas också i Sverige under vissa förutsättningar, exempelvis dålig utbildningsståndpunkt. Sammantaget leder dock denna arbetsmetod snabbt till sprickor mellan dem som skall ledas och dem som leder.  Det handlar inte längre sprickor i putsen utan snarare en förskjutning av tektoniska mått. Ifall Försvarsmaktsledningen är medveten om att differensen mellan bilden som visas upp utåt och den bilden lägre chefer och soldater har är så stor och ändå inte försöker göra något åt det är situationen än värre.

”Gummimadrasshistorien” är inte en isolerad händelse, det är ett symptom på ett ledarskap i förfall. Debatten kan i nuvarande skepnad betraktas som en isolerad händelse där soldater gnäller för att de inte får bo gratis. Snarare är det bristen på en vettig personalpolitik och ett uruselt ledarskap som borde belysas. Kort sagt; behandlas folk ömsom som vuxna, ömsom som barn så är man snabbt ensam.

Tidigare inlägg:

SvD: Ur-inlägget, replik 1, 2, 3, 4, 5, 6

Jag tror det är alla.

 

EDIT: Ytterliggare ett inlägg, som mer skiftar fokus mot ledarskapet, äntligen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0