Ett bra tag nu har jag funderat på att slänga in ett boktips i bloggen. Skälen till detta är flera; dels så anser jag att böckerna är bra och vill varmt rekommendera dem, dels tycker jag folk läser för lite. Även om det låter mig framstå som synnerligen beläst kan man ju se det från mitt synsett. Utöver det så anser jag i vissa fall att de bör läsas av så många som möjligt, helt enkelt för att jag tycker att folk bör inse hur saker och ting ligger till. Detta är en sådan bok.

I allmänhet kräver vi trygghet och säkerhet och ju mer av den varan vi får, desto mer kräver vi. Vi lever idag i ett av världens absolut tryggaste land och är rädda som aldrig förr. Vi begär att staten skall ta hand om oss, yrkar på att myndigheter ska ta ansvar och frälsa oss från allsköns olyckor, sanna som inbillade. Vad som saknas är insikten att trygghet inte är ett undvikande av faror utan förmågan att värdera risker. Den förmågan är i mångt och mycket erfarenhetsbaserad. Det innebär att man exempelvis måste låta sina barn leka. Det låter rimligt, eller hur? Att leka kan innebära många saker, exempelvis klättra i träd, tälja barkbåtar med kniv eller hoppa ner från tak. Lika rimligt? Om en vuxen individ inte lärt sig hantera sin kropp, höjder eller för den delen en kniv, kommer denne med störtsa förmådan att misslyckas. Rädslan för att misslyckas i kombinationen med inkompetensen föder knappast trygghet, det föder rädsla. Rädsla föder mer rädsla och därmed blir oförmågan att hantera krissituationer ett faktum. Ett barns erfarenhetsbank måste byggas ifrån egna erfarenheter i så stor utsträckning som möjligt. I en överbeskyddande välrd blir det svårt att skapa denna bank och således är det ofta kontraproduktivt av det paternalistiska Sverige att förbjuda allt som är farligt. Till slut undviker vi att sätta oss i situationer där möjligheten att misslyckas finns och uppväxt i denna kokong blir varje bakslag ett trauma, hur litet vi än må tycka det vara. Föräldrar har ett ohyggligt stort ansvar gentemot sina barn att förbereda dessa inför livet men det kan inte göras genom att skydda dem från alla tänkbara risker utan genom att ge barnen verktygen för att klara livet. Alla dör, förr eller senare. Det handlar om att inte ta ut förlusten i förskott.

Tidigare har jag nämnt skolan och dess daltande med barn (här). Alla elever far dåligt av att prestationsskillnader helt enkelt ignoreras. Detta daltande kommer att leda till att dessa barn står handfallna när de för första gången konfronteras med arbetslivet. "Dagens skola ger oss därmed okunniga, otrygga och urförbannade före detta elever." Det leder vidare till att de generellt inte kan ta ansvar för sitt liv förrän i 20-25-årsåldern och knappt då. Media, hävdar jag, har här ett stort ansvar de inte tar, genom att genomgående kalla offer under 30 för "ungdomar". Gärningsmän över än 18 beskrivs däremot som "män" eller "kvinnor"(jag hörde häromdagen ordet "gärningskvinna". Kom igen! Kan inte en kvinna få vara gärningsman?).

David Eberhard är överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid St:Görans avdelning och undersöker statens sjukdomstillstånd, diagnostiserar och föreslår behandling av den sjukdomen som spridit sig genom alla samhällsskikt och riskerar att handlingsförlama Sveriges befolkning som kollektiv. I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet är ytterst läsvärd, trots att den i delar blir lite tjatig. Författaren bevisar att han har rätt gång på gång. Men då han har rätt i vad han hävdar, är det överkomligt. Hävdar jag.

Jag hade mycket gärna avslutat med en av författarens föreläsningar jag råkade se på tv förra året men Svt verkar ha slängt den.